Detta är inledningen på en bok jag håller på att skriva.
Jag har lagt upp en tråd om den förut men detta är ingen repost utan det är en mycket modifierad och ändrad version än den jag la upp senast.
Denna är på de första 8 sidorna medan den förra bara var 2.
Jag hoppas att ni orkar och vill läsa igenom det även om det är en "wall of text."


Kommentera gärna vad ni tycker om mitt skrivande och skrivsätt.


Inledning.


En ilska inom mig börjar pumpa, någonting vill ut och jag vet inte hur länge jag framgångsrikt kan hålla det inom mig. Ingen som helst förklaring eller orsak till mitt raseri finns, självklart finns det någon orsak men jag kan inte finna den utan jag känner bara vrede och förvirring, ensamhet och paranoia.
Jag har många gånger lyckats stilla mitt sinne och tänka på annat men jag vet inte hur länge till mitt raseri kan hållas i schakt. Det är något som trycker på inifrån och som desperat försöker komma ut. En galenskap av sällan skådad art kommer inom kort framträda ur mitt inre.


Jag vaknar upp mitt i natten av att alkoholen gör sig gällande, går tumlande fram genom den mörklagda korridoren tills jag kommer fram till toaletten där jag först går in i dörren,
(som påstods vara gjord av ek men som jag på senare tid börjat misstänka är av helt annat material.) Jag förmår mig inte att tända utan jag ställer mig på knä och lutar ner huvudet över toalettkanten och inväntar den kaskad av spyor jag känner börjar trycka mot struphuvudet.
Den här proceduren drabbar mig nästintill dagligen nu och det börjar bli som en rutin för mig. Min hälsa är under all kritik men ändå känner jag mig frisk, mitt psyke är starkt försvagat av all den press som ställts på mig. Min lever är förgiftad och mina ådror nerfläckade.


Kanske är det drogerna som skapat mitt nya jag, det jag som till en början skrämde mig men som jag nu accepterat och trivs med. Jag har dock alltid varit våldsam till karaktär och blev som sexåring diagnoserad med manodepressiv störning och ett narcissistiskt beteende.
Jag har varit en vandrande bomb i väntan på detonation, en levande psykopat utan någon som helst empati för andra organismer, och jag lever bland de vanliga, dödliga människorna.


Hur kan jag på ett begripligt sätt förklara hur det kommer sig att jag blev den man jag är idag?


I min barndom var jag ständigt grym mot djur och älskade att se in i ögonen på dem samtidigt som jag avslutade deras miserabla liv.
Jag ljög mig igenom hela barndomen, inte på grund av att jag var tvungen att ljuga för att komma ur kniviga situationer utan för att alla människor är så lättlurade och godtrogna.
Jag var en gång nära att bli relegerad från skolan då min mellanstadielärare ertappat mig med en Gerbers Freeman Hunter jaktkniv men efter att jag skurit ut hennes hunds tunga med den förstod hon att jag inte var rätt pojke att jävlas med.
Det finns inte särskilt mycket att säga om min barndom mer än att jag hyste ett fokuserat hat gentemot samhället och alla dess invånare. Jag tyckte själv att jag stod över lagen och att alla andra levande varelser var karaktärer som planlöst vandrande omkring utan någon som helst syfte förutom att stödja huvudkaraktären – jag.


I tonåren ansåg socialtjänsten att mitt antisociala och aggressiva beteende hade gått för långt och de placerade mig på en rättpsykiatrisk anstalt. Där spenderade jag dagarna med att ägna mig åt pyromani och genom att fantisera att jag och vårdarna var medlemmar i en sekt från Kanada som kommit till Sverige för att exklusivt ägna oss åt BDSM.
Jag tog frivilligt på mig rollen som den dominante och drömde om att kastrera unga flickor från diverse utvecklingsländer. Jag kan nu med facit i hand villigt erkänna att jag redan på den tiden var en extremt sjuk person.


Det var på den anstalten som jag började inse att det fanns två saker som jag var beredd att viga mitt liv åt; för det första kände jag en kreativitet uppstå ur intet, den ville förmedla mina tankar och idéer till likasinnade.
En bok eller en memoar fastnade på min näthinna och framför mig såg jag en talare stå i ett högt torn och skrika ut mina ord över staden medan miljontals människor satt jäms med marken och lyssnade som i trans på vartendaste ord som lämnade talarens mun.
Jag har alltid haft en naturlig fantasi och som artonåring var jag en klyftig ung man men jag visste inte ett skvatt om hur man skrev eller hur man startade något intressant.


Den första tiden var tung. Jag visste inte hur länge jag skulle behöver sitta på anstalten och mina tankar om våld och pornografi ökade markant var dag som gick. För att finna inspiration var jag tvungen att gå djupt in i mig själv och rota i de allra djupaste av dalgångar och det jag fann var bara ondska.
Jag valde att röra om och inom mig blandades något som gjorde mitt sinne alldeles tomt, bortsett från känslan av panik och klaustrofobi. Jag kände hur jag sakta men säkert utveckla en slags agorafobi som riktades mot mina vårdare och andra intagna.
Mina sista månader på anstalten levdes jag som ett kolli, jag fick näring genom dropp och kunde inte yttra några ord, framför mig såg jag bara rött stänk som identifierades som blod och mänskliga organ – jag blev lycklig av mina tankar.


I två år satt jag där på anstalten utan att skriva en enda vettig sida, det ända som skrevs ner var utdragna monologer där jag antingen förklarade krig mot minoriteter eller där organismer fick ge vika för min framfart.


Det var inte fören tre dagar efter min frigivning som all spänning släppte och orden började plötsligt flöda som i en harmoni från hjärnan ut i fingerspetsarna.
Jag var nitton år och kunde ha haft världen framför mina fötter med miljoner möjligheter och väldigt få hinder om det inte vore för att jag begått mitt första allvarliga brott.
Jag hade bara varit ute i samhället i två dagar när jag för första gången på väldigt länge tappade kontrollen över min kropp och lät hatet styra mig mot en avgrund som jag redan då visste var oundviklig.
Min kropp tog mig på cykel till utkanten av den stad jag för tillfället bodde i, väl där smög sig mitt hat fram till en kvinna som var så upptagen med att finkamma den fuktiga marken efter svamp att hon inte hörde hur jag sakta närmade mig henne.
Jag var inte närvarande då min kropp flög sig på henne bakifrån och slet itu hennes blommiga sommarklänning vilket fick mina sinnen att tända till. Allting skärptes, jag kunde känna lukten av hennes rädsla blandad med den lätta doften av härliga kantareller som blandat sig med snåret då hennes korg fallit till marken med en lätt dunst.
Jag kunde för första gången släppa lös alla undantryckta hämningar som jag gått runt och burit på i nitton års tid av rädslan för att bli ertappad.
När kvinnan föll till marken kände jag ingenting förutom eufori. Det var en absurd känsla av makt blandat med underkastelse. Jag hade makten över situationen samtidigt som jag var tvungen att ge vika för känslorna.
Mina brungröna ögon fylldes med tårar då jag pressade in hennes ögon med hjälp av mina tummar medan resten av fingrarna höll hårt om sidan på hennes huvud.
Jag funderade ett ögonblick på om jag skulle våldta henne men jag bestämde mig för att vänta med att släppa lös den sadistiska mördaren som fanns inom mig tills efter hon var död.
På något sätt kändes det som att jag var snäll mot henne genom att vänta tills döden inträtt innan jag började den sista fasen i mitt sjuka spel.
Efter att jag suttit gränslad över henne och matat slag mot hennes frontallob kontrollerade jag att hon fortfarande andades innan jag reste mig upp, ställde högerfoten på hennes bröst och började dra armen uppåt i ett försök att avlägsna den från kroppen.
Försöket misslyckades fatalt och jag dödade henne genom att stampa på hennes huvud.


Det underbara var att min kropp och jag arbetade i takt, i samförstånd och jag var för första gången i mitt liv lycklig. Att min besatthet fick utlopp var den mest fantastiska känslan jag någonsin upplevt fram till den tidpunkten. Dagen då jag slog ihjäl kvinnan i skogen blev jag hel.


Genom min fullständighet kunde jag nu finna inspiration och på ett kontrollerat sätt skriva ner mina tankar och ta ett första kliv upp från avgrunden.
Allt inom mig hade stabiliserats och genom att fullständigt demolera allt omkring mig kunde jag nu finna ro.


Jag fortsatte att skriva intensivt under ett par månader tills jag upptäckte att en tomhet kröp sig inpå mig. Känslan var välbekant, orsaken var självklar och lösningen simpel, jag behövde ännu en gång få utlopp för mitt galna inre.
Men denna gång ville jag ha fullständigt kontroll. Jag ville inte bli fjärrstyrd utav min kropp utan jag ville uppnå njutningen genom att planera och kartlägga mitt tillvägagångssätt för att på så sätt inte riskera att bli påkommen och eventuellt gripen.


Mitt skrivande fick ett abrupt slut och all min tankekraft fokuserades mot målet; att återigen gå segrande ur ett rus av kaotisk karaktär.
Jag hade vid den här tidpunkten bestämt mig för att bli herre över mitt eget liv och ens tanken på att spendera någon mer tid på en institution äcklade mig.


Mitt tillstånd var nu kritiskt och den ända lösningen var att döda. Mitt inre tvingade mitt att döda för att må bra och jag var alldeles för svag för att kunna stå emot den enorma pressen som ställdes på mig. Jag bestämde mig för att söka upp någon som jag ansåg vara både psykiskt och fysiskt svag.


Jag fann en oskuldsfull elvaåring som jag bestämde mig för att likvidera.
Mordet planerades noggrant av mitt inre och jag var aldrig rädd för att göra något misstag.
Då mitt första mord var slarvigt och oansvarigt var mitt andra mord en succé.
Jag hade genom att iaktta mitt kommande offer i veckor lyckats kartlägga hennes vardag och kunde på så sätt utgå från rutinen och föra bort henne vid lämpligast tillfälle.
Det var en torsdag och den elvaåriga flickan som senare identifierades som Emma Thorsson var på väg hem från skolan då jag sprang fram till henne och slog ner henne från cykeln och drog in henne i det buskars jag noggrant valt ut i förväg.
Hon var klädd i en t-shirt och korta utslitna jeans shorts och när jag drog av henne den vitrandiga tröjan upptäckte jag att hon hade nått puberteten då hennes bröst hade börjat utvecklas. Jag kan inte påstå att jag blev missnöjd utan jag förde in min kuk i hennes lilla fitta och våldtog henne tills hon blödde kraftigt ur vaginan. Jag kom även i hennes vagina med sådan kraft att hon skrek av smärta.
Jag hade kondom på mig under hela samlaget och var på sådant vis aldrig orolig för att polisen skulle hitta någon sperma vars DNA skulle kunna kopplas till mig.


Efter att jag haft samlag med flickan så ströp jag henne tills hon blev blå och ställde mig därefter på hennes huvud. För ett ögonblick skämdes jag av tanken att jag inom kort skulle hoppa sönder den elvaåriga flickans huvud och där av att avsluta hennes liv. Men min besatthet var för stor och jag tryckte ifrån med en omänsklig kraft och landande därefter rätt på hennes tining och krossade skalbenet och delar av hjärnan flödade ut genom skallsprickorna.


Jag bar kroppen 10 meter fram till den skåpbil jag placerat på platsen flera dagar innan mordet ägt rum och la hennes sargade kropp i bakluckan och körde iväg.
En obekant beslutsamhet hade infunnit sig inom mig och för första gången på flera år kändes det som att jag hade kontroll över läget.
Jag hade lyckats och på kvällen firade jag det genom att masturbera till ett filmklipp där fyra killar drog in en Asiat i en bil och förde ut henne i skogen och våldtog henne.
Jag kan inte påstå att jag gillar asiater men tanken på att det var våldtäkt vägde över till enbart fördelar. (jag kom två gånger till samma klipp).


Jag hade ingen aning om den lilla flickans bakgrund eller vem hon var eftersom min instinkt enbart brydde sig om vad som skulle gynna mina behov och genom att döda tösen kände jag mig på nytt återuppstådd och jag fann återigen inspirationen och livsglädjen.


En molnig dag i juli ringde det på min ytterdörr. Jag låg nerbäddad i min soffa under en filt med oidentifierbara mönster på, tv-apparaten lyste upp rummet och ljudet från filmen Cannibal Holocaust ekade runt i lägenheten.
Jag ryckte till när den irriterande ringklockan överröstade ljudet från filmen och reste mig upp och började försiktigt smyga mot dörren.
Jag kände hur handsvetten tilltog och jag svor tyst för mig själv eftersom jag ansåg att en hänsynslös mördare inte kan bo i en lägenhet utan kikhål på dörren.
När dörren öppnades var jag beredd på att det skulle stå ett halvtdussin poliser med dragna vapen utanför men vad som reflekterades i mina ögon var en liten pojke på möjligtvis tolv år som med en gäll röst frågade om jag var intresserad av jultidningar.
Jag granskade honom för ett ögonblick och lutade därefter ut huvudet från dörröppningen bara för att kontrollera att det hela inte var en fälla innan jag svalde kraftigt och bad den lilla pojken att sluta andas innan jag lutade ut huvudet ännu en gång och försäkrade mig om det öppnbara innan jag smällde igen dörren och återgick till filmen.


Det var ett uppvaknande, en tankeställare, ett bevis på att jag var utlämnad.
När som helst kunde poliserna rusa in genom dörren för att gripa mig och då fanns det ingenting jag kunde sätta emot.
Mitt öde låg i händerna på utredarna och deras kompetens.
Mina känslor varierade, från att ena stunden känna mig säker till att i nästa ögonblick sitta i ett hörn av vardagsrummet med en laddad revolver riktad mot min tinning då jag skulle välja den lätta och befriande vägen ut.


Mina båda offers förmultnade kroppar hade sedan länge blivit funna.
Kvinnan i skogen hade ett par motionärer hittat i ett grustag då jag inte hittat någon lämpligare plats att placera henne.
Invånarna i samhället hade inte reagerat med något större hat och jag fick för mig att de skulle hylla mig om jag erkände dådet.
Allt förändrades dock när polisen fann kvarlämningarna av den elvaåriga flickan i soppsäcken som jag valt att sänka i ett kalkbrott som låg ett par kilometer utanför staden.
Mitt misslyckade försök att gömma kroppen skulle visa sig ödesdigert då människorna i staden inledde en häxjakt efter förövaren.
En kommande lynchning nalkades och jag isolerade mig mer och mer från den yttre världen och la nu all min fokus på skrivandet och de mörka tankarna som ständigt omgav och cirkulerade omkring mig.
Jag inledde en fas i mitt liv då jag upprepande gånger skrattade mig själv till sömns och vaknade i fasa med tårar i ögonen. Oförklarade sår och rispor började dyka upp på min kropp och mina minnesluckor blev allt tätare.
En rädsla av att jag skulle skada mig själv infann sig, omen lite dolt i skymundan.
Även om jag lyckats hållit mig på banan sedan mordet på Emma, var känslan bitterljuv då det inte fanns någon konkret tidsperiod mellan mina infall av vrede och Psykopati.
Det kändes som att jag när som helst kunde falla tillbaka till de enkla tankarna om blodspillan och hematomer.


Kullerstenen för mig framåt som på ett rullband. Jag passerar affärer utsmyckade med höstdekorationer. En känsla av illamående uppstår då ett par negrer passerar mig på gatan. Kanske är det på grund av deras bakgrund men gissningsvis är det deras hemska odör som irriterar mitt luktsinne och framkallar olusten inom mig.
Jag stannar till vid en korvförsäljare och inspekterar honom hastigt innan jag ohövligt kräver en Pepsi. Det är en varm dag och svetten i hans panna framkallar en genomskinlig glans som jag finner oerhört stötande och för ett ögonblick funderar jag över hur stor chans det skulle var att komma undan med ett mord mitt på ljusa dagen. Jag förtränger dock tankarna snabbt genom att vända blicken mot en uppskattningsvis fyrtioårig kvinna som hjälper (återigen gissningsvis) sin dotter med att knyta skorna. Den händelse uppehåller mig tills korvförsäljaren tagit fram min Pepsi ur kylen och begärt tolv kronor för den.
Jag skakar lätt på huvudet medan jag betalar honom och går sedan vidare.


Efter cirka trettiominuters planlöst vandrande mellan affärer och stånd hörde jag plötsligt en kvinnlig röst ropa mitt namn. Ska jag vända mig om eller fortsätta gå var den första frågan som kom upp i mitt huvud, men efter att hon återigen ropat mitt namn (nu från ett närmare avstånd) kunde jag inte motstå frestelsen längre utan vände mig om.
En flicka som var jämngammal med mig uppenbarade sig.
Hon bar en vit tunika med blommor på och stora svarta glasögon som först gjorde det svårt att identifiera henne men snart kände jag igenom hennes gångstil och speciella hårfärg som var någon slags blandning mellan nöt och honung. En väldigt säregen hårfärg vågar jag påstå.
”Alexandra, är det verkligen du?” sa jag i ett försök att dölja att jag faktiskt var glad över att se henne.
Hon log åt mig på ett fåraktigt sett innan hon med len röst och en svag sarkasm frågade; ”känner du inte igen mig längre Vincent?”
Jag höll andan, stirrade stelt in i hennes ögon, knöt handen som befann sig i fickan på mina urtvättade jeans.
För ett ögonblick var jag oförmögen att svara, men lika snabbt som paniken uppstått släppte den och jag återfann lugnet och replikerade hastigt; ”Det är väl klart jag känner igen dig Alexandra, vi var ju bästa vänner under större delen av grundskolan”.
Hon log ett leende som jag måste erkänna att jag saknat under alla åren vi varit skiljda. Jag log tillbaka och konstaterade för mig själv att jag inte kunde komma på något vettigt att säga.
Medan jag stod där och sparkade bort grus från trottoaren med vänsterfoten frågade hon vad jag haft för mig under alla åren som gått sedan vårt senaste möte.
Utan att svara på frågan hon ställt pekade jag på en uteservering som låg ett tiotal meter bort från oss och dirigerade henne dit.


Jag kände mig besvärad av att bli utfrågad, besvärad av att ens tala med människor då jag knappt lämnat lägenheten under de senaste månaderna.
Vincent Ausonius – jag, trivdes inte bland människor. Vincent var en ensamvarg som då och då besökte människorna och åt upp deras får.
Någon som inte uppskattades, någonting fult och obehagligt, en abstrakthet som man inte riktigt kunde ta på. Det jag tror folk störde sig på hos mig var det enkla faktumet att jag inte var närvarande. Jag var mänsklig till utseendet men mitt inre var någonting omänskligt och främmande. Att sen lägga till att jag också var en blodtörstig psykopat utan hämningar gjorde inte sociala kontakter lättare.


Uteserveringen kändes dyster och tom. Det var folk som satt och åt men borden var placerade långt ifrån varandra. Jag rös av tanken på att människorna som satt och åt förmodligen var lyckliga - Majoriteten i alla fall.
Det var två stora portar som vi gick in igenom för att komma till kassan. Portarna stod på vidgavel trots att det bara var runt fjorton grader ute.
Caféet var nyrenoverat och lukten av målarfärg hängde fortfarande kvar i luften. Jag tyckte inte om deras nya design. Det var ett dåligt försök att bli hippa och vända sig till ungdomarna.
Väggarna var belysta med graffiti och golvet var täckt av en stor syntetisk heltäckningsmatta klädd i svart. Jag fick ångest bara av att vara där inne.


Framför oss i kön stod det två halvalkoholiserade typer som jag sett sitta och hänga utanför systembolaget under tidigare eftermiddagar. Jag har alltid haft en avslappnad relation till alkohol. Började dricka ganska tidigt då jag enbart umgicks med äldre personer och kände ett behov att hävda mig. De människorna jag beblandade mig med hade samtliga problem med droger och kriminalitet. Jag fastnade aldrig för några droger trots att jag blev tvångsmedicinerad under större delen av min vistelse inom psykvården.
Jag minns första gången jag rökte Hasch, första gången jag rökte Marijuana, första gången jag sniffade kokain och spruta heroin. Jag minns inte första gången jag testade på GHB. Jag drack drycken som befann sig i en kork och för ett ögonblick kände jag ingenting – ingen vrede, ingen ångest, inte heller någon lycka. Sedan svartnade allt och när jag vaknade upp ett par dygn senare hade jag slangar som stack ut från varje hål i min kropp och socialen väntade utanför rummet för att tvångsplacera mig på ett vårdhem. Jag var fjorton år gammal.


Jag satt och trummade med pekfingrarna på bordkanten i väntan på den mat vi beställt femton minuter tidigare. Alexandra verkade inte märka att jag var distanserad och irriterad utan satt och pillade med ena handen i håret medan den andra intensivt bläddrade över tangenterna på mobilen (förmodligen en 3510i av att döma på det orangeblåa skalet).
Alexandra hade beställt någon slags baguette som tydligen skulle innehålla någon kycklingröra, medan jag beställt en kaffe och en toast som jag noggrant påpekat att jag ville ha curry på då.
”Så … du är en människosläckande psykopat Vincent?” sa Alexandra från ingenstans precis då jag ursäktat mig för ett toalett besök.
Ett ögonblick av iskall tystnad uppstod innan jag rättade till min placering på stolen och frågade vad hon precis sagt.
Alexandra harklade sig tydligt och sa: ”Så… du är tillbaka i stan?”
Hade jag hört fel eller var hon rädd för att upprepa frågan? Tankarna for runt i huvudet på mig i sådan fart att jag inte förmådde mig själv att svara utan resten mig upp och gick med staplande steg mot toaletten.
Dörren for upp med en smäll och i nästa ögonblick stod jag lutad över handfatet med blicken fäst på spegeln som reflekterad en svettig och nervös krake.
Jag stannade där inne ett par timmar tills paniken lagt sig innan jag gick ut igen bara för att mötas av ett tomt och iordningsställt bord.


Alexandra hade lämnat mig ensam kvar på fiket men det skulle inte dröja särskilt länge innan våra vägar korsades igen.




Vad Tycker ni?
Känner ni igen er i någon av huvudkaraktärens känslor?
Har ni någon gång velat skriva någonting kreativt?


mvh thelotrking