Det finns filosofer som på fullaste allvar hävdar att vi lever i en simulerad värld. Att allt det vi ser och upplever inte är verkligt, utan simuleras av datorer. Inte ens filmen Matrix skulle alltså vara verklig, utan en simulering av en film med datorsimulerade
specialeffekter som handlar om en simulerad verklighet. Rörigt, eller hur? Läs vidare så blir det ännu rörigare!

Redan i antikens Grekland diskuterade filosoferna om huruvida
vår värld var verklig eller endast en illusion, en skuggbild av den verkliga världen. Platon argumenterade för att vi endast uppfattar skuggbilder av verkligheten och många år senare ifrågasatte
Descartes om det går att lita på våra sinnen.
Det senaste tillskottet inom filosofin är en teori som argumenterar
för att vår värld är simulerad. Det som förvisso kan anses vara en provocerande teori är framtagen av seriösa forskare, som menar att mycket pekar på att världen skulle vara simulerad av just datorer. En av forskarna bakom teorin är svensken Nick Boström, vid filosofiska institutionen på Oxforduniversitetet. Med ett matematiskt argument och ett filosofiskt bevis lägger han fram teorin om att världen är en simulering.

Biologi ersätts av teknik
I grunden bygger teorin på att det inte är speciellt troligt att människan som art har nått kulmen av sin utveckling, utan att vi med all sannolikhet kommer att fortsätta utvecklas. Dock är det inte den biologiska utvecklingen som i framtiden kommer vara den mest framträdande, utan den tekniska. Och det är även den tekniska utvecklingen, som med hjälp av nanoteknologi, artificiell intelligens och framtida teknologier kommer att bidra till vidare evolution. Denna utveckling innebär att människorna en dag kommer att uppnå ett posthumant stadium, ett stadium i vår utveckling då vi knappast längre kan kalla oss människor. Det är i ett sådant skede vi skulle kunna simulera våra förfäders civilisationer.

Andra möjligheter är osannolika
Enligt Boström finns det tre olika vägskäl för teorin. Det första alternativet innebär att människoarten kommer att dö ut innan civilisationen utvecklas så pass långt att det blir möjligt att simulera
mänskligt medvetande. Allt är frid och fröjd, ingen simulering kommer att ske.
Det andra alternativet innebär att tekniken kommer att utvecklas,
men att det inte kommer att finnas något större intresse av att använda den i simuleringssyfte. Historiskt sett är det inte speciellt troligt att mänskligheten ska kunna hålla fingrarna borta från något med så stor potentiell användbarhet, men det är trots allt ett möjligt scenario. Möjligheten finns även att moral och lagstiftning
kommer att begränsa användningen av sådan simulering.
Det tredje alternativet innebär att tekniken kommer att utvecklas och faktiskt användas, vilket i sin tur innebär att vi med stor sannolikhet redan befinner oss i en sådan simulering. Detta förklarar Boström med ren statistik. I och med att flera simulerade världar skapas från en verklig kommer de simulerade världarna att stiga snabbare i antal och till slut överstiga antalet verkliga världar. Det är då större sannolikhet att vi befinner oss i en simulerad värld än i en verklig.

Matrixfilmerna mer underhållning än filosofi
Naturligtvis leder detta tankarna till Matrixfilmerna, i vilka maskinerna tagit över kontrollen och förslavat människorna för att utnyttja dem som energikälla. Boström förkastar dock idén och menar att filmerna utgör bra underhållning men mindre bra filosofi. I en intervju säger han att teorin om att maskiner en dag kommer att bli smartare än människor i och för sig är trolig, men att om de skulle komma i luven med människosläktet är det troligare att de skulle utplåna oss och använda de enskilda atomerna
till att bygga upp nya maskiner. Dock återfinns filmernas resonemang om flera verkligheter även i simuleringsargumentet, närmare bestämt i tanken om att det måste existera ett flertal simulerade världar, och möjligen även i flera nivåer.

Simulering av simulerade simuleringar
Om vi antar hypotesen om att vi faktiskt befinner oss i en simulering
kan vi inte utesluta att även de som har skapat vår simulering i sin tur befinner sig i en simulering. Därmed skapas flera nivåer av verklighet, där varje individ på sin egen nivå inte kan utesluta att hon befinner sig på en nivå över grundnivån. Detta bidrar i sin tur till att moral blir nödvändigt i varje nivå av verklighet. Det kan tänkas att skaparna av världen har implementerat en viss form av moral som i slutskedet kan komma att belönas i form av livet efter detta i världen utanför simuleringen. För övrigt är det svårt att fastställa hur man bör bete sig i en simulerad värld, troligen precis som vanligt eftersom vi utifrån våra egna referensramar skulle uppfatta en simulerad värld som helt verklig.

Slarvig simulering duger
Det är osäkert om vi någonsin kommer att kunna simulera världen
i den detaljrikedom som krävs, men det behöver inte heller vara nödvändigt. Istället för att simulera världen i detalj, såväl makro- som mikrokosmos, behöver man endast simulera det som går att uppfatta. Andra galaxer och planeter som ligger för långt bort för att någonsin kunna nås av den simulerade civilisationen,
behöver inte simuleras i större detalj än att ljusglimtar av det avlägsna kan uppfattas från jorden. Den mikroskopiska världen behöver endast simuleras i detalj då någon betraktar den, något som skulle kunna tänkas styras från en dator som känner till varje simulerad persons tankenyck.

Kritiker jämför teorin med The Sims
Kritiker av teorin menar att människan i alla tider har grundat sin världsbild på sin egen samtid och kultur, dagens samhälle är inte undantaget. Det är därmed inte en slump att forskare idag kommer fram till att det är just datorer som ligger till grund för världens skapelse.
Filosofen Brian Weathercon har jämfört teorin med en trimmad
version av datorspelet The Sims, i vilket man som spelare styr en värld av simulerade människor kallade ”Sims”. Paul Davies, professor i naturfilosofi vid Macquarieuniversitetet, menar att teorin om existensen av flera världar saknar empiriskt bevis. Eftersom vi endast kan referera till sådant inom ramarna för vår värld befinner sig allt utanför en påstådd simulering utanför vår begreppsvärld. Han avfärdar därför teorin som reductio ad absurdum,
det vill säga ett bevis som bygger på en motsägelse. Fastän Davies till viss del accepterar simuleringsargumentet menar han att existensen av flera simulerade världar endast är en bland många möjligheter och dessutom föga trolig, då dess främsta mål är att underminera vårt hopp om att någonsin nå sann kunskap om universum.

Att simulera eller inte simulera...
Dock menar vissa forskare att vi inte är längre bort än några få decennier från att kunna simulera medvetet liv. Om så är fallet kan vi kanske inte heller utesluta att det finns flera nivåer av verklighet.
Och att vi själva troligen inte befinner oss i basen av dessa nivåer. En viktigare fråga kanske är om vi själva skulle utnyttja möjligheten att simulera en medveten värld om möjligheten låg framför oss.
http://www.ths.kth.se/nyheter/ osqledaren/2004-2005/03/ol3_si mulering.pdf
Text Dennis Nkangi