En övning som hade det där lilla extra.

Det var förväntansfulla och nervösa soldater som steg upp den dagen på regementet. På dagens program stod övning i stadsskytte. Gustaf hade gått runt och pratat om övningen i över en vecka nu, alla i gruppen ville se om hans praktiska kunskaper var så stora som han trodde.

Direkt efter frukost begav vi oss i riktning mot övningsområdet. Ett gammalt övergivet bostadshus, tänk vad man kan hitta på. Efter en kort genomgång började övningen. Sakta rör vi oss mot huset. Som egenskap av gruppchef beordrar jag två i gruppen att gå in i huset.
Men redan efter 10 sekunder hör man dödsskrik. Vi övriga rör oss långsamt och försöker se vad som händer där inne. Döm av vår förvåning när båda två håller på att bli uppätna av hundratals ormar. Längst bort i rummet står Ormkungen. Väsande beordrar han underhuggarna att anfalla oss. Vi retirerar och besvarar attacken med våra automatkarbiner.

Blodet fullkomligt sprutar likt en högtryckstvätt när kulorna penetrerar deras slingriga skinn. Likt ett under lyckas inte en enda orm ta sig fram till oss. Runtomkring oss rann hundratals liter blod likt en stor simbassäng. Just när vi ska ta oss in och undersöka våra kamraters kadaver hör jag min kamrat utbrista i gråt. Jag försöker få honom till sans, men inser att uppgiften är omöjlig. Han kommer aldrig att bli sig själv efter chokladen han tappade i stridens hetta. Helt blodig tar han upp fragmenten av chokladen och höjer stämman i riktning mot månen. Han förbannar alla ormar som krälar på denna jord, och kanske är det just vad som behövs. Alla har väl hört talas om att ormarna har växt sig större och större. De flesta är eniga om att de kommer ta över världen om inget görs.

Med visst vemod tar jag mig in i rummet där mina stupade kamrater ligger. Det behövs ingen sjukvårdsutbildning för att se att livet är för länge bortspolat likt sandkornen på stränderna.
När jag ser på min sönderslitna kamrat kan jag inte låta bli att tänka på Chili con carne. Högst ironiskt, men hjärnan försöker stänga ute det hemska och få ut något gott från det onda.
Med hjälp av min sista och ännu sansade kamrat drar vi kropparna ur byggnaden. Han hoppar ner först för att ta emot kropparna, jag ska försöka få ur dem.

När kropparna är ute känner jag en rysning längs ryggen., därefter ett tyst väsande. Snabbt vänder jag mig om och möts av ett par ögon lika röda som Kalmars matchtröja. Ormkungen är kvar, jag hade helt glömt bort honom. Det fanns ingen chans att min kamrat skulle hinna fram och hjälpa mig, då skulle Ormkungen ha huggit in på mig direkt. Jag inser att detta kommer bli en strid man mot man, eller åtminstone man mot orm. Det enda hjälpmedlet jag skulle få använda var min Morakniv, köpt på Jordnära för nittinio och nittio.

De röda ögonen följer min minsta rörelse i mörkret, jag kan fortfarande inte urskilja något annat är just de förbannade ögonen. I en frustration gör jag ett utfall men Ormkungen viker undan så jag faller över ett tjugotal ormar. När jag försöker resa mig känner jag att kniven sitter i benet. Då inser jag att jag tittar döden i vitögat, om den nu inte hade haft röda ögon.

Ögonen kommer allt närmare och jag kan nu urskilja det fjälliga skinnet på dess rygg. När jag tror att döden är två andetag iväg börjar Ormkungen väsa och jag förstår att han är ute efter något helt annat. Detta kan jag inte nämna i texten, då skulle ni kalla mig både det ena och det andra.

Mer eller mindre helskinnad klarar jag mig från den hemska ormattacken. Som ni säkert förstår skriver jag denna berättelse för att berätta om att ormproblemet bör tas på allvar. Om vi inte åtgärdar det snarast kommer vi bli tvingade att gå i gummistövlar på somrarna. Inte speciellt snyggt om man vill visa upp sin nya sommarvilla i Stockholms skärgård för chefen.