1
Kort Novell
Postat av p12FETGET den 23 December 2009, 02:42
7 kommentarer · 627 träffar
Tjena :) Skrev en kort novell nu på kvällskvisten, jag är 17 år och har inte blivit utsatt för mobbing men vill göra det hela lite samhällskritiskt.
OBSERVERA ATT DET ÄR DEN FÖRSTA NOVELLEN JAG SKRIVER!
Fega, rädda, modlösa, krukaktiga, sjåpiga. Tanken av dessa personer som paserat mig den fjortonde december där jag låg vid midnatt får mig att nästan vomera, att deras skam inte tar över deras psykiska är helt sinnessjukt, inte ens ett polissamtal kunde de göra. Liggandes i denna blodpöl, halvt medvetslös. Tar spark efter spark och inte en enda person hindrar dem. Den röda snön är som fastbränt i minnet, röd, syltliknande snö precis framför ögonen på mig, totalt maktlös mot de sko-släggor som slungas mot mitt bröst och min buk. Ändå agerar ingen. Ingen vågar. Ingen skulle sätta sitt egna liv på spel för en okänd man eller kvinna.
Först runt tjugo minuter efter detta illdåd hjälper en man mig upp och ringer 112. Mitt ansikte var täckt av blod och mina lungor punkterade, smärtan av revben som tryckts in mot lungorna var förödande, ändå fanns ingen luft att uttrycka sin smärta med. De personer som gett mig en mén för livet går i paralellklassen. En grupp långa grabbar som inte har något bättre för sig att puckla på mig, den minsta personen i klassen, kanske även i skolan. Men aldrig trodde jag att detta skulle gå så långt som nu.
Hade det behövt gå så långt? Hade det verkligen behövt gå så djävla långt som tre brutna revben, ett fullkomligt vandaliserat ansikte med bruten näsa och käke ur led innan jag förstått att den hjälp jag blivit utlovad aldrig skulle finnas vid min sida?
Dessa 20 minuter kändes som år. Tankarna irrade runt i mitt huvud. ”Varför mig?”, ” Varför inte någon av alla andra?”. Dessa 20 minuter gjorde att ilskan blev för stor. Allt för stor för att kontrollera. För stor för någon människa i världen att handskas med. Dessa tankar gjorde det klart för mig.
Det är inte värt att leva mer.
Wtf styckeindelningen funkar inte på Fragbite.. Anyway.. Snälla läs igenom :) Diskutera texten och vad ni tyckte!
OBSERVERA ATT DET ÄR DEN FÖRSTA NOVELLEN JAG SKRIVER!
Fega, rädda, modlösa, krukaktiga, sjåpiga. Tanken av dessa personer som paserat mig den fjortonde december där jag låg vid midnatt får mig att nästan vomera, att deras skam inte tar över deras psykiska är helt sinnessjukt, inte ens ett polissamtal kunde de göra. Liggandes i denna blodpöl, halvt medvetslös. Tar spark efter spark och inte en enda person hindrar dem. Den röda snön är som fastbränt i minnet, röd, syltliknande snö precis framför ögonen på mig, totalt maktlös mot de sko-släggor som slungas mot mitt bröst och min buk. Ändå agerar ingen. Ingen vågar. Ingen skulle sätta sitt egna liv på spel för en okänd man eller kvinna.
Först runt tjugo minuter efter detta illdåd hjälper en man mig upp och ringer 112. Mitt ansikte var täckt av blod och mina lungor punkterade, smärtan av revben som tryckts in mot lungorna var förödande, ändå fanns ingen luft att uttrycka sin smärta med. De personer som gett mig en mén för livet går i paralellklassen. En grupp långa grabbar som inte har något bättre för sig att puckla på mig, den minsta personen i klassen, kanske även i skolan. Men aldrig trodde jag att detta skulle gå så långt som nu.
Hade det behövt gå så långt? Hade det verkligen behövt gå så djävla långt som tre brutna revben, ett fullkomligt vandaliserat ansikte med bruten näsa och käke ur led innan jag förstått att den hjälp jag blivit utlovad aldrig skulle finnas vid min sida?
Dessa 20 minuter kändes som år. Tankarna irrade runt i mitt huvud. ”Varför mig?”, ” Varför inte någon av alla andra?”. Dessa 20 minuter gjorde att ilskan blev för stor. Allt för stor för att kontrollera. För stor för någon människa i världen att handskas med. Dessa tankar gjorde det klart för mig.
Det är inte värt att leva mer.
Wtf styckeindelningen funkar inte på Fragbite.. Anyway.. Snälla läs igenom :) Diskutera texten och vad ni tyckte!
