Hej.
Funderar på en sak. När det gäller sorger/hat/besvikelse m.m så verkar det som att av 9/10 fall blir dom flesta gladare/lyckliga ifall dom inte är ensam med det dom varit med om?


Dör min farmor, och min polare berätta att hans mormor dog förra veckan och också känner sig ledsen känner du dig genast inte lika ensam och blir rent utav glad nästan för du kan dela din sorg med någon annan som förstår dig. Är du ute en kväll och blir rånad, ringer polare o säger att dom snodde din iphone som hade ett värde av 2000kr. Om han nu säger i samma veva att hans mobil också blev stulen förra veckan och var värd 5000kr skulle du genast bli gladare eller hur?


Är det inte lite skevt? Bara för man inte är ensam om en sak känns det genast bättre? Vi är rädda för att vara olik från mängden eller vad beror det på?

Sen undrar jag också "ensamheten" man känner om man råkat ut för något, har man problem känner man sig som ända på hela jorden, exempelvis går du runt och är deprimerad hela dagarna känner du dig som att det endast är du på hela jorden, du vet att det är fler, men de försöker du stänga bort och tänker bara på att det är du i princip och går ner dig? Det är inte förens någon klappar dig på axeln som du reagerar? Också rätt intressant tycker jag. Vad tror ni? Sjukdom samma sak, får du exempelvis en inflammation i kroppen så du blir sängliggande ett par veckor känner du säkert dig jätte ensam och tänker att det bara är du på jorden?