Undrar vad eran tolkning är till denna dikten:

Livet

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.


Inte jag som skrivit den, har i arbete att tolka en dikt och sedan läsa upp dikten + tolkning till den inför klassen.

Men kommer inte riktigt på hur jag ska tolka dikten, så vad säger ni? :)

Kan ta andra dikter också, men pallar inte leta mera ;)
Men om ni hittar någon ni tycker är fin så får ni gärna länka den :)

Ha det bra!

//wub