I samtalen med Mephisto - Ett annorlunda kvartssamtal.

- En historia ur 'En surrealists mardrömmar om de vise männen'.


Som ketchup som fastnat i mynningen på en tom ketchupflaska så satt han nu där. Vid världens ände. På gränsen mellan liv och död. Mannen vars kroppshydda efterliknade en medelstor amfibies. Mannen var av okänd ålder och okänd ras. Dock så satt han nu där, helt fast i det mörka rummet. Ett ovalt rum som vid senare tillfällen kom sig att vara rektangulärt beroende på vilket humör det var på. Mannen vred sig lite i den stol som han satt på i mitten av rummet. Han harklade sig lite för att sedan återgå till att fortsätta andas.


I de fyra hörnen, långt upp i taket på rummet så satt det fyra stycken normalstora apparaturer av okänd ålder och okänd ras. Mannen gnällde på sig själv i sitt inre och grämde sig över vad de fyra apparaterna kunde vara.


Ljudet av änglarnas skri verkade inte störa mannens koncentration ett dugg. Vad som hade fångat mannens uppmärksamhet var att var fjärde fjortondelssekund så kom han sig att höra ljudet av ett aggressivt fönster som öppnades och stängdes likt en automatisk dörr. En sådan som befann sig vid ingången av hans favoritbibliotek.


Mannen orkade inte resa sig. Han kollade rakt framför sig. Inga fönster där. Han vred på huvudet och kollade först till höger bakom sig och sen till vänster bakom sig för att sedan vrida på huvudet ytterligare en gång till höger. Inga fönster där heller.


Han letade febrilt i sitt sinne och sina tankar men hittade inga som helst spår på hur han hade kommit där han nu befann sig. Han kände en svettdroppe som försökte trycka sig fram ur hans hud men med enorm viljestyrka lyckades han att övertala droppen att återgå till sina andra normala dagsplikter. Han log i sitt sinne och försäkrade sedan droppen om att han absolut inte underströk ordet normala.


Där. Han såg någonting. Nej, han hör någonting. Där var ljudet igen. Han försökte med telepati att övertala fönstret att ge fan i att föra oväsen och efter många om och men så upphörde ljudet.


En gäspning. Ingen normal sådan. En annorlunda gäspning som fullkomligt sken utav ängslan och ångest.


Mannen konstaterade för sig själv att ljudet av fönstret hade upphört när fönstret stod vidöppet. Alltså fanns det en väg ut eller in. Vilket det var kunde han ej komma på.


Plötsligt hände något. Mannen kände sig ytterst illamående och led nu av kväljningar. Något i hans sinne föreslog något udda. Något övernaturligt. I det vänstra Hörnet började nu väggen känna samma typ av illamående. De andra Hörnen fnös till och fortsatte att konversera om Sanningen över en kopp te. Ur skuggan som bildades i det vänstra hörnet steg nu en varelse fram. Genast så kände mannen att varelsen hade undersökt honom med ett rött samt ett grönt öga ända sen dess att han hade kommit till rummet.


Rummet utvidgade sig och ett litet bord befann sig nu mellan mannen och varelsen. Mannen kände på sig att någonstans i universum så upphörde ett litet bord att existera och ett stort bord sörjde över att ha förlorat ett barn.


Varelsen tog en mänsklig skepnad och började sväva i sittande ställning tvärsöver bordet, mittemot mannen.


– Mephisto. Trevligt att råkas.


Ljudet av varelsens röst var något av det mest outhärdligaste mannen hade hört i hela sitt liv. Hela hans ansikte skruvades till och han kunde inte få fram ett pip.


Mephisto uppmärksammade detta och med en rynkning på näsan ställde han ner änglatonen på sin röst.


– Bättre så?


Mannens ansikte återgick till normal skepnad och surade nu över nyss hända upplevelse.


– Ja mycket, tack. Det var nästan så att ansiktet var på gränsen till strejk. Han är lite butter just nu men det löser sig. Så, vad gör ja..


Innan mannen hade hunnit få fram frågan och låta den flyta omkring i rummet så trollade Mephisto fram ett fat med kanelbullar och kycklingfiléer. Vid sidan om hade han en liten skål med en ärta i.


– Vilken väljer du? Sa Mephisto med ett vansinnigt uttryck i ansiktet.


– Jag är inte hungrig tack. Svarade mannen lite småskärrat och mer var det inte med den saken.


Efter att Mephisto klämt i sig kanelbullarna och druckit upp ärtan som numer gick under namnet Ärtjuice. Eller rättare sagt Ingenting eftersom att ärtjuicen hade upphört att existera i vår verklighet och nu bara fanns i Mephistos själ så tog Mephisto fram en bok som han hastigt började bläddra i. Han stannade upp vid ett kapitel om Gud och började skratta så enormt att han tappade koncentrationen på sin osynliga stol så han ramlade av den. Efter att skrattattacken hade upphört så återgick han till svävande position och skällde fram:


– Ursäkta mig. Men jag finner den här boken så rolig.


Mannen som nu lyckades stänga igen sin förvånande mun klämde ur sig ett:


– Ja, för all del Mephisto. Ska vi kanske återgå till det samtal som vi aldrig hann påbörja? Okej vad bra. Du kanske skall informera mig om vad jag gör här?


Mephisto stängde igen boken och växte stor som en jätte. Han böjde sig över mannen och med en röst som fick Hörnen att tappa fokus på sitt samtal på Sanningen så sa han:


– Hur fan ska jag veta det? Vem tror du att jag egentligen är?


Hörnen vände på ryggen, ryckte på axlarna och fortsatte att dricka sitt te. Mephisto fortsatte:


– Har du syndat min gode man?


– Hurså? Har det någon betydelse huruvida jag har syndat eller ej i frågan om vad jag gör här?


– Inte fan vet jag. Fnös Mephisto till.


– Jag försöker ju bara hjälpa dig att komma fram till vad fan du gör här. Ska du vara en snobb så kan du lika gärna gå. Jag är säker på att Hörnen håller med mig i frågan. Han vände sig för att ge Hörnen en uppmanande blick men Hörnen vägrade bry sig. Mephisto vände sig tillbaks och stirrade mannen rakt in i ögonen.


- Ja du ser, dom håller med mig!


Mannen kände ett obehag nu när han satt där tvärs emot varelsen som stirrade honom in i ögonen. Han lyckades få fram ett:


– Nej, självklart inte. Jag menade inte att förolämpa er. Jag fick bara för mig att det kanske var ni som hade kallat hit mig.


– Det kanske det är också. Svarade Mephisto med ett leende.


– Eller så kanske du är skickad hit på ett uppdrag.


Änglarnas röst upphörde och nu hörde man dom som en enad front som skrek. Ett skri som ej var menat att uppröra. Det var ett sökande skri. Nu började Mephisto kolla sig omkring och började känna sig illa till mods. En stark röst skrek ut 'Mephisto!'


– Meeeeephisto? Ge fan i att leka med Pandoras Box. Låt den vara ifred och kom hem och ät nu!


Mephisto rodnade där han satt i svävande position.


– Jag måste gå nu.


Mannen fattade ingenting.


– Är det något som du vill veta innan jag går? Frågade Mephisto med ett par hundögon.


Mannen tänkte efter och lyckades formulera en fråga som var så enorm att den måste ge självaste varelsen en tankeställare. Han lyckades hursomhelst att formulera frågan i en form så att alla Liv som stod vid busshållplatsen vid världens ände kunde förstå.


– Ja, jag har faktiskt en fråga. I vilket stjärntecken är du född?


Mephisto log och svarade:


– Jag är fisk.


Liven vid hållplatsen ramlade och dog med ett stort duns som lyckades skaka om Universum något så enormt så att planeter krockade med varandra. Ett stort duns.


Mephisto lämnade rummet och mannen upphörde att existera.