Sitter ensam hemma denna lördag kväll och känner mig ganska rastlös, så jag ska berätta en historia, en sann historia.


Nu i efterhand så har jag intalat mig själv att det finns logiska förklarningar till vad jag upplevde, men för stunden där borta på Island så var jag i chock.


Jag, min bror och min mamma åkte till Island för att besöka mormor och morfar och vår livsnjutande och härliga kusin Halli. Att umgås med mormor och morfar var sjukt trist, och Halli var en störtskön lirare som pressade rejält med datorspel.


Halli bodde med 2 av sina kompisar i ett gammalt hus en bit utanför staden. I huset fanns en källare där dom hade sina datorer, där spenderade vi mycket tid.


Påvägen till Hallis hus så pratade vi i bilen om allt möjligt när mamma frågade hur Halli och hans vänner kunde köpa huset så billigt när det var ett så stort hus. Halli sa att det var ingen som ville ha huset då det var gammalt och skruttigt. Jag fick lära mig att det var inte hela sanningen.


När vi kom fram till huset och gick in så fick man en känsla som man inte får i andra hus. En obekväm känsla, man vill inte stå ensam liksom. Jag, bror och Halli satt och spelade datorspel en lång tid innan han stack med sina kompisar på krogen, jag och bror stannade kvar. Det var obekvämt att sitta i källaren och spela, massa gammla föremål låg runt omkring, konstiga saker. Smutsiga barnkläder låg i ett hörn. När mamma äntligen kom å hämtade oss berättade vi om dom konstiga känslor och hur äckligt huset var. Vi åkte dagen efter till mammas moster, som bodde i stan.


Mamma berättade vad vi hade sagt om huset. Nu kommer en del av chocked. Vegna, mammas moster, reaktion var:

Det är bara gamla Harald som jävlas.


Man får inte glömma att på island tror man STARKT på spöken, andar och allt som hör till.


Vegna berättade om Harald, en bonde som bodde i huset med sin fru och två barn, men alla hade dött i en sjukdom som härjade (minns dock inte namnet på sjukdomen). Sen dess har många som besökt huset sagt att dom kännt sig obekväma.


Jag och min bror VÄGRADE tro på allting. Vi är båda atestier och anser att spöken inte finns, det är bara hjärnan som lurar och spöken finns inte. Tyvär kunde vi inte åka och spela datorspel förrens slutet av veckan, våran nästsista dag.


Halli kom och hämtade oss igen och vi drog till huset, vi såg dock en film först uppe i vardagsrummet. Nu kommer det sjukt äckliga, och jag varnar känsliga läsare att inte fortsätta om ni vill sova ikväll.


Vi kollar på någon random amerikansk film och snackar lite. När Halli plötsligt får en seriös blick, slutar prata och stirrar på oss. Vi blir båda tysta och undrar vad han håller på med.


Det kommer barnläten från källaren i huset, jag kopplar först inte verkligheten i läget, utan tänker att det är nå skit bara. Men vi lyssnar vidare och hör barn som gråter och gör ljud. Min bror börjar gråta och kravlar upp i soffan, jag tar upp mobilen och ringer mamma i panik och ber hon hämta oss. Halli tar med oss utanför huset och vi står och fryser i 15 minuter innan mamma kommer och hämtar oss.


Chockade, gråtandes och förvirrade sitter vi i bilen och mamma frågar vad som har hänt men vi båda är stumma. Halli och hans vänner flyttar ut från huset efter 2 veckor in till staden.


Idag kan jag se tillbaka på händelsen och tänka.. vad i helvete? vad betyder detta egentligen? Det finns något som inte kan förklaras med sunt förnuft i det huset.



Diskussion:


Vad tycker du om min berättelse? Varit med om något liknande?