Hej hej hallå Fragbite...


I POLLEN MENAR JAG ATT DÖ I FÖRTID, kanske redan imorgon?


Vill bara tala om först att jag inte på något sätt är självmordsbenägen eller hatar livet på något sätt. Skriver inte heller denna tråd för att få er att ta livet utav er. Ni som tänker det bör läsa igenom de positiva svaren i den här tråden och försöka leva efter dem. Men anledningen till att jag skriver tråden är det att jag inte kan fatta varför livet ska vara så fuckat svårt och jobbigt.


Mitt liv är skit lite då och då. På måndag kanske jag gör bort mig, på tisdag spelar jag bort 10 000 på poker, och onsdag så dör en släkting. Torsdag kanske är en glad dag men på fredagen sitter man och har sjukt tråkigt. Lördag och söndag är det blandade känslor mellan lycka och ångest. Man kan ju verkligen inte annat än att sluta bry sig i livets missöden.


För att prata om lite livsåskådningar så vill jag bara säga att Gud kan ju verkligen inte finnas, för varför skulle allting gå åt helvete för vissa människor då? Varför är inte alla skapta så att de kan klara sig själva? Om Gud finns så är han verkligen fördjävlig mot folk.


Evolution? Jo visst låter logiskt, vi har det svårt och anpassar oss efter våra problem. Men vad är meningen med livet om man lever för evolutionen? Varför plåga sig igenom ett liv? Finns nog många människor som flyter omkring i livet utan några förhinder, men det är allt för många som inte gör det. Är mänskligheten bara till för att utvecklas och åter utvecklas?


Jag fattar inte heller hur man som inom liberismen kan tro att alla människor kan klara sig själv, då sjukt många människor absolut inte får en chans att klara sig. Andra har kanske chans när de föds, men kanske föds i en familj som omedvetet förstör livet för barnet. Men kanske vi ska låta allt folk som inte klarar sig själva dö så att livet är till för de som kan klara sig?


Socialismen är vänlig, den hjälper många i den ekonomiska delen av livet. Men inte blir världen bättre för det inte. Hjälper ändå inte mot människan. Den ena har problem med sig själv och livet går åt helvete för honom. En annan har inga problem med sig själv, men någon annan har problem med honom och ser till att det går åt helvete för honom. Och en tredje har inga problem med sig själv, och ingen har något emot honom, men han dör likt förbannat i en naturkatastrof.


Varför är man rädd att bli av med det här eländet vi kallar liv? Kan vara roligt att leva för en del, och inte för andra, men hur kan man skrämmas av döden? När du är död kommer du förmodligen inte sörja att du mist ditt liv. Jag är inte rädd för att dö. Det jag är rädd för är att andra ska dö och hur nära och kära kommer känna om jag skulle dö. Men eftersom jag inte tror man vet vad man går miste om när man dör så skulle det ju inte spelat någon roll hur lycklig jag än var med mitt liv.


Ni får gärna skriva egna funderingar eller försöka besvara/utveckla mina frågor.