Ända tills jag var 9 år trodde jag att min farmor var död, varken mamma eller pappa hade berättat att hon levde eller var hon bodde. I alla fall så fick jag reda på det och då bestämde jag mig för att gå hem till henne och hälsa på (hon bodde otroligt nog på nästa gata), så jag gick dit och ställde världens dummaste fråga: Är du min farmor?
Damen som stod där i dörren tittade på mig som om jag inte var riktigt klok, men efter ett tag så frågade hon om det var jag som var Christian och jag svarade ja.
Jag blev jätteglad eftersom jag äntligen hade fått träffa min farmor så vi gick in till henne och fikade. Dagen efter kom jag tillbaka och vi fikade och hade trevligt men när jag skulle gå så sa jag: Jag kommer snart tillbaka!
Men efter det hade jag inte tid att gå dit och ibland ville jag inte tillslut i januari dog min farmor, jag kom ihåg det som om det vore igår.
Jag hade spelat fotbollsmatch (inomhos) och hade hunnit hem och sätta mig vid datorn när plötsligt mamma och pappa stod vid dörren och mamma sa det jag aldrig kommer att glömma: Britta (min farmor) är död.
Jag som inte kom ihåg att hon hette Britta svarade: Vem?
Farmor, svarade mamma.
Jag blev helt stel och kollade in i väggen, detta kan inte vara sant.
Jag var chockad och kunde inte gråta utan bara satt där och kollade in i väggen, mamma och pappa berättade inte vad som hade hänt men jag hörde pappa prata i telefon med min moster om att farmor hade fått en propp i lungorna och att hon hade vaknat mitt i natten och ringt till min moster och sagt: Jag kan inte andas, ring 112.
Förstår inte varför hon inte ringde 112 själv, men hon kanske ville ha en sista pratstund med sin dotter. Ambulansen kom men det var för sent, farmor var redan död.
Ibland när jag tänker på farmor så börjar jag gråta, tänk att sitta där dag ut och dag in och vänta i 4 år (!) på att sitt barnbarn kanske skulle komma hälsa på, det får mig att må så himla dåligt och det får mig att gråta så himla mycket.
Vad ska jag göra?