Det pågår en ständig kamp inom esportvärlden för att nå ett större erkännande utanför de egna kretsarna. Marknaden, med traditionella storbolag som draglok, och den traditionella sportvärlden har tydligt fått upp intresset för esport. Det har även en lång rad av regeringar och nationella sportorgan runtom i världen. Nu senast kunde vi rapportera om att esporten varit en del av de viktiga regeringsförhandlingarna i Tyskland. Mitt i denna kamp finns sedan de inte sällan oinvigda som, på ett väldigt arrogant sätt, slänger ur sig dumhet efter dumhet om esporten och dess framtid.
Senaste i raden att göra just detta är Aftonbladets kolumnist Malin Wollin, en journalist och bloggerska som annars är duktig på engagera med sina texter var hon inte sällan tar avstamp i sin egen roll som småbarnsmamma. I sin senaste kolumn, publicerad den 8 februari, avslutar hon dock av någon anledning med följande stycke.
Ursäkta, jämförde du just esport med att porrsurfa? Ja, tydligen. För enligt Malin Wollin har förespråkare för esporten bara argumentet "eftersom så många sysslar med esport" att komma med då det diskuteras i fall esport ska bli en del av den olympiska världen. Ett arrogant uttalande som visar på totalt ointresse och en frustrerande trångsynthet. Jag ska dock ge henne en sak, hon vinner en delseger genom att lyckas provocera mig så till den grad att jag ger svar på tal med denna text. Så grattis Malin, bra gjort!
Det är ett mycket mer djupbottnat påstående än vad Malin verkar tro. Det handlar inte bara om något som människor världen över gör på en daglig basis, som att slänga sopor, vattna blommorna, titta på TV eller just porrsurfa. För att vattna blommorna skulle nog väldigt få, hur jobbigt det än må kännas i bland, kalla för en sport. Ni som ändå gör det, kul för er. Jag har inte tänkt argumentera mot er.
Antalet aktiva inom esporten ligger i paritet med fotbollen, den sport som så länge har varit ohotad etta i världen. Samtidigt har esporten en enorm tillväxt och den globala publiken räknades under 2017, enligt analysföretaget Newzoo, till över 385 miljoner människor - varav 191 miljoner räknas som entusiaster. Det är, föga förvånande, i huvudsak de yngre generationerna som utgör denna gigantiska publik. Tittandet sprider sig dock allt mer till de högre åldrarna. Både i takt med att tidiga generationer av esportfans blir äldre, men också genom föräldrar till barn som är aktiva.
Exakt hur många av dessa 385 miljoner som själva är aktiva och tävlar på någon nivå är svårt att avgöra, men att det lär handla om stora siffror överraskar knappast någon. Men vad är det då dessa aktiva håller på med? Sitter de inte bara vid datorn och försummar sina liv? Nej, sannerligen inte. Precis som i en mängd andra sporter finns det tävlingar från lägsta gräsrotsnivåerna till den absoluta världseliten. Du tränar olika mycket beroende på engagemang och ambitioner. För att träning behövs, det råder det inga tvivel om. Där skiljer sig inte esporten alls från övrig sport. Ska du bli riktigt duktig krävs det att du lägger ner arbetet.
Den imponerande tillväxten, både vad gäller antalet aktiva, antalet tittare och själva ekonomin kring esporten är ett annat.
Esportvärlden har sedan länge drivit på för att få ett erkännande som en sport. Något som har mött lite olika mottagande runt om i världen. I Sverige har Riksidrottsförbundet, RF, valt att låta frågan vila genom att helt enkelt säga nej till samtliga förbund som sökte medlemskap inför det senaste Riksidrottsmötet under sensommaren 2017. Fegt, tyckte många esportanhängare då. Jag kan dock ha en viss förståelse för det. Det handlar dock i mångt och mycket om semantik. Inom den svenska, byråkratiska, sportvärlden används ordet "idrott" flitigt. Något som inte alls är synonymt med sport, egentligen. Så hur hårda ska de vara? Mitt råd i det fallet är att RF bör tänka om helt och hållet, för att sedan i grunden förändra sin organisation och sina stadgar.
Som jag nämnde i inledningen har Tyskland tagit frågan till den högsta politiska nivån då ämnet funnits med i de regeringssamtal mellan CDU och SPD som nu verkar ha gått i lås. Där tycks det självklart att esport ska få ett erkännande som sport, men även att Tyskland ska stötta esportens ambitioner att nå OS.
I slutändan är det dock en fråga för den Internationella Olympiska Kommitén, IOK. Vad tycker då de? Jo, tro det eller ej, men även de har officiellt erkänt esport som en sport. Det skedde så sent som under ett IOK-sammanträde i oktober.
Jag tror att vi lämnar frågan där, även om det egentligen finns en hel massa mer att skriva om det.
I slutändan får du ändå, Malin, givetvis tycka vad du vill om esport. Jag önskar dock att fler som reagerar precis som du gör faktiskt skulle kunna ta och tänka ett steg längre, precis som IOK redan har gjort.
Senaste i raden att göra just detta är Aftonbladets kolumnist Malin Wollin, en journalist och bloggerska som annars är duktig på engagera med sina texter var hon inte sällan tar avstamp i sin egen roll som småbarnsmamma. I sin senaste kolumn, publicerad den 8 februari, avslutar hon dock av någon anledning med följande stycke.
Muspekad: Förespråkare för E-sport vill att sporten ska vara representerad i OS. ”Eftersom så många sysslar med E-sport”. Med den logiken, i OS 2022: porrsurf. Vågar vi hoppas på svenskt silver?
Ursäkta, jämförde du just esport med att porrsurfa? Ja, tydligen. För enligt Malin Wollin har förespråkare för esporten bara argumentet "eftersom så många sysslar med esport" att komma med då det diskuteras i fall esport ska bli en del av den olympiska världen. Ett arrogant uttalande som visar på totalt ointresse och en frustrerande trångsynthet. Jag ska dock ge henne en sak, hon vinner en delseger genom att lyckas provocera mig så till den grad att jag ger svar på tal med denna text. Så grattis Malin, bra gjort!
Det absurda i påståendet
Egentligen vet jag inte riktigt var jag ska börja. Vi gör det enkelt, låt oss börja med själva argumentet som Malin nämner, nämligen att "eftersom så många sysslar med esport" bör det vara en del av OS.Det är ett mycket mer djupbottnat påstående än vad Malin verkar tro. Det handlar inte bara om något som människor världen över gör på en daglig basis, som att slänga sopor, vattna blommorna, titta på TV eller just porrsurfa. För att vattna blommorna skulle nog väldigt få, hur jobbigt det än må kännas i bland, kalla för en sport. Ni som ändå gör det, kul för er. Jag har inte tänkt argumentera mot er.
Antalet aktiva inom esporten ligger i paritet med fotbollen, den sport som så länge har varit ohotad etta i världen. Samtidigt har esporten en enorm tillväxt och den globala publiken räknades under 2017, enligt analysföretaget Newzoo, till över 385 miljoner människor - varav 191 miljoner räknas som entusiaster. Det är, föga förvånande, i huvudsak de yngre generationerna som utgör denna gigantiska publik. Tittandet sprider sig dock allt mer till de högre åldrarna. Både i takt med att tidiga generationer av esportfans blir äldre, men också genom föräldrar till barn som är aktiva.
Exakt hur många av dessa 385 miljoner som själva är aktiva och tävlar på någon nivå är svårt att avgöra, men att det lär handla om stora siffror överraskar knappast någon. Men vad är det då dessa aktiva håller på med? Sitter de inte bara vid datorn och försummar sina liv? Nej, sannerligen inte. Precis som i en mängd andra sporter finns det tävlingar från lägsta gräsrotsnivåerna till den absoluta världseliten. Du tränar olika mycket beroende på engagemang och ambitioner. För att träning behövs, det råder det inga tvivel om. Där skiljer sig inte esporten alls från övrig sport. Ska du bli riktigt duktig krävs det att du lägger ner arbetet.
Argumenten och mottagandet
Att det finns många aktiva inom esporten, som satsar lika hårt på sin sport som de inom fotbollen eller ishockey (för att begränsa oss till två exempel), är ett argument.Den imponerande tillväxten, både vad gäller antalet aktiva, antalet tittare och själva ekonomin kring esporten är ett annat.
Esportvärlden har sedan länge drivit på för att få ett erkännande som en sport. Något som har mött lite olika mottagande runt om i världen. I Sverige har Riksidrottsförbundet, RF, valt att låta frågan vila genom att helt enkelt säga nej till samtliga förbund som sökte medlemskap inför det senaste Riksidrottsmötet under sensommaren 2017. Fegt, tyckte många esportanhängare då. Jag kan dock ha en viss förståelse för det. Det handlar dock i mångt och mycket om semantik. Inom den svenska, byråkratiska, sportvärlden används ordet "idrott" flitigt. Något som inte alls är synonymt med sport, egentligen. Så hur hårda ska de vara? Mitt råd i det fallet är att RF bör tänka om helt och hållet, för att sedan i grunden förändra sin organisation och sina stadgar.
Som jag nämnde i inledningen har Tyskland tagit frågan till den högsta politiska nivån då ämnet funnits med i de regeringssamtal mellan CDU och SPD som nu verkar ha gått i lås. Där tycks det självklart att esport ska få ett erkännande som sport, men även att Tyskland ska stötta esportens ambitioner att nå OS.
I slutändan är det dock en fråga för den Internationella Olympiska Kommitén, IOK. Vad tycker då de? Jo, tro det eller ej, men även de har officiellt erkänt esport som en sport. Det skedde så sent som under ett IOK-sammanträde i oktober.
"Tävlingsinriktad "esport" kan betraktas som en sportaktivitet, och de involverade spelarna förbereder och tränar med en intensitet som kan jämföras med idrottare i traditionell sport", var den slutsats som det beslutades om under sammanträdet.
Jag tror att vi lämnar frågan där, även om det egentligen finns en hel massa mer att skriva om det.
I slutändan får du ändå, Malin, givetvis tycka vad du vill om esport. Jag önskar dock att fler som reagerar precis som du gör faktiskt skulle kunna ta och tänka ett steg längre, precis som IOK redan har gjort.
