1
Min tjej vill ha barn
Postat av teh_ninja den 30 Januari 2009, 11:27
132 kommentarer · 1 167 träffar
Detta är ingen myt, jag har gjort denna tråden föra att få skriva av mig och möjligtvis få förslag på hur jag ska gå vidare. Även värt att nämna att jag är 17år, ni kan basha min stavning hur mycket ni vill eftersom jag skrev tidigare: detta är huvudsakligen för att få skriva av mig.
Allt började för ett par dagar sedan..
Jag och min tjej ( som jag varit tillsammans med ett bra tag ) satt hemma i soffan och strulade, självklart börjar det gå vidare till sex och det är då hon säger det: jag vill ha ett barn. Jag skulle ha freakat om jag inte var så kåt som jag var då, jag sa inget till henne utan körde bara på.
Dagarna efter försökte jag hålla mig på avstånd från henne eftersom jag visste att hon skulle vilja försöka "göra barn" igen...
Jag älskar ju henne så jag bestämde mig för att bara berätta för henne hur jag kände. Det var tydligen en dum idé..
"Varför vill du inte ha barn med mig? du älskar mig väl?.. blablabla
Slutade med att hon slängde ut mig ( var hemma hos henne ). Jag mådde grymt dåligt eftersom det inte finns inget jag mår som dåligt av som när hon gråter. men varför ska hon få tvinga på mig att göra henne med barn? självklart skulle jag göra det när vi blev äldre men tycker det är onödigt nu när vi båda går i skolan.
Skriva gärna vad ni tycker jag kan göra för att få allt att bli bra igen( jag tänker inte göra slut).
----------------------------- --Edit 1-----------------------------
Tack för de seriösa svaren, ringde henne och vi bestämde oss för att träffas senare idag. Kommer försöka att förklara det som #13 skrev.
----------------------------- --Edit 2-----------------------------
Äntligen hemma efter min kanske jobbigaste dag någonsin... som vi bestämt så träffades vi och snackade, jag förklarade så gott som jag kunde hur det inte var något fel på henne utan att det bara var så att jag inte tyckte att vi inte skulle klara av det i våran ålder osv. Hon tycktes förstå men började endå stört böla, men tillslut lyckades hon samla mod nog att berätta att hon faktiskt redan var gravid.
Hela skallen blev tom, kändes som att mitt liv var över. Självklart var jag även lycklig också, men tankarna om hur jävla jobbigt det kommer att bli framöver kvävde den lyckan rejält. Vi satt och snackade om hur det skulle bli nu framöver och jag försökte låta så glad jag kunde för att få henne att känna sig bättre. Ser inte framemot att berätta för föräldrarna...
Nu har jag iaf käkat middag men är fortfarande vettskrämd. Har snackat med endel med mina polare och dom har tydligen bestämt sig för att dra med mig ut och supa skallarna av oss.
Allt började för ett par dagar sedan..
Jag och min tjej ( som jag varit tillsammans med ett bra tag ) satt hemma i soffan och strulade, självklart börjar det gå vidare till sex och det är då hon säger det: jag vill ha ett barn. Jag skulle ha freakat om jag inte var så kåt som jag var då, jag sa inget till henne utan körde bara på.
Dagarna efter försökte jag hålla mig på avstånd från henne eftersom jag visste att hon skulle vilja försöka "göra barn" igen...
Jag älskar ju henne så jag bestämde mig för att bara berätta för henne hur jag kände. Det var tydligen en dum idé..
"Varför vill du inte ha barn med mig? du älskar mig väl?.. blablabla
Slutade med att hon slängde ut mig ( var hemma hos henne ). Jag mådde grymt dåligt eftersom det inte finns inget jag mår som dåligt av som när hon gråter. men varför ska hon få tvinga på mig att göra henne med barn? självklart skulle jag göra det när vi blev äldre men tycker det är onödigt nu när vi båda går i skolan.
Skriva gärna vad ni tycker jag kan göra för att få allt att bli bra igen( jag tänker inte göra slut).
----------------------------- --Edit 1-----------------------------
Tack för de seriösa svaren, ringde henne och vi bestämde oss för att träffas senare idag. Kommer försöka att förklara det som #13 skrev.
----------------------------- --Edit 2-----------------------------
Äntligen hemma efter min kanske jobbigaste dag någonsin... som vi bestämt så träffades vi och snackade, jag förklarade så gott som jag kunde hur det inte var något fel på henne utan att det bara var så att jag inte tyckte att vi inte skulle klara av det i våran ålder osv. Hon tycktes förstå men började endå stört böla, men tillslut lyckades hon samla mod nog att berätta att hon faktiskt redan var gravid.
Hela skallen blev tom, kändes som att mitt liv var över. Självklart var jag även lycklig också, men tankarna om hur jävla jobbigt det kommer att bli framöver kvävde den lyckan rejält. Vi satt och snackade om hur det skulle bli nu framöver och jag försökte låta så glad jag kunde för att få henne att känna sig bättre. Ser inte framemot att berätta för föräldrarna...
Nu har jag iaf käkat middag men är fortfarande vettskrämd. Har snackat med endel med mina polare och dom har tydligen bestämt sig för att dra med mig ut och supa skallarna av oss.
