Aristofanes

Aristo´fanes, ca 445–ca 385 f.Kr., komediförfattare i Athen, den främste företrädaren för den gammalattiska komedin, högt uppskattad redan i sin samtid. Liksom i den antika tragedin ingår i samtliga hans verk såväl individuella rollfigurer som en kör, vilken hade hela 24 medlemmar. Den första hälften av ett stycke hade en mer sammanhållen intrig, medan den senare delen var uppbyggd av löst sammanfogade sketcher. De bägge avsnitten skildes åt av parabasen, ett längre körparti i mitten. Av A:s inalles ca fyrtio komedier finns elva fullständigt bevarade. Alla utom de två sista ger konkreta belägg för den politiska frispråkighet som A. kunde tillåta sig inom den athenska demokratin, trots att dennas existens vid den tiden hotades av kriget mot Sparta och dess allierade. I parabasen, där kören direkt vände sig till publiken, kunde han som en modern revyartist gissla samtidens missförhållanden och politiker. Genom inlagda ordstrider, s.k. agoner, mellan företrädare för skiftande ideologiska strömningar i samtiden märks tydligt i flera komedier A:s avsikt att skapa opinion i den offentliga debatten. Hans allmänna konservatism framträder t.ex. i den ordduell som han låter utspela sig i dödsriket mellan den samtida dramatikern Euripides, vars åsikter han gärna satiriserade, och den äldre tragöden Aischylos, som fick representera en mer gammaldags moraluppfattning. En frän uppgörelse med sofistikens bildnings- och kunskapsideal genomförde A. på ett likartat sätt i Molnen, där han oväntat gör Sokrates till en typisk sofist. Den satiriska teckning av Sokrates som A. ger kan ha skapat en opinion i samtiden som senare ledde till filosofens dödsdom. För eftervärlden utgör den en drastisk motbild till Platons idealiserade porträtt.

I skuggan av kriget mot Sparta utvecklade A. ett allt kraftigare pacifistiskt tema i sina komedier, t.ex. i Acharnerna från 425 f.Kr. och Freden från 421 f.Kr. I Fåglarna från 414 f.Kr. målar han i ljusa färger djurens rike som en utopi. Komedins titel syftar liksom Grodorna och Getingarna på de djurkostymer som kören bar under föreställningen. I Lysistrate från 411 f.Kr. skärps den polemiska tonen, samtidigt som den komiska effekten förhöjs. På Akropolis har de församlade athenska kvinnorna inlett en sexualstrejk för att göra de krigande männen medgörliga och få dem att sluta fred. Drastiskt gestaltas hur kvinnorna till det yttersta eggar männens begär men vägrar att tillfredsställa detta så länge kriget varar. I slutsången manar Lysistrate, kvinnokollektivets ledare, med starkt patos de olika grekiska stammarna till endräkt med hänvisning till deras gemensamma kulturella bakgrund och till hotet från de omgivande barbarerna.

I sin mångfald vittnar A:s diktning om de skiftande traditioner som ligger bakom den gammalattiska komedin. Verkens stil pendlar mellan grova sexualskämt, satirisk skärpa och kvicka ordlekar med ett underliggande moraliskt patos. Trots att stoffet är heterogent mäktar A. oftast skapa en verkningsfull helhet av sina verk. Samtid och eftervärld har i första hand roats av eller förfasat sig över A:s förmåga att såväl i dialogen som genom pantomimiska inslag i aktionen öppet skildra sexualiteten. A:s författarskap utgör dessutom ett av de första beläggen för att teatern kan vara ett ideologiskt vapen i samtidsdebatten. I sina komedier förmedlar han dessutom med den borne karikatyrkonstnärens iakttagelseförmåga många skarpögda observationer av hur vardagslivet i Athen kunde te sig under 400-talet f.Kr.

antiken, benämning på tidsperioden ca 800 f.Kr.–500 e.Kr. i Greklands och Roms historia. Ordet antiken (italienska antichità, franska antiquité, tyska die Antike) började användas på 1700-talet. Det betecknade från början den grekisk-romerska konsten, och "en antik" kunde också avse ett enskilt antikt konstföremål, ofta en staty. Med ordet förknippas ofta föreställningar om en överlägsen grekisk-romersk kultur, som gick under i och med medeltidens inbrott men som man senare försökt efterlikna eller återuppliva.

Antiken syftar på en epok i medelhavsområdets historia. Enligt en traditionell indelning börjar antiken med de egyptiska och mesopotamiska civilisationerna omkring år 3000 f.Kr. och avslutas omkring 500 e.Kr., eller mer specifikt med Västroms fall år 476 e.Kr. Därefter följer den tidiga medeltiden.

Enligt en mer modern indelning inleds epoken med historisk grekisk tid, och antikens början placeras till omkring 700 f.Kr. Antiken sammanfaller då med de antika grekiska och romerska kulturerna, vilket gör det till en epok med mer direkt relevans för Västeuropas vidare historia. Numera betraktas vidare senantiken av många som en separat epok mellan antiken och medeltiden som inföll omkring 300-600 e.Kr. Det är då möjligt att placera slutet av antiken antingen till omkring 300 e.Kr eller 600 e.Kr, beroende på om senantiken inkluderas eller inte.

Under antiken formades det klassiska västerländska kulturarvet inom särskilt filosofi, konst, politik, astronomi och matematik. Kristendomen formades i stor utsträckning under senantiken och modern empirisk naturvetenskap uppstod endast långt senare. I Västeuropa, men inte nödvändigtvis på andra platser, följdes antiken av en kulturell nedgång; förnyat intresse för antik kultur har därför betecknats som en pånyttfödelse, eller renässans.

I den europeiska kulturen är antiken intimt förknippat med ordet klassisk i betydelsen traditionell och av bestående värde. Historiskt har det klassiska arvet från Grekland och Rom utgjort en självklar referens inom konst, vetenskap och filosofi. "Klassisk bildning" och "klassisk geometri" referar både till Grekland och Rom.


Akropolis i AthenInnehåll [göm]
1 Antikens Grekland
1.1 Arkaisk tid
1.2 Klassisk tid
1.3 Hellenistisk tid
2 Antikens Rom
2.1 Kungariket Rom
2.2 Republiken
2.3 Kejsartiden - Romerska riket
2.4 Senantiken
3 Konst, musik och litteratur
4 Filosofi, kosmologi och religion
5 Personer
6 Städer
7 Se även



Antikens Grekland [redigera]
Huvudartikel: Antikens Grekland

Arkaisk tid [redigera]
Perioden 700 - 480 f.Kr., kännetecknas av urbanisering, stadsstaternas uppkomst och grekisk kolonisering längs Medelhavets och Svarta havets kuster.


Klassisk tid [redigera]
Åren 480 - 323 f.Kr. är den period då konst, litteratur och filosofi enligt många når sin höjdpunkt. Stadsstaternas inbördes maktkamp bidrar till att de blir lydstater under Makedonien.


Hellenistisk tid [redigera]
Den hellenistiska eran 330 - 30 f.Kr., inleds med Alexander den stores erövring av Persien. Nya stater uppkommer i Alexanders kölvatten - Seleukidiska riket, Ptolemeiska riket och senare stater som exempelvis Pergamon, Baktrien och Partien. Greker bosätter sig i de erövrade områdena och städer som Antiokia, Seleukia och Alexandria blir nya centra för grekisk kultur. Den politiska delen av den Hellenistiska tiden tar slut i och med att Rom annekterar Egypten år 30 f.Kr.. Hellenismen och då i synnerhet grekiskan som språk lever kvar och förblir "lingua franca", ett allmänt använt språk, under de följande århundradena.


Colosseum i Rom
Antikens Rom [redigera]

Kungariket Rom [redigera]
Huvudartikel: Kungariket Rom. 753 f.Kr. - 509 f.Kr..

Enligt legenden grundades staden Rom den 21 april 753 f.Kr. av Romulus, den ene av de två bröderna Romulus och Remus, vilka hade blivit uppfödda av en varginna och sedan vuxit upp hos herden Faustulus. Kungariket Rom upphörde när den romerska republiken bildades genom att Tarquinius Superbus avsattes 509 f.Kr.


Republiken [redigera]
Huvudartikel: Romerska republiken
Den romerska republiken existerade från 500-talet f.Kr. och gick upp i kejsardömet 27 f.Kr., då Augustus blev kejsare. Ordet republik härstammar just från Rom och då i formen res publica, direktöversatt "offentlig sak".


Kejsartiden - Romerska riket [redigera]
Huvudartiklar: Romerska riket, Principatet 27 f.Kr. - 284 e.Kr. och Dominatet 284 e.Kr. - 476 e.Kr.
År 27 f.Kr. - 500 e.Kr., Octavianus blir kejsare över romarriket och en 200-årig fred, "pax romana" inleds. Under 200-talet är riket i kris både finansiellt och administrativt, samtidigt som gränserna hotas i norr och öster. År 395 e.Kr. delas Romarriket i en västlig och östlig del. Västrom faller år 476 för germanen Odovakar och kejsarmakten lever kvar endast i den östra rikshalvan, med Konstantinopel som huvudstad.


Senantiken [redigera]
Huvudartikel: Senantiken
Efter att Västrom slutligen fallit år 476 e.Kr. kvarstod vissa antika institutioner, exempelvis senaten i Rom, under en tid. Samtidigt hade viktiga förändringar skett redan under den sena kejsartiden. Det är därför vanligt att betrakta senantiken, omkring 300-600 e.Kr, som en separat epok mellan antiken och den tidiga medeltiden. Senantiken präglas av kristendomens framväxt, städernas nedgång, germanska invasioner och feodalismens gradvisa införande.





Konst, musik och litteratur [redigera]
Se Antikens konst, Grekisk konst, Romersk konst
Den grekiska antikens musik

Filosofi, kosmologi och religion [redigera]
Huvudartikel: Antikens filosofi

Atomism
Epikurism
Gnosticism
Grekisk religion
Hellenism
De joniska naturfilosoferna
Kristendom
Mysteriekulter
Nyplatonism
Pythagoréerna
Romersk religion
skepticism
Stoicism

Personer [redigera]
Se Lista över personer under antiken


Städer [redigera]
Alexandria
Antiokia
Aten
Delfi
Edessa
Efesos
Karthago
Miletos
Pergamon
Rom
Sardes
Sparta
Thebe
Troja

Se även [redigera]
Antikens Egypten
Antikens Etrurien
Antikens Grekland
Magna Graecia
Antikens Rom
As
Augur
Auriga
Dorer
Grekiska
Hexameter
Joner
Koncilium
Latin
Romerska kejsare
Antikens kolonier
Föregått av:
Järnåldern Historia Eftergått av:
Medeltiden