Hejsan, FB.

Jag vill först, innan jag sätter igång med mitt klick-klick-klickande på tangentbordet, göra kommentaren att allting som följer här är absolut sant; till punkt och pricka; ett hundra procent.

Det är nämligen så, att jag tar studenten nu snart, den 10 juni. Förberedelserna är många: bland annat håller jag och min mamma på att tvätta alla fönster. Vi bor i ett ganska stort hus med många, och en del väldigt stora, fönster. Självklart behövde vi en förberedelseplan, det kände vi båda två; jag för min del, eftersom jag annars skulle gå under vid tanken att jag skulle vara tvungen att stå en hel dag och tvätta fönster, och min mamma för sin del, eftersom jag skulle gnälla så till den grad att hon skulle få gå och lägga sig med migrän.

Så planen löd att vi skulle ta ett fönster om dagen. Och det gjorde vi - de två första dagarna. Sedan börjar dum-mamma bli otålig och vill börja ta två fönster om dagen. Klart oroväckande eftersom det antagligen skulle leda till att hon skulle bestämma, till slut, att vi skulle ta alla fönster på en och samma eftermiddag, "på momangen", skulle vi sätta igång, skulle hon sagt. Jag tvekar men tillåter två fönster om dagen.

Nästa dag kör vi igång, tvättar två fönster, och säger klart för den dagen. Det går en timme, jag lägger mig till min vila i mitt rum, men då, efter bara 10 minuters vila i sängen, kommer mamma in och säger nå't som hon försöker låta spontant. Nå't i stil med:

"Äh, vad katten, vi tar ett fönster till. Kom igen nu."

Jag inser att det är nu jag måste hålla på min rätt. Jag har tillåtit två fönster om dagen, det kommer jag inte ifrån, men mer än så tänker jag inte sträcka mig. Jag vägrar blankt, helt enkelt.

Hon försöker återigen med den där slappa attityden som jag avskyr så mycket.

"Jo, kom igen nu. Vi bara gör det. 10 minuter tar det."

Jag totalignorerar henne och lägger ansiktet mot kudden och förblir i det läget. Hon börjar tjata om min student, om hur allt hon gör är för min skull, börjar rabbla upp allt hon gjort den här veckan, som haft anknytning till min stundande student, och en massa annat snack.

Efter en tid har hon gett upp och går ut själv. Jag ligger kvar men inte helt utan skuldkänslor, någonting som irriterar mig å det grymmaste. Varför struntar jag inte bara i henne? Vi har sagt två fönster om dagen. Varför skulle jag gå med på ytterligare ett fönster? frågar jag mig själv.

I alla fall klarar jag inte av att vila mig, men inte heller vill jag gå ut som en slav och göra min nytta. Istället, helt enkelt, så fridfullt, med en slarvig frisry från kudden, stiger jag upp och ställer en stol framför fönstret, som hon nu alltså tvättar, putsar och allt, och helt enkelt sitter där och tittar på. Ibland lomt sittandes, ibland med skepticism i blicken mot vad hon gör, men för mesta del med handen under hakan som om jag bevittnade eller observerade någonting mycket lärorikt.

Mamma ser bara på mig en sekund, sedan återgår hon till fönstret och tvättar det mycket noggrannt, klart noggrannare än de andra som vi tvättat idag, antagligen för att ge mig skuldkänslor av att sitta därinne. Och ja, faktiskt så vinner hon över mig där. Jag går ut och sällar mig med henne men arbetar ändå inte, ställer ett par frågor som får ett par ännu kortare svar.

Sedan blev det inte mycket mer. Saken är ur världen men jag ville ännu inte glömma bort den utan istället skriva ner den här. Jag har försökt få ner det mesta jag vill ha sagt.

Men vem är egentligen svinet här? Är det jag som inte ville hjälpa min arma mamma med en enkel sak som bara skulle ta 10 minuter?

Eller är det min mamma, som, efter att ha sagt att vi gjort klart det sista fönstret, kommer in till mig på mitt rum när jag ligger och sover, och väcker mig med ett nytt fönster.

Ta ställning!