Den ensamme mannen går haltandes fram över den döda jorden. Hans andhämtning är ansträngd och hans tunna bröst höjer sig i takt med de långsamma stegen. När han kommer fram till klippkanten sätter han sig tungt ner..

Han stirrar med tomma ögon ut mot den tjocka, livlösa sörjan som sträcker sig bort mot horrisonten. Han blundar och försöker komma ihåg.. I hans tankar kan han nästan höra det svaga bruset av vågorna som slår mot klipporna långt nedanför, han kan nästan känna de mjuka grässtråna som smeker hans bara skin..

Hans skrikande mage tvingar upp honom ur tankarna och när han öppnar ögonen är allt borta.. Det finns inte längre några vågor i det som en gång var ett livfullt hav.. Gräset har för länge sedan slutat växa i den jord som för länge sedan var så full av liv..

De hade klarat sig relativt bra efter att allt annat liv var utrotat... De hade haft sina grödor.. Sin boskap.. Vattnet hade de fått från det till synes oändliga havet, de hade drenerat det, skiljt vatten från salt och skickat ut det till de tiotals miljarder människor som då täckte planetens yta... Men den redan utarmade jorden var tillslut tvungen att ge upp... Även havet visade sig vara begränsat... När inga grödor längre kunde växa, när inget vatten fanns att finna... Det var då den stora svälten bredde ut sig... Boskapen och husdjuren var de första som dukade under... Därefter människorna..

De rikaste av dem klarade sig längst, men även de var tillslut tvugna att inse, att när ingen föda längre fanns.. Då var pengar värdelösa.. De gick inte att äta.. Att dricka...

Den utmärglade mannen reser sig mödosamt upp från den döda jorden.. Han tittar bort mot en av de många spökstäder som reser sig upp ur den oändliga öknen som spridit sig som en löpeld över planeten.. Det var länge sedan han såg en annan människa... Djupt innom sig vet han... Han är en av de sista..

När han går bort mot spökstaden får han syn på något som döljer sig under det tjocka dammet. Han böjer sig långsamt ner och med darrande fingrar föser han undan det översta lagret.. Hoppets glimt tänds för första gången på länge i hans matta ögon och har ger upp ett högt tjut av glädje.

Det är en växt.. En liten spröd planta, endas några få dagar gammal.. Fylld av nyfunnen energi springer mannen ner till den stinkande stranden.. Han sticker handen djupt ner i den tjocka sörjan och tar upp en handfull slam som han stoppar i en sliten trasa.. Han lyckas tillslut krama ut några droppar av en vattenliknande vätska som han med största försiktighet häller i en liten flaska..

Han springer upp till den lilla växten och häller hälften av flaskans innehåll över den.. Resten häller han i sin egen uttorkade hals.. Det förgiftade vattnet fräter i hans torra strupe, men han är så törstig.... De följande dagarna lämnar han inte den lilla plantan.. Han hämtar vatten åt den, torkar bort dammet som hela tiden hotar att kväva dess spröda liv.. Hans utmärglade kropp hotar att ge upp, men han tvingar sig själv att stanna i livet.. Det är hans skyldighet och kärlek till den lilla växten som tvingar honom att fortsätta..

I fem dagar kämpar han... Men när han öppnar sina ögon på den sjätte dagen fylls hans kropp av förtvivlan.. Framför honom, endast några centimeter bort, har den lilla växten tagit sitt sista andetag... Den som förut var så grön och livfull, är nu gul och slakande...

Han slänger sig ner på marken och låter sin förtvivlan eka över den döda planeten.. Med sina sista krafter gräver han ner sina fingrar i den hårda marken..

- Förlåt oss..........