Låt oss tala om saker, saker som vi vanligtvis aldrig tänker på. Saker som rör ditt liv, men som du inte bryr dig speciellt mycket om. Saker som kan verka stötande i stora grupper, men som vi alla tänker på någon gång. Saker som vissa fruktar och andra inte.
Jag vill tala om döden, världen, verkligheten och allt vad de innebär.
Vår existens.

Min syn på döden är att när man är död så är man död. Jag tror inte heller att det är en slump att jag existerar. För att jag ska existera så måste naturlagarna i universum fungera på ett visst vis och händelseförloppen sen Big Bang måste ha tagit en väldigt precis väg, annars skulle jag inte kunna ställa frågan till att börja med.
Det är här de flesta vänder sig till religionen för att förklara den otroliga "slumpen" att man existerar. Jag tror alltså att det är så enkelt som att ingenting finns i den verklighet där man inte existerar. Grattis om du fortfarande är med i min tankegång.
Om 50 år är chansen stor att jag är död. Du som läser detta skulle (i teorin) kunna spåra upp mig och konstatera att jag är död. Men då min existens upphör vid dödsögonblicket så är det inget jag upplever. Vad kommer jag att uppleva om 60 år då? Om vi vidare spekulerar på att universum måste se ut som det gör för att jag observerar det och ställer frågan, så måste det innebära att man även kan konstruera ett scenario där jag faktiskt lever om 60 år. Vid den tidpunkten så kan jag titta tillbaka och konstatera att jag inte har dött.
På detta sätt kan man fortsätta. Risken att jag ska dö ökar ständigt ju längre jag lever, men jag upplever aldrig den verklighet där jag vid en viss tidpunkt är död. Alltså finns det verkligheter där jag om 1000 år läser denna uppsats och konstaterar att jag hade rätt.
Jag vet att det låter snurrigt och obegripligt, men tänk såhär; Du som läser detta har säkert varit nära döden många gånger, som du kanske inte har vetat, men du har mirakulöst klarat dig. Det hade också räckt med en omätbar liten skillnad i hur naturlagarna fungerar för att en partikel tidigt i utvecklingen skulle saknas, vilket skulle leda till ett händelseförlopp där alla utom du existerar, och allting som har hänt, skulle sett helt annorlunda ut. Detta har inte hänt. Slump?

Kort sagt kan man säga att när jag dör så kommer du att kunna se mig dö, men den verkligheten existerar inte för mig för jag är redan borta.

En liknelse till detta argument är Haren och sköldpaddan, även känd som Akilles och sköldpaddan. Den handlar om en tävling mellan dessa två djur.


Eftersom sköldpaddan av naturen är långsammare får den ett försprång gentemot haren. Men kommer då haren verkligen ikapp sin motståndare? Under den tiden som det tar för haren att komma till det läget som sköldpaddan utgick ifrån har ju sköldpaddan förflyttat sig ytterligare en sträcka. Den tiden som det tar för haren att lägga sig under även denna sträcka har sköldpaddan flyttat sig ytterligare en bit. Så kan man fortsätta att resonera tills den givna slutsatsen blir att haren aldrig kommer ikapp sköldpaddan. Avståndet som skiljer dem åt blir med tiden minimal men aldrig noll. Sen kommer vi tillbaka till Big Bang och naturens “slumpade” lagar. Varför är nu sköldpaddan av naturen långsammare? Varför kommer aldrig haren komma ikapp sköldpaddan?
Detta är ju en liknelse såklart, för i praktiken kommer ju haren att hoppa förbi sköldpaddan, men jag hoppas du följer med i mitt tänkande.
Om verkligheten nu var baserad på var och ens synvinkel så skulle dessa resonemang stämma. Det vetenskapen dock har visat är att vi lever i en objektiv verklighet som inte bryr sig huruvida vi lever och kan uppfatta den eller inte. Äpplen faller fortfarande mot marken även om vi har en vetenskapsman där som kan bli träffad i huvudet av äpplet och konstaterar att gravitation existerar eller inte.
Kort och gott, verkligheten finns inte bara i ditt eller mitt huvud. Verkligheten sker utanför. Saken är den att vi inte kan föreställa oss verkligheten utanför våra egna hjärnors processerande av yttre stimulus. Våra medvetanden är helt enkelt inlåsta på det sättet. Och när hjärnan sedan dör så dör medvetandet också. Lite som en fånge som sitter fast i ett brinnande fängelse...

”Tudelningsparadoxen innebär helt enkelt att för att förflytta sig från punkten A till punkten B så måste man först förflytta sig till mitten av dessa punkter, vilket kan kallas punkt C. Och för att förflytta sig från C till B måste man först förflytta sig till mitten av dessa två punkter, vilket kan kallas punkt D. Detta fortsätter in infinitum. Man kan följaktligen aldrig nå punkt B.”
- Wikipedia



spåna i det.
jag antar att jag kommer få en arg fickensnilleblixt på mig...