Hejsan FB, behöver prata ut lite. Eller ja, skriva rättare sagt.

För ungefär 4 dagar sedan fick jag ett obehagligt samtal av min pappa. Han berättade att min farmor hade drabbats av både lunginflammation och Hjärtinfarkt. Hon har legat på sjukhuset i 3 dagar nu och igår skulle vi åka dit och hälsa på henne för pappa sa att det kanske är sista gången vi träffas. Jag har aldrig förlorat någon förut så jag bröt ihop direkt när pappa sa de. Jag kunde inte följa med, jag satt och kollade in i en vägg och grät.. Nu har jag suttit uppe hela natten och skulle precis gå och lägga mig då ringde telefonen. Det var pappa han grät i telefonen och han sa, Anton jag förstår att det är svårt nu, men nu är det riktigt illa vi vet inte ens om hon lever till i kväll, om du vill kan jag komma och hämta dig så kan du vara hoss mig här. Jag började storgråta direkt och sa, jag klarar inte av de, jag känner mig så jävla helvetes dum i huvudet men jag klarar fan inte av de .. pappa sa att det är ok att jag inte skulle känna mig dum för för vissa har svårare för det men om jag ville så kunde ja ringa och be han hämta mig. Det sista jag sa var, Hälsa farmor från mig pappa och säg att jag älskar hon. Vi la på och nu sitter jag och kollar på ett kort på mig och farmor. Min Farmor har varit så _JÄVLA_ bra, hon gör allt för mig, inte bara för mig utan alla hennes barnbarn. Det är helt sjukt hur en människa kan älska någon så mycket som hon gjorde.. Enligt mig var inte min farmor vilken farmor som hällst, hon var allt! hon är allt!

Tack för mig FB, det är skönt att skriva ut lite, hoppas jag inte får några random kommentarer om varför jag inte åkte, kan ej svara på det själv äns..