Hej Fragbites.

Jag har en (Enligt mig själv) väldigt intressant sak att berätta.

Jag skulle åka ut till mid landställe förra helgen mot min vilja. Men mina föräldrar lyckades på något konstigt sätt att tvinga med mig, jag kan inte påstå att jag tillbringar särskilt mycket fritid med dem och jag försökte bara vara snäll mot dem.


Anledningen till att vi åker dit är för att mina föräldrar tycker det är mysigt där ute, speciellt på hösten då dem kan sitta framför en öppenspis och chilla. Jag finner det inte alls mysigt så jag är mest för mig själv när vi är där.


Jag hade absolut ingenting att göra den här gången heller, så jag gick upp för att ta en titt på vinden. Som förövrigt är skit läskig, ingen värme och mörkt.


Jag började rota igenom gammalt skräp med en ficklampa i handen. Hittade massor med gamla bilder på min morfar som dog när jag var cirka åtta år av cancer (Jag är sjutton år idag). Det var hans stuga innan oss, som vi ärvde när han dog. Vi hade en riktigt tight relation han och jag. Tillbringade en hel del tid hos honom när jag var liten eftersom mina föräldrars relation var ganska trasig.

Så när han dog blev jag ännu mer ledsen, men som tur är så har mina föräldrar lappat ihop sin relation igen.


Efter att ha suttit och kollat på fotona så såg jag att det var en lapp ditklämd bakom ett fotografi. Jag drog bort lappen och började läsa den suddiga handstilen.


"Hej! Jag hoppas att det är Johan som läser det här och om det inte är det, då ber jag dig att stoppa tillbaka brevet där det befann sig innan du hittade det! När du läser det här är jag antagligen sedan längesedan död, så det här får bli vårt sätt att kommunicera emellan dem två sidorna. Jag vill att du ska veta att jag alltid älskade dig och att jag dog lycklig, jag hann med att göra otroligt många saker i mitt liv och jag ångrar inte mycket. Men i skrivandets stund är jag väldigt, väldigt sjuk och det vet du, cancern tar kål på mig och jag orkar snart inte mycket längre till. Men jag vill att du ska veta att livet bara är en väg till något större och bättre, var inte rädd för att vara dig själv! Jag trodde alltid på dig och nu vill jag att du ska tro på mig i gengjäld. För att försäkra mig att det verkligen är du Johan vill jag att du ska gå till ''Vårat ställe'' för att hitta ett till brev från mig. Du kommer få mer information i det brevet. Så om det faktiskt är du och ingen annan, då vet du vad för ställe jag skriver om.


Älskar dig.


Morfar Erik''


Jag fick nästan hjärtklappning. Ett brev till mig, från min egen morfar! Vad bettyde brevet, vad var det han ville att jag skulle göra? Hur visste han att jag skulle hitta hans brev? Det här måste vara ett skämt tänkte jag för mig själv, men det kunde det inte vara.. Ingen visste om mitt och morfars ''Hemliga ställe'' förutom vi två.


Så nu vänder jag mig till er på fragbite, ska jag forska mer i saken? Vad tror ni min morfar försöker berätta för mig?

Och ja, jag kommer troligtvis med edit!


MVH: Johan.


Edit 1:


Okej, jag ska åka dit idag. Önska mig lycka till, är skitspänd!



Edti 2:


Okej, jag var nyss på vårat ställe som ligger ganska långt från innerstan där jag bor. Det är en riktigt krånglig väg och jag har inte vart där på flera år som jag sagt förut, så jag gick vilse en gång. Men till slut hittade jag det. Det är som en liten glänta mitt i skogen och jag blev förvånad över knappt något har ändrats. Inga träd hade fälts, den stora stenen som jag brukade klättra på som liten var på exakt samma ställe, det var fullkommligen orört och jag kunde inte låta bli att få en klump i halsen.

Det slog mig hur otroligt mycket jag saknade min morfar, men jag skulle inte svika honom, jag skulle hitta brevet.


Jag rev upp gräs och mossa, kollade runt träd men jag kunde inte hitta något.

Jag satte mig ner och tänkte efter, min morfar var inte dum så han skulle säkert ha gömt brevet på något ställe för att symbolisera något, men vad?


Jag tänkte och tänkte men kunde inte komma på var brevet skulle kunna befinna sig. Jag kollade upp mot träden och då slog det mig, självklart. Som liten hade jag och min morfar byggt en fågelholk på ett träd och mycket riktigt hängde fågelholken kvar, fast den var riktigt smutsig. Jag gick mot trädet, drog ner fågelholken för att öppna den. Men det var inte ett brev..

Det var en liten brun låda och på lådan var mina initialer inristade J.H (Johan Holm).


Jag försökte få upp den men den var låst, för en sekund tänkte jag slänga den mot marken men det slog mig att det kunda finnas något ömtåligt i den och jag ville inte ta någon onödig risk.


Så nu sitter jag här med en låst låda, inte klokare än förut. Vad är det han försöker säga till mig och vad kan finnas i lådan?


Nästa edit kommer när jag får upp lådan, tackar fortfarande för visat intresse.



Edit 3:


Har vart på fest och sånt i helgen så jag har inte hunnit med edit. Hur som helst så var det ganska enkelt att få upp lådan, bände bara upp den med en skruvmejsel och mycket riktigt låg det ett brev i lådan. Tog upp det med darrande händer och började läsa.


''Hej Johan! Du börjar närma dig. I köket på mitt landställe har gömt en sak åt dig. Leta under den fjärde plankan från vänster (den som alltid knarrar) och du kommer hitta det.''


Mitt hjärta slog trehundra slag i minuten, vad kan han ha gömt i köket så länge?

Haha, första gången jag faktiskt vill åka ut till min stuga.



Edit 4:


Jag är ledsen för att den här editen kommer så pass sent, men jag hade problem med att komma ut till min stuga. Jag kunde inte fråga mina föräldrar om skjuts, varför skulle jag helt plötsligt vilja åka till min stuga? Och jag kunde samtidigt inte sätta mig i köket och skruva bort en golvplanka helt odiskret. Dagarna gick och jag blev bara allt mer och mer frustrerad. Det slutade med att jag ringde en kompis som har körkort och bad honom skjutsa ut mig.


Så igår åkte jag ut i till stugan. Tankar om vad som kunde finnas under plankan flög omkring i hjärnan och jag blev mer och mer exalterad för varje mil vi tog.

Jag har faktiskt lyckats att inte berätta det här för någon förutom er på fragbite och min vän verkligen manglade på med frågor om vad jag skulle göra där ute. Det jobbigaste var nog att jag inte hade något direkt svar.


När vi till slut kom fram så bad jag min vän stanna kvar i bilen. Jag klev ur och tog ett djupt andetag, det är faktiskt någon helt annan sak emellan luften på stan och på landet. Hjärtat bultade i takt med stegen jag tog när jag sprang, jag tröck in nycklarna i låset och log för mig själv när jag öppnade dörren. Det första jag gjorde var att gå till min pappas verktygslåda, jag tog fram en skruvmejsel och efter en stunds pillande fick jag till slut upp plankan.


Jag stoppade ner handen i det mörka hålet den bort skruvade plankan efterlämnat sig och greppade tag i något gjort av plast. Här slutar min edit, det som fanns i plastpåsen är allt för personligt för att skriva här, tack.