Hej.


Hur hade ni reagerat om ni kommit på att eran sedan 9 år tillbaka goda vän, utvecklats till en hopplös mytoman!?
Anledningen till denna fråga är att detta är exakt vad jag råkat ut för...


När ni läst vad jag skrivit kommer ni förstå min oro...


Min vän vid namn Krister, har sedan 1an varit en pålitlig och trevlig klasskamrat som man kunnat prata med det mesta om.
Vi har dock splittrats nu under gymnasiet, och det är då ljugandet har börjat...


Vi har träffats då och då och talat om livet. Jag har med stor glödje berättat om den fina trevliga klass jag kommit med, och alla roliga galna fester vi har.


I början märkte jag ingenting av hans utvecklande mytomani.
Han berättade att han också gillade sin klass och att dom minsann hade roliga fester dom med.
Om jag ska vara ärlig tror jag att det är under dessa samtal hans allvarliga problem har utvecklats mest.


Ni kommer förstå min oro när ni läst detta...


Min stora misstanke om att han faktiskt hade ett problem rättfärdigades en kall ruggig fredagskväll i November.
Vi hade dagen innan snackat om fester och brudar och ja, de vanliga. Han bredde verkligen på och berättade hur fantastiskt rolig hans klass var...


- Jaha, vad händer i helgen då? Något fett på G? frågade jag honom...
- Ja faktiskt, det är en fete fest hos Ante i min klass. Svarade han.
Jahaja, får man hänga på då? sa jag, och utan tillsynes större problem svarade han med ett stort leende...- Självklart!


Vid 8a tiden dagen efter fick jag ett samtal från Krister där han påstod att han inte mådde så bra...och att vi kanske skulle skippa festen.


Nej för fan! Sa jag. Komigen nu... Jag lyckade övertala honom och 1 timme senare står vi vid busshållplatsen och inväntar nästa buss.
Han verkade inte speciellt upprymd den gode Krister. Han verkade tvärt emot nervös och lite orolig. Ajja vi satte oss iaf på bussen mot festen.


20 min senare var vi framma och här kommer det sjukaste.
- Jaha, vet du adressen då? frågade jag...
- Klart, den här vägen! sa han...
Men vi gick och gick och gick och till sist började jag inse att det faktiskt inte var någon fest. Krister hade bara hittat på alltihop och vi hade åkt buss 20 min och gått minst lika länge i bara onödan.


Han verkade totalt ovetande och chockad över att det inte var någon fest... oroväckande! då jag dagen efter snackat med en annan kompis som kände en i Kristers klass och fått reda på att det inte alls varit tankar om någon fest.


Ett annat exempel:
Någon vecka senare hade vi ett sådant här samtal till där vi disskuterade fester mm. Han frågade mig...
- Har du någon sin sett en tjej naken IRL?
- Ehrm...hur så? sa jag.
Då hittar han tillsynes oberörd på en skitlång historia om hur han varit på fest förra helgen och spela klädpoker med två asheta brudar som han sedan börjat strula med.


Dagen efter fick jag reda på att även detta var en lögn.


Jag bestämade mig då för att snakcka med Krister om varför i helvete han ljuger om det här...och för mig av alla människor!


Jag insåg att det var svårare än jag trodde att bara sacka med honom om detta. Men till slut hittade jag det till synes bästa tillfället...Vi satt hemma hos honom och kollade Slitz tidningar och snackade lite.


- Varför ljuger du för mig? sa jag rakt ut helt plötsligt...
- Va? svara han.
- Ja. Varför hittar du på att du varit på fester mm?
Efter denna fråga ser jag hur min annars ganska lugna vän förvandlas till ett vildjur!
Han reser sig upp tar sitt saftglas och kastar det rakt i väggen!
- VA FAN SKULLE JAG LJUGA FÖR!? sa han...
Ut ur mitt hus, och du ska vara min kompis! sa han upprört.


Jag tänkte att det var lika bra att lyda, och jag lommade ut med svansen mellan benen.


Detta hände för 1 vecka sedan nu.
Jag har inte sett Krister i skolan och inte på bussen...
Jag börjar faktiskt bli jävligt orolig, jag känner verkligen min skylldighet att hjälpa honom!


Frågan är då...VAD ska jag göra ? :/
Vad hade ni gjort!? Jag är verkligen tacksam för tips och ideer!