I min livfulla ensamhet bestämde jag mig för att pilla ner lite av mitt livs fundering och klagan. Efter många timmars slit för att uppnå vad jag vill publicerar jag här för er som första läsare dom verk som jag vågar kalla färdiga.
Senare kommer jag försöka uppnå den högsta av önskningar, att få mina verk publicerade i en bok som jag kommer att kalla ”Blinda Visioner i en helsvart värld”

Kommentera mina dikter, uppdateringar kommer efter hand jag anser något verk färdigt!
Blå Skimmer - Gustav Styrdal
Här kommer jag, sakta gåendes för den blåa vägen
I det mörka ljuset ser jag hur vatten skimmrar framme vid stenen
Sakta för jag handen mot mina lysande svarta ögon och ber
Ber för att den sista droppen kommer att falla framför mitt ben
Ber att sakta men säkert få se solen komma över en oval båge
över min svettdrypande panna
Mina ögon sluts, och livlöst faller jag till marken



Mörk Väg - Gustav Syrdal
Framför mig ser jag, hur den blåa vägen sakta kommer nerrullandes
över den långa gatan.
Sakta sakta, smyger den sig fram över gräsets gropar i sin långa färd
i jakt på ljusets slut.
Långt bort ser jag den, den fyrkantiga bollen som sakta rullar sig fram
Långt, långt borta...


Horison ten - Gustav Styrdal
Lång borta, förbi horisontens vertikala linje ser jag den
Den stora kuben med sitt mörkblåa sken och ovala lite kantiga skugga
Sakta rör sig det stora, blåa och samtidigt aningen runda objektet förbi mig
Men det är inte utan att jag ser in i hjärtat av den blåa stenen, innan den
snabbt flyger förbi mot sitt nästa mål


Kullen - Gustav Styrdal
Här står jag uppe på min kulle och ser ut över vattnet framför mig
Bara någon meter fram ser jag oceanens varma färger brytas mot min
något platta men ack så vackra savann.
Jag springer rakt ut över gräsets slättar framför mig och dyker i jorden under mig
Sakta reser sig jorden till en platt ocean av berg
Med ett hastigt ryck faller jag till marken och njuter av tyngdlöshetens stilla gåta


Jag ser det - Gustav Styrdal
Jag står och ser upp i himlen i längtan av mitt kära vatten att rinna upp i skyn
och sakta förvandlas till kall men vacker ånga.
Plötligt ser jag det, det är som en obeskrivlig varelse som på något sätt liknar
en blå krage av sol
Den var hög av sol, på något mörkt sätt av grottans besynnerlighet
Den fyllde mig av den oventandes vishet samtidigt som jag kände
kraften av varm is som sakta flöt genom kroppen
Det var då jag förstod att jag aldrig har och aldrig kommer förstå
någonting alls


Han - Gustav Styrdal
Långt bort ser jag hur han närmar sig men snabba, korta, nästintill enorma kliv
Sakta ser jag hur han tonar bort till dimmans värld samtidigt som han kommer
närmre mig
Nu står han nästan bara två meter ifrån mig och kollar mig djupt i ögen, för mig är
han långt bort försvunnen sen dimmans värld för flera hundra meter sedan
Det enda jag kan göra att är föreställa mig honom samtidigt som jag ser hans
konturer mot horisontens vertikala linje flera tusen mil iväg
Jag kan bara föreställa mig hans maskulina, överkrop med stora fylliga bröst
och hans lagom stora fasta rumpa
Sakta ser jag hur han springer iväg nästan skräckslaget och tynar fram i min
blick igen

Rosa Moln - Gustav Styrdal
Högt upp i himmelen ser jag, sakta flygande moln som oändlgt snabbt far fram
och tillbaks över skyn.
Skimmret från dom spiller rosa skuggor på marken och färgar marken grön.
När jag ser dom, högt upp, helt blickstilla svävande över marken kommer jag att
att tänka på dom gröna bultar som jag bankar tårna varje dag när jag kliver upp
från sängen.
Sakta ser jag mina kära moln tyna bort till ensamhetens livfulla dal...

Ensamhetens Dal - Gustav Stydal
I min ensamhet vandrar jag sakta bort från mitt medvetande in till ensamhetens
föruderliga värld.
I ensamhetens dal är det aldrig lugnt.
Överallt är det livat på ett konstigt tyst sätt, utan att någon är tyst.
I ensamhetens dal är man alltid ensam, och slipper livet som medmänniskor
har en enastående förmåga att inte hålla.
Utan att vända sig kan man se över öppet vatten som alltid ligger täckt med
tät dimma
Sakta vandrar jag inte tillbaks till verkligheten utan lägger mig ner och sjunker
sakta tillbaks till medvetande utan att själv veta om det.
I min livfulla ensamhet är ju numer aldrig själv...

I en tunna - Gustav Styrdal
Jag är ett rosa moln i en svart tunna
Som sakta kommer rullandes över det
Sakta vänder jag mig om i tunnan gråa gräset
Och rullar vidare åt andra hållet

Svävande - Gustav Styrdal
Under mig ser jag det, jorden och dess riken.
Jag svävar fram likt en fisk, fast tvärt om på något sätt
Jag tänker att en dag så ska mina vingar flyga från min kropp,
för att sedan snabbt återvända igen
Det är den dagen allt händer!

I mörkret - Gustav Styrdal
Framför mig ser jag det, det totala mörkret utan minska ljuskälla
av vilken man skulle kunna bilda sig en uppfattning av vad som skulle
kunna liknas vid en kontur.
Långt borta i den korta men ack så breda korridoren ser jag det, ingenting.
Avståndet mellan väggarna i korridåren är så litet att jag kan spotta från vägg till vägg.
Utan problem springer jag rakt fram, glatt ovetande om att jag vilken sekund
som helst kommer springa in i väggen framför mig
Snabbt springer jag fram, men stannar tvärt när väggen tar imot...

Runt omkring - Gustav Styrdal
Runt omkring mig ser jag ingenting
Allting är svart, oändligt svart.
Ur det svarta ser jag en nyans av svart komma emot mig
Men en närmast ändlös hastighet kommer den mot mig,
En figur utan figur. En gas utan skugga.
Då börjar jag springa, rakt fram mot den tomma färggladheten som öppnas
Rakt frammåt springer jag, men inte utan att vända mig om och backa
Backa tillbaks till det tomhet fylld med allt som jag kom ifrån


Utanför - Gustav Styrdal
Utanför tid och rum finns allt,
Allt utom det vi tror
Det vi tror finns på en annan plats
Den plats där bara tid och rum existerar
Ur tid och rum kom allt, utom det som är bra
Det som är bra finns inte
Inte där det finns tid och rum

Samtliga dikter och möjligtvis några till återfinns på http://www.lunarstorm.se/antia llo