Jag har aldrig trott på spöken och alltid tyckt att de som har gjort det och berättat om olika saker som har hänt dem har varit fjantiga. Det är vinden, huset är gammalt, elektriciteten dampar. Ja, jag har ursäkter till allt man nu kan ha varit med om. När små syskon har kommit in till mig på nätterna så är de trötta, det blåser ute eller katten äter på blommorna igen och råkade ha ner något. Spöken, andar, allt det där. Det finns inte. Och är nog inte riktigt säker på om det jag nu ska berätta om verkligen har hänt eller om jag bara håller på att bli sjuk i huvudet.


Jag bor ute på landet i den mer ”gamla” biten av byn. Husen har stått där sedan 1800-talet och har bara renoverats emellanåt. Vi har bott här så länge jag kan minnas och under mina tidigare år när syskonen oroliga satt och halvgrät så suckade jag bara och påpekade flera gånger att huset var gammalt. Det är ofta det låter i huset och att det knakar och låter är inte så konstigt med tanke på hur länge skiten fått stått kvar. Nu till saken:


Jag var ensam hemma, familjen var hos mormor och den 5 timmar långa bilfärden är inget för mig. Tiden spenderades i lugn och ro framför soffan då jag har APU och jag får praoa hos mamma. D.v.s. min älskade moder låter mig sitta hemma. Satt iaf där i soffan med min laptop och segade mig igenom en random hc med min nydingade alt. Allt var tiptop och i min stora förtjusning fick jag följa med guildet på deras ICC raid för newbs. När jag vann en trinket kunde jag inte låta bli att hojta för mig själv av glädje. Och då dog datorn, tv:n stängdes av. Ja allt som närde sig på elektricitet i vårt hus dog bortsett från kökslampan som desperat började blinka i köket. Det lät ungefär som att hela huset kippade efter andan, det är svårt att beskriva. Sedan hörde jag snyftningar ifrån trappen och tänkte att ”Fan! Nu har de glömt syrran hemma.” och reste mig upp för att gå dit. Då börjar vår hund att gnälla, låter livrädd. Precis som när någon råkar stänka vatten på honom ifrån poolen. Det är då det slår mig att jag själv fick uppdraget att placera mina syskon i bilen. Och gråten låter vuxen. Nu fan var jag nära att skita på mig. Här står man helt själv i ett hus, mitt ute i skogen, endast en lampa lyser och det låter som att en jävla witch sitter i min trappa. Jag kryper upp i soffan och gömmer mig bakom hunden. (En stor mastiff.) Lampan i köket slutar blinka och gråten tystnar. Hunden reser då istället ragg och det låter som att någon sitter på andra sidan soffbordet och viskar upprepande ”nej, nej”. Bordet flyttar lite på sig och då börjar hunden skälla för fullt och morra. Själv sitter man livrädd och söker skydd bakom en kudde när hunden springer ut ifrån vardagsrummet och ut genom hundluckan. Jävla svikare säger jag bara! Det börjat låta som att något spelar basket på övervåningen och jag hör ett sorl av röster. Fanskapet vid bordet har tystnat. Jag får yrsel och blir illamående, sen panik för att jag inte kan andas. Jag tar djupa andetag men lungorna tar inte upp syret. Sedan slutar allt, lamporna tänds, hunden kommer in, tv:n startar och det är family guy. Sätter mig vanligt upp i soffan och intalar mig att jag kommer sluta som en psykiskt störd dementsjuk kärring om jag inte högt talar om för mig att jag bara drömt.


Men ja. Otrevligt var det.