Det var tidig morgon, och vi drog oss hem efter nattens bravader. Kvällen hade kantrats av fylla, vilket inkluderade gråt, slagsmål och våldtäcksförsök, men även av skratt och kärlek.


Det roligaste var nog när Karl fälldes och bröt armen. Inte så roligt för han kanske, men vi skrattade ödmjukt, så ingen tyckte det var etiskt fel att göra på det viset.

En annan sak som var lite småkul var när Bengan skulle smacka till Per, men missade och slog hål i väggen. Ljudet av väggens kollaps och även beskådningen av dess fall över Bengan var något av det roligaste man sett sedan länge. Han dog förresten.


Hursomhelst, vägen hem var ödslig. Det var jag och Sven som gick tillsammans, för att vid en korsning få skiljas åt. Han tog den ljusa vägen, där änglar svävade bland trädkronorna, medan jag fick gå den mörka vägen, där dimman låg tät och där man hörde demonerna göka i varje buske.


Jag var rädd. Ögonens stirrande fick mig att lägga benen på ryggen. Jag sprang som en mästare mot vad jag trodde var slutet av den mörka skogen. Men ack så fel jag hade. Mina falska förhoppningar hade fört mig till en lya som belystes med skenet av en lampa.


Än så länge var jag inte upptäckt. Jag beskådade de fulaste personerna jag sett i hela mitt liv. Lyxbilar, tvåmeterspenisar och slitzbrudar såg jag dock inte röken av, så antog att det var mytomaner.


Försiktigt försökte jag smyga därifrån, men mitt i tumultet så trampade jag mitt på en humla, som vars efterkommand ljud betraktades av mytomanerna. Var det möjligtvis en tjej som kommit till deras lya för att besanna deras fantasier?


Tyvärr för deras del så var det inte som de önskade. När de såg mig så ruttnade de av skräck, och bönade och bad om att aldrig mer försöka övertyga andra människor om att saker de fantiserar om verkligen hänt på riktigt. Tacksam för erbjudandet så lät jag dem gå, utan att smiska dem på stjärten. Jag trodde dock inte på att de skulle infria löftet, men jag var i alla fall en fri man igen.


Jag gick längre in i grottan, som jag förövrigt såg som ett alternativt hem nu när jag erövrat det med mitt skräckinjagande utseende. Längre in fann jag en del saker att ta med mig på vägen. En snorkel, en bulle och en burk. Snorkeln kastade jag för jag fann inget värde i den. Bullen byggde jag ett flygplan av, som jag flög upp med i luften. Burken skrek jag i, för jag trodde den hette Olof.


Väl i luften så började planet att krångla, så jag kraschade i Magnus Betner. Han vägledde mig hem till mitt riktiga hus. Till slut så restartade admins rundan, sen började allt om igen..