Jag har läst två böcker om manlighet respektive kvinnlighet - Med Uppenbar Känsla För Stil, av Stephan Mendel-Enk, samt Bitterfittan, av Maria Sveland. Kort sagt kan man säga att de båda handlar om den sjuka bild av manlighet och kvinnlighet som finns i Sverige - och hela världen, för den delen - idag. De beskriver hur samhället systematiskt kränker och förnedrar kvinnor på ett sätt som liknar en global apartheid och hur manlighetens skruvade ideal förstör så mycket för så många, och inte bara kvinnor.

Som exempel kan vi ta upp kombinationen förälder och karriärmänniska. För män är det väldigt sällan något större problem att vara både pappa och samtidigt vara framgångsrik karriärmässigt. För kvinnor, däremot, är det väldigt svårt att både vara mamma och samtidigt lyckas inom sitt yrke. Inte nog med att arbetslivet över huvud taget är ojämställt och missgynnar kvinnor, de måste även ha hand om merparten av vårdnaden och hushållsarbetet. Varför ska denna kombination vara nästan uteslutande förbehållen män?

Sverige har utsetts till världens mest jämställda land tre år i rad, men hur kommer det sig då att en sjuk kvinnas äktenskap löper större risk att spricka medan sjuka mäns diton löper mindre risk att spricka? Hur kommer det sig då att det är kvinnor som är i majoritet bland organdonatorer medan män är i majoritet bland organmottagare? Hur kommer det sig att äktenskapet gynnar män och missgynnar kvinnor? Hur kommer det sig då att det till och med är otroligt svårt att leva jämställt med den person man älskar och delar livet med? Hur kommer det sig då att mäns pappaledighet ses som en enorm bedrift medan kvinnors mammaledighet är ett krav?

Som ni märker finns det otroligt många exempel på ojämställdheten i Sverige idag. Vad tycker ni om detta? Har jag åt helvete fel och är en jävla feminist? Har jag rätt? Vad kan man göra åt detta? Är vår generation annorlunda kontra t.ex. våra föräldrars? Är ungdomar bättre på att vara jämställda än vuxna?

Låtom diskussionen spira och argumenten flöda!