Nu tystnar det. Nu släcks lamporna.
Hur många av er känner er modstulna, jusst ikväll?
Hur många kan förstå, hur många försöker förstå, hur många sitter och försöker hitta annledningar ?
Om ingen annan gör jag det.

"Om ingen annnan känner jag det.
Jag har förlorat det bästa av mina dagar. Viljan och lusten.
Viljan att försöka övervinna alla problem, alla backar, alla steg i fel riktning.
Vem ska ge mig lust?
Jag har förlorat det bästa i min värld.
Min glädje.
Allt som återstår är, än en gång, planer hur jag skall ta mig tillbaka. Tillbaka för att försöka igen.
Samma kännsla som när man missar bussen och inser att det faktiskt inte spelar någon roll. Vart är jag på väg ?
Jag är full av tankar, funderingar och frågor.
En gång hade jag svar.
Jag förstog aldrig att viljan, att lusten, att min glädje kunde gå vilse. Att dom beklagade, tackade för sig och vände.
Jag förstår inte varför det alltid måste vara en som ska förlora."

Hur många av er ska möta en morgondag full av änventyr, eller ett ursäktat helvette av rutiner och procedurer?

Hur många här har frågat sig själv vart ni står i livet ?
Vart är ni på väg?
Livet rinner ur alla ur händerna...är det någon som försöker fånga det här?