Vikten att understryka att jag _inte_ hatar livet och jag funderar _inte_ på att ta livet av mig är essential när man bestämmer sig för att göra en tråd av det här slaget på Fragbite. Jag värdesätter livet och skulle aldrig komma på tanken att sudda mig ur historien, jag älskar livet. Att kalla någon för emo är förövrigt rätt 2006/2007.

Bara läs och lägg en kommentar om ni känner igen er eller vill tillföra tråden något.

Tråden kanske inte faller alla i smaken men ärligt talat kan jag inte bry mig mindre, ville bara skriva. Något som jag gör för lite eftersom det faktiskt lättar på sinnet. Den kan vara lite osammanhängade på sina ställen men det blir så när både hjärnan och hjärtat öppnar sig och det är sent.

Så chop chop, läs och personifiera er själva i vad jag skrivit. Det är många som känner som jag och det är härligt att diskutera kring det.


"Belle and Sebastian - Fuck this shit" är vad som just nu strömmar högt ur mina högtalare, en av de mest fantastiska låtar jag har hört i mina, snart, 19 år.

Låten sammanfattar allt jag känner just nu, utan text.

Fuck this shit... Jodå, det är en återkommande tanke.

Munspelets smått säregna ljud får en att nästan tåras. Ackompanjerandet av pianot i bakgrunden stärker endast det föregående. Vilken jävla perfekt låt.


Scenariot som hela tiden spelas upp i huvudet får mig att sakna, älska och gråta.

Solnedgång, bredvid mig sitter mina närmaste och mest älskade vänner. Det är en otroligt vacker sommarkväll och vi gör inget annat än pratar och skrattar.

Fan vad sommaren känns långt borta just nu.

Det plötsliga "snöovädret" som utan förvarning drabbade många sved när jag vaknade strax innan 12 idag (egentligen igår).

Precis när jag börjat se hur alla buskar var påväg att blomma och till och med vårat körsbärsträd som blir så ofantligt vackert runt Maj hade fått knoppar.

April-vädret kom tidigt i år.


Skolan... 12 år i skolan, 13 om vi räknar sexårs. Man börjar bli lite less.

Jag känner ångest över att sluta samtidigt som jag knappt kan vänta att få ta studenten.

Varför inser man inte hur jävla bra man hade det förens man förlorar det?

Normal känsla men inte mindre jobbig.


Jag vill vara 14 igen. Leva högstadie tiden med kunskapen jag har nu. Ge fan i att, likt en zombie, stirra tomt in i skärmen och känna behovet av att fragga en till liten sate.

Hänga med polarna, gå på fjortisfester och hyra film men den där tjejen man spanat in i flera veckor.

Allt det där missade jag, inte förens i slutet 9an fattade jag att det fanns ett liv utanför mitt rum.

Skolavslutningen var underbar. Massa kompisar, massa sprit och ta mig fan att man faktiskt lyckades strula med en tjej. Kommer till och med ihåg att jag tyckte hon var snygg, på riktigt. Men ni vet hur det är.


Nollningen var en upplevelse den med. Att jag inte blev hemkörd av polisen var ett under och jag tackar fortfarande polismannen som vänligt talade om för mig att jag inte kunde ligga vid trädet och sova. Bredvid mig ligger det lite spya.

Detta är vad jag senare kommer som förälder veta vara en trolig utkomst när han/hon ska ut på sina egna upptåg.

Den paniken som man själv haft av att mamma och pappa kanske förstår att man druckit kommer drabba även dom.

Även den naiva tro av att dom inte fattar trots de kommer hem och luktar rök och sprit även dagen efter.

Kommer bli tufft att bli förälder.


Meningslösheten och likiltigheten till allt känns överväldigande just nu.

Varför ska jag plugga till det där när jag endå inte kommer ha användning av det.

Engelska och religion är det enda som fortfarande håller mig måttligt intresserad. Det och svenskan är det enda som jag orkar lägga ner ork och tid på.

Visserligen har projektarbetet fått mig att blir så skoltrött att jag knappt orkar gå upp till skolan, men har gett mig fan på att jag ska klara det.

Synd att jag ska känna så här, anser själv att jag endå har en stor potential i många ämnen.


Om 5 timmar ska jag upp för att hinna göra mig klar för skolan.

Tänkte att jag faktiskt skulle komma i tid på matten den här gången.

Det är ironiskt hur det delvis är skolan som får mig att känna så här samtidigt som det är skolan som faktiskt gör mig lycklig.

Jag flyr ständigt verkligheten genom att glo på film efter film och lyssna på musik.

Musik är verkligen fantastiskt.

En bild säger mer än 1000 ord sägs det.

Musik är ett alfabet i sig och säger mer än vad alla världens bilder någonsin kommer göra.


Jag ser mina vänner möta sina flickvänner och de skiner upp. De ser så söta ut när de pussar varandra och går iväg tillsammans hand i hand. Jag vill också ha det där.

Jag trodde det skulle lösa sig när jag själv träffade min flickvän.

Det gjorde det inte.

Hon är söt, mysig och allt vad en flickvän ska innefatta. Men tro fan att jag inte är helt nöjd. Jag gillar henne, men inte så mycket som jag önskar att jag gjorde. Förhoppningsvis blir det bättre med vårens ankomst, det hoppas jag innerligen.

Lustigt hur vädret kan få humöret att göra en 180.


Depressionen har legat som en dimma över mig under en tid. Den har varit rätt lindrig dock, men har funnits där.

Jag är cynisk, destruktivt filosofisk och lider av extremt dåligt självförtroende. Ett vinnande koncept till depression.

Trots detta har jag ett stort socialt nätverk som ständigt ökar och min blyghet försvinner fort och människorna runtomkring mig verkar uppskatta mig, likt jag uppskattar dom.

Jag framstår nog inte som en glad och positiv kille, men det är jag. När solen är framme.

Just nu vill jag bara gå i ide fram tills första Maj. Då kommer värmen och färgerna.

Men just nu... Fuck this shit