1
Jag orkar inte mer!
Postat av fuckindennis den 7 Oktober 2008, 21:51
41 kommentarer · 172 träffar
Jag möter Herr Rakblad öga mot öga, kvinna mot man
Allting blev bara för mycket inatt, ångesten blev för stor och min längtan efter lugnet för starkt.
Elin fann mig i mitt "sovrum" med blod över hela armen, men hade tillräckligt med sinnesnärvaro för att inte totalt få panik. Istället överrumplade hon mig lite med sitt lung och sitt konkreta beteende. Gav mig en handduk, ringde efter personalen, hjälpte mig på med en tröja, såg till att jag fick med mig mobilen, Kevin och mina ciggaretter. Höll sig vaken trots att hon tagiit sin propavan, följde med mig till akuten, gav mig vattenglas efter vattenglas i väntrummet. Och slutligen höll min hand under genom alla de 19 stygnen, trots att jag var hög som ett hus på min imovane och antagligen alldeles odräglig.
Jag får nog egentligen skylla mig själv för att det blev som det blev, jag borde inom en snar framtid tvinga mig själv att låta mig bli lärd i att be om hjälp när ångesten blir för stark. Trots att jag kämpar emot den dag efter dag och många gånger klarar av att hantera den, så blir den för ohanterlig när de största kaosattackerna kommer. Och i min kropp är då ett möte med Herr Rakblad min största hjälp och trygghet, hur fel jag än vet att det egentligen är.
Men ingen har någonsin sagt att livet ska vara lätt, att det är en dans över taggbefriade blommande rosor. Ingen har heller sagt upp strikta regler om hur man ska hantera sina svåra stunder i livet, hur man bör göra är en väldigt individuell fråga.
Jag väljer rakbladen och blodet framför ett samtal människa som inte har den minsta aning om hur jag känner. Jag väljer det säkra valet istället för det osäkra. Det är min trygghet och mitt lugn, mitt hemliga vapen som inte skadar någon annan än mig själv.
Andra slåss när deras kaos blir för stort, jag öppnar krig mot min egna kropp isället.
Allting blev bara för mycket inatt, ångesten blev för stor och min längtan efter lugnet för starkt.
Elin fann mig i mitt "sovrum" med blod över hela armen, men hade tillräckligt med sinnesnärvaro för att inte totalt få panik. Istället överrumplade hon mig lite med sitt lung och sitt konkreta beteende. Gav mig en handduk, ringde efter personalen, hjälpte mig på med en tröja, såg till att jag fick med mig mobilen, Kevin och mina ciggaretter. Höll sig vaken trots att hon tagiit sin propavan, följde med mig till akuten, gav mig vattenglas efter vattenglas i väntrummet. Och slutligen höll min hand under genom alla de 19 stygnen, trots att jag var hög som ett hus på min imovane och antagligen alldeles odräglig.
Jag får nog egentligen skylla mig själv för att det blev som det blev, jag borde inom en snar framtid tvinga mig själv att låta mig bli lärd i att be om hjälp när ångesten blir för stark. Trots att jag kämpar emot den dag efter dag och många gånger klarar av att hantera den, så blir den för ohanterlig när de största kaosattackerna kommer. Och i min kropp är då ett möte med Herr Rakblad min största hjälp och trygghet, hur fel jag än vet att det egentligen är.
Men ingen har någonsin sagt att livet ska vara lätt, att det är en dans över taggbefriade blommande rosor. Ingen har heller sagt upp strikta regler om hur man ska hantera sina svåra stunder i livet, hur man bör göra är en väldigt individuell fråga.
Jag väljer rakbladen och blodet framför ett samtal människa som inte har den minsta aning om hur jag känner. Jag väljer det säkra valet istället för det osäkra. Det är min trygghet och mitt lugn, mitt hemliga vapen som inte skadar någon annan än mig själv.
Andra slåss när deras kaos blir för stort, jag öppnar krig mot min egna kropp isället.
