1
känsligt med föräldrarna!
Postat av wilzen den 26 Augusti 2008, 17:06
35 kommentarer · 33 träffar
Tjena
Jag har ett ganska jobbigt problem. Låt mig börja med att berätta att jag är 19 år och jag har haft en ganska idylisk uppväxt i hus på landet drygt en halv mil från stan. Där jag alltid har bott.
Mina föräldrar är gifta och har aldrig separerat. Och dom har väldigt sällan bråkat. Jag är enda barnet och har väll alltid varit en mamma-gris ^^
Nu till problemet, jag har börjat tänka väldigt mycket på hur det kommer vara när min mor och far är bortgångna. Och jag får gråten i halsen varje gång. Jag vet inte varför jag har börjat göra det och jag har verkligen försökt att inte göra det, men ändå kryper sig tankarna tillbaka. Det känns ibland som jag skulle kunna lägga mig och gråta sönder i flera dagar.
Och idag så tog min far ett snack med mig om att jag ska börja betala för att bo hemma när jag har skaffat jobb. Och han försökte få det att låta som att det inte var nån idée att flytta hem ifrån för att det skulle vara så dyrt att bo ensam i lägenhet och ha bil osv.
Sen när jag sa det att jag skulle visste ha råd med den lön jag kommer ha (15000 / månaden, efter skatt). Och då verkade han bli ledsen, och våran familj är jävligt blyga med att visa känslor. Har aldrig sett morsan eller farsan gråta t ex. Iallafall. Den där jävla gråten kom tillbaka i halsen efter snacket, och jag började tänka hur det skulle vara att bo utan dom.
Gotdamn alltså, 19 år och sitter nästan och grinar nu ^^ och jag grinar jävligt sällan, sist var ett halv årsen och innan det grina jag inte på 3 år tror jag. Kan väll tilllägga att jag är posetivt lagd som bara den. Är väldigt sällan nere.
Så fb, vet ni något jag skulle kunna göra som skulle hjälpa mig med att sluta känna såhär?
tack på förhand.
Stav- och gramatikfel bjuder jag på.
Jag tvekar inte på att flytta. Inget av det här hindrar mina framtids planer att skaffa egen familj, jobb och lämna allt bakom mig. Jag vill bara inte TÄNKA som jag gör.
Jag har ett ganska jobbigt problem. Låt mig börja med att berätta att jag är 19 år och jag har haft en ganska idylisk uppväxt i hus på landet drygt en halv mil från stan. Där jag alltid har bott.
Mina föräldrar är gifta och har aldrig separerat. Och dom har väldigt sällan bråkat. Jag är enda barnet och har väll alltid varit en mamma-gris ^^
Nu till problemet, jag har börjat tänka väldigt mycket på hur det kommer vara när min mor och far är bortgångna. Och jag får gråten i halsen varje gång. Jag vet inte varför jag har börjat göra det och jag har verkligen försökt att inte göra det, men ändå kryper sig tankarna tillbaka. Det känns ibland som jag skulle kunna lägga mig och gråta sönder i flera dagar.
Och idag så tog min far ett snack med mig om att jag ska börja betala för att bo hemma när jag har skaffat jobb. Och han försökte få det att låta som att det inte var nån idée att flytta hem ifrån för att det skulle vara så dyrt att bo ensam i lägenhet och ha bil osv.
Sen när jag sa det att jag skulle visste ha råd med den lön jag kommer ha (15000 / månaden, efter skatt). Och då verkade han bli ledsen, och våran familj är jävligt blyga med att visa känslor. Har aldrig sett morsan eller farsan gråta t ex. Iallafall. Den där jävla gråten kom tillbaka i halsen efter snacket, och jag började tänka hur det skulle vara att bo utan dom.
Gotdamn alltså, 19 år och sitter nästan och grinar nu ^^ och jag grinar jävligt sällan, sist var ett halv årsen och innan det grina jag inte på 3 år tror jag. Kan väll tilllägga att jag är posetivt lagd som bara den. Är väldigt sällan nere.
Så fb, vet ni något jag skulle kunna göra som skulle hjälpa mig med att sluta känna såhär?
tack på förhand.
Stav- och gramatikfel bjuder jag på.
Jag tvekar inte på att flytta. Inget av det här hindrar mina framtids planer att skaffa egen familj, jobb och lämna allt bakom mig. Jag vill bara inte TÄNKA som jag gör.
