Du existerar som alla andra, jag lever ensam.

Vi alla vet var vi är ifrån, ett jägarsamhälle som under flera tusen år har jagat och samlat på det vi inte kan bita på, det vi inte kan få, vill vi ha, så enkelt är det. Jag undrar hur fan ni har tänkt er att bli lyckliga genom att söka efter lyckan på det sättet som ni gör, och när ni har fått den, vill ni inte ha den lyckokällan, så ni söker efter något annat som ni inte kan få, ni påminner mig faktist ganska mycket om vilsna hundar, ni jagar era svansar i en oändlig jakt, men det som skiljer er ifrån hundar är att ni får tag på den, och när ni har den, så släpper ni den igen!

Lyckligtvist vet jag vad jag vill ha, jag är nöjd med det jag har. Men problemet är att när man gillar en person och märker att personen också börjar gilla en så vågar man inte visa att man vill ha personen, för att då kan hon få dig och beter sig värre än hunden, och det som är SJUKT VRICKAT är att vissa kör denna metod i en sån förbluffande rutin att jag blir förvånad att de lever för första gången. Men visst, boosta ditt ego hur mycket du vill, det är ändå DU som missar det bästa i livet, det är du som aldrig blir en livsnjutare, och det är du som aldrig kommer att krydda ditt liv.

Jag ska inte ljuga, jag är också en människa som styrs av mina egna påhittade värderingar, men jag ger hänsyn till dem, jag vet hur jag fungerar och agerar som om att detta fenomen inte finns hos mig alls, det blir lättare och lättare att lära sig att njuta av livet, du lär dig att uppskatta allting mycket mer och därmed blir en lyckligare människa. Men som sagt så påverkas man av folk som fortfarande har denna barnsjukdom över sig, och man blir sårad. Vissa dömer människor efter hur svårflörtade de är, inte hur speciella dem är, och som vi vet är vi alla speciella, ingen är sig annan lik, men inte fan går jag runt och säger att jag är speciell, det är ens manliga plikt att hålla käft om det.