1
Novell: Bussigt!
Postat av Pachaonacid den 4 November 2008, 17:04
8 kommentarer · 70 träffar
Hej Fragbite, jag skriver en hel del och delar gärna med mig av saker jag skriver, jag dumpar det här så får ni berätta vad ni tycker, och gärna dela med er av godsaker om ni skriver!
---------------------------- ------------------------------ ------
BUSSIGT!
Tre män i en geggarkvart i Vilnius, bordets fjärde stol är tom. De tre andra ockuperade av två avdankade meckare och jag, Alfons, deras kranförare. ”Metadon säljer bra, det är billigare än harry och ger en skön känsla” maler jag. Att skiten är fullproppad med endorfiner, som mest troligt kommer få mina två köpare att vakna nångång inom 48 timmar med pulserande tinningar skiter jag i, de kommer tillbaks och i övermorgon sitter vi här igen och då köper de den dubbla mängden.
Men idag fick en tiger var duga, tio gram metadon, handskakning ”tack o adjö”, har de tur ser de aldrig Alfons igen. Sällskapet går upp för trappan i metall och går dagsljuset till mötes. Jag går hem, 710 Litas och en huvudvärk rikare. Jag slocknar på madrassen i en annan geggerkvart i Vilnius, denna är dock min egen.
Ny dag, nya möjligheter. Den snorgröna digitalklockan mellan tevens skärm och högtalare visar 05:50 och jag behöver en fet lina. Forfarande risig efter gårdagens släng mellan handlare och köpare, dessutom har jag jobb att göra.
Kocken bor två kvarter bort, han fixar det mesta hemma, blandar och mixtrar, köper en del från andra nätverk och säljer förhållandevis billigt till sina kontakter, vi jobbar för samma hök, kille med järnkoll. Höken anställer kranisar och kockar, ser till att vi kranisar inte smusslar med mellanskillnader, köper billigt av kocken och säljer dyrare till meckarna. Höken tar 60% av kranisarnas inkomster.
Det var lättare förr, att skeppa är knappt lönsamt längre, strängare lagar ger färre konsumenter och vi måste höja priserna, vi tappar kunder och till slut finns bara den trogna krets pundare som varit med från början (läs: de som knarkar ihjäl sig vilken given dag).
Vid Panorama stöter jag på Lukasz, en kort, mörk man med ett runt, grovt ansikte och korvfingrar.
”Höken vill snacka med dig” flämtar han.
”Jasså?”
Lukasz skyndar vidare utan att heja.
Jag stämmer möte med Höken klockan 13 på City Café
”Trevligt att du kunde komma, slå dig ned!” glänser Höken.
Jag tackar artigt.
”Alfons, jag gillar dig, du är ärlig och smusslar inte, jag har ett jobb till dig”
Cafésurr och porslinsklirr bryter tystnaden
”Det är Lukasz, jag tror den fittan blåser mig”
Men jag kanske ska starta eget snart, kanske dra mig ur branchen och skriva barnböcker, jag har planer.
---------------------------- ------------------------------ ------
BUSSIGT!
Tre män i en geggarkvart i Vilnius, bordets fjärde stol är tom. De tre andra ockuperade av två avdankade meckare och jag, Alfons, deras kranförare. ”Metadon säljer bra, det är billigare än harry och ger en skön känsla” maler jag. Att skiten är fullproppad med endorfiner, som mest troligt kommer få mina två köpare att vakna nångång inom 48 timmar med pulserande tinningar skiter jag i, de kommer tillbaks och i övermorgon sitter vi här igen och då köper de den dubbla mängden.
Men idag fick en tiger var duga, tio gram metadon, handskakning ”tack o adjö”, har de tur ser de aldrig Alfons igen. Sällskapet går upp för trappan i metall och går dagsljuset till mötes. Jag går hem, 710 Litas och en huvudvärk rikare. Jag slocknar på madrassen i en annan geggerkvart i Vilnius, denna är dock min egen.
Ny dag, nya möjligheter. Den snorgröna digitalklockan mellan tevens skärm och högtalare visar 05:50 och jag behöver en fet lina. Forfarande risig efter gårdagens släng mellan handlare och köpare, dessutom har jag jobb att göra.
Kocken bor två kvarter bort, han fixar det mesta hemma, blandar och mixtrar, köper en del från andra nätverk och säljer förhållandevis billigt till sina kontakter, vi jobbar för samma hök, kille med järnkoll. Höken anställer kranisar och kockar, ser till att vi kranisar inte smusslar med mellanskillnader, köper billigt av kocken och säljer dyrare till meckarna. Höken tar 60% av kranisarnas inkomster.
Det var lättare förr, att skeppa är knappt lönsamt längre, strängare lagar ger färre konsumenter och vi måste höja priserna, vi tappar kunder och till slut finns bara den trogna krets pundare som varit med från början (läs: de som knarkar ihjäl sig vilken given dag).
Vid Panorama stöter jag på Lukasz, en kort, mörk man med ett runt, grovt ansikte och korvfingrar.
”Höken vill snacka med dig” flämtar han.
”Jasså?”
Lukasz skyndar vidare utan att heja.
Jag stämmer möte med Höken klockan 13 på City Café
”Trevligt att du kunde komma, slå dig ned!” glänser Höken.
Jag tackar artigt.
”Alfons, jag gillar dig, du är ärlig och smusslar inte, jag har ett jobb till dig”
Cafésurr och porslinsklirr bryter tystnaden
”Det är Lukasz, jag tror den fittan blåser mig”
Men jag kanske ska starta eget snart, kanske dra mig ur branchen och skriva barnböcker, jag har planer.
