Datorspelandet som tog fart under 1980-talet är då som nu en tillfällig ungdomsploj och inget man fortsätter hålla på med som vuxen, såvida man inte är urbota dum i huvudet.

Spelens karaktär har inte förändrats sedan 1980-talet då alla väsentliga spelvarianter utvecklades, vet den som var med. Nätspelande fanns f ö redan då, så det är heller inget nytt. Idag är grafiken lite bättre utvecklad men dras fortfarande med samma ryckiga och struttiga rörelser som gör att man inser att spelen har lång väg kvar till “full realism”.

Men hur mycket processorkraft och häftig grafik och 3D-effekter man än lägger till har egentligen inget nytt hänt på spelfronten sedan 1980-talet och dataspelen skulle förmodligen självdött för länge sedan om det inte vore för att att man lyckas piffa upp de gamla spelen, dvs använda samma innehåll i en ny kostym och uppfinna hjulet på nytt.

Datorspel är en leksak som, om det utvecklas till ett beroende, kan vara hämmande för den personliga utvecklingen om det fortsätter upp i vuxen ålder. Risken med all ny teknik som binder upp människan är att vi förvandlas till levande robotar som styrs av det kommersiella intresset av att tjäna pengar på människans tekniska nyfikenhet, vilket med den beroendesituation alltfler hamnar i innebär en osund och riskabel utveckling för individen och ett samhälle där teknik och häftiga effekter fått ersätta bildning och kulturella ideal.

Ibland kan överdosen utgöra sista utvägen ur beroendehelvetet (så lyckades denna bloggare sluta röka, inget annat funkade) så det är kanske rätt av massmedia att haussa upp datorspelandet, men till priset av att några kanske aldrig lyckas ta sig ur träsket och slutar som zombies på någon institution.