Det har varit så länge, det blir bara värre och värre per dag som går, jag får ångest när jag tänker på det, jag vill skrika och slå ned någon.
Jag vet inte varför men det känns som om jag behöver skriva av mig, jag har aldrig kommit ut med det här för någon.

Jag föddes 1989 som ett "vanligt" barn i en "vanlig" familj i en "vanlig" stad, det första barnmorskorna reagerar på att att mitt hjärta inte är som den ska, jag får då åka akut till ett annat sjukhus med vård plus att jag hade andra saker som inte stämde.

Det började i ettan, allt var bara konstigt för ingen förstod vad jag sa, de andra var bra mycket längre än mig, mina klasskamrater var misserligen schyssta, det var de "andra" som brukade reta mig, de kallade mig kortis, fulungen plankan, ofta ställde de frågor som bara var dumma och jag stod där och förstod ingenting.
På högstadiet så började jag förstå att jag inte var som alla de andra, fler började håna mig, kallades för CP, miss foster, mongo, bög, lillen, jag hade inga vänner, alla som jag gick förbi brukade titta i marken, eller på väggarna, de låtsades helt enkelt att jag inte fanns.

Helvetet började 2003, jag gick i åttan, visste inte vad jag skulle göra, hade bara vänner som jag känt sedan barnsben på fritiden, jag sökte vänner på annat håll, på internet där kunde ingen se hur jag såg ut för där var alla lika värda, trodde jag.
Satt på Spinn (En sorts Lunar kopia) hela dagarna när jag var på sidan varje dag och snackade med tjejer, killar, var med i olika grupper.
Ibland så gav någon tjej ut sitt hotmail för att chatta på msn.
De flesta ville se hur jag såg ut, många gånger när jag visade mig i camen så tittade de konstigt, de flesta skrev bara "Block" och loggade aldrig in igen, den frågan som gjorde mig mest ledsen var när en tjej frågade om jag var sådär ful på riktigt, sedan kom frågan om jag var bög eftersom att jag var "ful".

Jag slutade sitta på Spinn och sökte vidare in på GTA-sajten, folket där verkade coola, trodde att ingen bryr sig om ett utseende eller hur folk skrev.
Jag hade svårt att skriva eftersom att jag ofta blandade ihop "å" med "o", "e" och "ä",
Det gick ett par månader innan folket på den sidan började tracka mig, kallade mig för särbarn som om de visste, det var till och med några som gjorde en sorts klubb som hette "Särbarnets fanclub" som var till för att enbart håna mig i typ varje inlägg.

En kille på skolan visar mig en rolig sida som visade filmer och man kunde spela spel på, hamsterpaj hette sidan som jag tyckte verkade skum och konstig till en början, jag reggade mig runt hösten 2005 under ett annat nick eftersom jag var rädd för att folk skulle "känna igen mig", jag började skriva vilt i forumet, jag sket fullt i att stava rätt eftersom jag inte orkade det, på Hamsterpaj hittade jag flera schyssta medlemmar, som nu inte är medlemmar här längre, någon gillade Red Hot Chili Peppers eller datorspel.
Men jag gick tydligen på nerverna på folk som Johan, som då hette något helt annat, Heggan blev sur och sa att jag skulle skriva i forummet inte i hans gästbok.. det slutade helt enkelt med att Johan bannade mig, från skolan skrev jag et medelande till Johan och bad han ta bort mitt ban.
fick då meddelandet "Du blev bannad för att vi hatar dig".
sedan gick det några månader och jag blev stämplad som ett spamäckelbarn ihop med en annan användare och drog.

Så var jag tillbaka i skolan igen, jag gick i nian eller i tian, tre helvetes år hade gått och jag skulle börja på gymnasiet.
i sjuan så mobbade en kille mig varje dag för mitt utseende, åttan var det samma sak.
i nian så kom det en ny kille som genast började håna mig för allt jag sa eller för allt jag gjorde.
Båda slutade med mobbningen eftersom att lärarna skällde ut båda två gång på gång.

Efter att jag slutade grundskolan så var jag bara lycklig, jag hade allt framför mig, ny skola, nytt folk, vänner.
jag hade bilden av att folk på gymnasiet var mogna och brydde sig inte om hur folk såg ut.
det var åtta elever i klassen, tre personer, framför allt en mobbade mig varje dag.
De retade mig för hur jag gick, pratade, rörde mig, de vanliga alltså fast mycket värre eftersom att han också fick andra att reta mig.

Det fanns schyssta människor i klassen också, men jag orkade helt enkelt inte vara i skolan, jag sket i skolan het och hållet.
ville mest vara hemma, ingen av tankarna på den nya skolan hade gått i uppfyllelse, folk skrattade i korridoren, folk började snacka skit om mig och stämplade mig som något som jag inte var.
hela första året var åt helvetet, jag blev bara deprimerad, jag gav mig alltid frågan "varför just jag" och började få självmordstankar.
våren 2007 var det värsta jag som jag varit med om, jag gick inte till skolan, gjorde jag det så fick jag bara ångest.. en kurator började prata med mig, även lärarna försökte få mig till skoaln.
jag ville bara dö, skällde ut mamma för att hon fött mig och för att jag levde över huvud taget.
Ingen tyckte om mig, ingen brydde sig det minsta, var inte värd ett dugg.

Tvåan kom, började vara i skolan lite oftare, hade en kontaktperson som jag var mer varje vecka.
Det ända jag tänkte på var att det bara skulle blir värre, killen hade slutat reta mig eftersom att han tydligen fick veta hur jag mådde och var tvärt emot, trodde först att han bara ville vara dum och jag brydde jag inte ett dugg om honom.
jag hatade honom, ordentligt.

Det var några som var schyssta, men de var fåtal, en tjej var schysst mot mig länge men under våren vände hon plötsligt handen och ogillade mig utan någon anledning, det fanns ingen anledning jag hade inte gjort henne någonting.
det var inte bara det, jag började få ångest på nätterna eller sent på kvällarna, jag slog i väggen, ville bara skrika en rad med fula ord.
hatiska ord.
Jag var kompis med en kille som började umgås med tjejen som vände handen, han började snacka skit om mig för andra kompisar.
det jag ville mest var att slå sönder killen.

sommarlovet var varmt välkommen efter två skit år.
jag var medlem på hamsterpaj igen, som jag hade slutat vara aktiv på i ett halvår eftersom att jag blev deprimerad igen och orkade inte sitta vid datorn eller vara ute.

På hamsterpaj hade jag varit dold, var med i en grupp som hade med radion att göra som jag tyckte verkade skoj, blev mer aktiv i chatten också som jag blev bannad från gång på gång.

Min ångest försvann ikapp med vädret, jag badade varje gång det var en varm dag, det bästa som jag har varit med om är Way Out West, det var länge sen jag var så glad som jag var då, att se Neil Young var som att all ångest, allt det förflutna dog bort och försvann för en tid.

sommaren började lida mot sitt slut, ångesten började komma tillbaka, fick besvär med magen igen, fick ont i själen som igen som jag hade haft sedan högstadiet.
nätterna blev sämre, drömde drömmar om att folk mobbade mig.

varje gång jag tänker på det så får jag svårt att andas, det gör ont skit ont i magen, det ända jag vill att allt ska sluta.
jag vet inte hur ångesten försvinner eller om det det försvinner.

Det har aldrig gjort så här ont att skriva det jag just skrivit i nära två timmar, idag så gick jag hem eftersom att jag kände ångest och oro.
min inre oro gör att jag inte kan vara med kompisar eller vara ute bland folk.
varje dag som jag är ute så tittar folk på marken om de ser att jag tittar, ofta så stirrar de först, folk undviker mig när jag frågar om saker, oftas så är det tjejer som gör det.
Det händer jämnt, det hände idag, det kommer att alltid att vara så.