okej tänkte beräta om mitt liv det börja att ja var 6 och började skolan fatade inte ett skit. går år efter år fatar inte ett skit och skäner mej värdelös.




alla andra kunde men inte ja... gick nåra år sen skälde lärararen på att ja inte jobbar. sen komer det en kväll när ja ska sova. så komer mamma upp o börjar prata om att ja har en sjukdom som heter dyslexi jag blir jätte ledsen och vill bara va som alla andra. kunde inte tänka på flera väcker. sen komer det själv mords tankar. börjar försöka står med knivar.




försöka strypa mej själv. mode skit hela vägen upp te 5an kance. börjar koma övert. lite gran. sen komer nåra kompisar som jag hande vart med på rasten. då börjar dom mobba mej. kunde inte sova. sen fick ja non medcin för min dyslexi samtidigt. som gorde att det skule gå bätre i skolan. men hjälpa inte ett skita. så stog ja med knivar och allt i gen. sen komer en dag i 5an tror ja det va att jag har ad (ad/hd bara ad) typ kosentraskons svårig heter. gorde inte livet bätre. grät varje dag. fast till slut fatta dom att ja behöver en assistent. och det var typ slutet av 5an i början av 6an då går det bätre i skolan klararar varje pro. hande inte g på not pro innan.




sen slutar vi 6an börjar nya skolan där dom lovade assistent men va fan får ingen jävla assistent. hande sute i möte med rektorn på sommar lovet innan 7an han sa att det fixar vi och att ja ska få en assistent men när jag började ne. sen gick typ 1 termin då fick ja en. bra början lixom. och nu går dag för dag och nu går det hyfsat (går i 8an) har g i alla utan (eng= ig) och sen funderar på jag på att hopp av skolan efter 9an vet inte en