Jag har ytterst tråkigt och känner bara för att skriva om något jag faktiskt tänkt på en hel del!

Vi människor lever ju inte särskilt länge om man säger så, ~90 år är knappast en evighet.

Allt vi gör är att försöka få framtiden bättre hela tiden. Först ska man gå i skolan för att förbereda inför mellanstadiet, sen ska man förbereda inför högstadie som i sin tur ska förbereda inför gymnasiet.

När man läst ytterligare 3 stressiga år på gymnasiet ska man läsa vidare till universitet eller högskolaför att ens ha en chans att få ett hyfsat arbete (finns självklart undantag).

Sen ska man jobba! Jobba för att tjäna pengar så man senare ska leva bra, man ska försörja en familj, som i detta skede påbörjar denna redan onda cirkel som du själv har passerat igenom i många år. Nu var det dags att pensionspara för att man senare i livet ska kunna ta det lugnt, sen när man är 65(?) år då, då när man knappt kan gå (överdrift) för man jobbat ihjäl sig hela livet ska man äntligen få lite frid i sitt liv.


Men då upptäcker man att livet har passerat förbi.


Livet är egentligen bara en stor rutin, självklart är det lite schemabrytande händelser som sticker ut lite extra, men en människas vardag är egentligen bara en kamp för att ta sig till nästa dag. Så är det, och har varit i årtusenden, ja så länge vi levat.

När ska man ha tid att bara stanna upp, njuta och känna sig levande?


Det är skillnad på att vara vid liv och att verkligen leva.


Aja, Antar att det är för mycket musik och för mycket fritid, samt att flickvännen är bortrest så jag har för lite att göra =) som fick mig att skriva detta, men tänk efter. Vi är rätt tragiska.

Uppfatta mig inte fel, självklart kan man ha roligt undertiden man gör detta, men allt handlar bara om framtiden hela tiden. Jag lever ett, enligt mig, jättebra liv. Jag har flickvän, vänner, familj och min skolgång går jättebra. Jag menar i allmänhet.