Hej på er!

Under många år har jag föraktat barn, både främlingar och de i familjen. Ett barn för mig är inte värt någonting. De kan inte prata(de som kan gör det otydligt), de luktar illa, är iqbefriade, är störiga, de förstör och de är aldrig nöjda. Man ser hur kvinnorna plågas under graviditeten. Hur de plågas dag och natt när barnet är nyfött. Hur jobbigt de har det när de får gå upp och mata barnet, trösta det och få det att somna. Usch vilket jobb de har. Den enda gången de är nöjda är då barnet håller käft eller lär sig nya grejer - t.ex. att prata.

Barnen förstör så mycket mer än vad man tror. Ett exempel är ju att folk är hemma för vård av barn var och varannan dag. Tänk om alla kunde gå till sitt arbete - utan att hindras på grund av ett sjukt barn. Då hade de tjänat mer pengar också. Jag tycker att vi avskaffar VAB. Skiten förstör bara.

För att jag nu inte ska ha ihjäl mina egna barn ska jag förhindra att jag ens får några. Jag ska nämligen sterilisera mig.

Är det någon här inne som gjort samma sak? Hur känns det? Hur har det påverkat förhållandet? Vad säger andra familjemedlemmar?

Och ja, jag vet att jag med har varit barn men det var då. Nu är nu.

Sizobonana!