Dagen i fråga var jag på ett väldigt otrevligt humör. Vem fan blir inte sur av hatiska föräldrar? Jag kan i och för sig inte klandra dem, vilka föräldrar blir inte besvikna på en ungjävel som bara ligger hemma i sängen och endast går ut genom dörren för att sno sprit och knarka?


Hur som helst, när dagen, för mig, började lida mot sitt slut, var jag belägen i sängen, lyssnandes på vacker orkestralisk musik och läsandes i en engelsk fantasybok med minst sagt löjligt omslag.

Till min stora förskräckelse hörde jag dörrklockan ringa. I ren och skär panik slängde jag mig mot högtalaren och smällde till avstängningsknappen samtidigt som jag gömde den töntiga boken under täcket och försökte slänga på mig lite kläder.

In i rummet strövar två vackra kvinnor, som p g a sin omtänksamma och politiskt korrekta natur inte kunda låta bli att hälsa på en deprimerad tönt och erbjuda sin nedvärderande tröst.

Med ett osäkert leende tar jag emot kakorna, tackar och välkommnar dem till mitt stökiga rum.

"Du får gärna bjuda på kakorna"

Självklart. De vill äta kakorna. Tyst förbannar jag min bristfälliga sociala kompetens och räcker över de förpestade sockerklumparna.

"Vi ville bara se så att du levde"

"Haha, ok"

"Hur mår du?"

Vadå hur mår jag? Ser jag så jävla förfallen ut? Jag mår skitbra.

"Sådär"

"När kommer du tillbaks till skolan?"

"Snart", sade jag övertygande, samtidigt som jag bestämde mig. Aldrig.


Så, hatar ni också skolan? Skriv gärna ner era klagomål och liknande.


#25 jisses, jag kan ju omöjligt ha ett acc på flashback.