Den tysta statskuppen

Regeringskonferensen, som utgår från det s.k. mandatet som regeringscheferna kom över ens om i midsommarhelgen sattes i gång i mitten av juli. Enligt statsminister Reinfeldt är det nu bara en teknisk fråga för jurister att utforma den nya EU-grundlagen till det informella toppmötet 18 oktober.

Så opolitiskt verkar detta dock inte vara. När EU:s utrikesministrar, inklusive Carl Bildt, träffades 7 september under det portugisiska ordförandeskapet så återstod det minst sju politiska frågor att lösa. Polen hotar på nytt att inte acceptera det nya systemet för röstfördelning, och kräver att den så kallade Ioaninnamekanismen skall skrivas in den nya grundlagen. Den säger att Polen eller vilket annat medlemsland som helst kan fördröja ett EU-beslut om ny lagstiftning och vitala intressen står på spel. De polska kraven kompliceras dessutom av att Polen går till val några dagar efter EU-toppmötet.

Storbritanniens utrikesminister David Miliband kritiserades av bland annat Tyskland, Spanien, EU-kommissionen och EU-parlamentet för att vägra att ge ifrån sig något av den nationella självständigheten på det utrikespolitiska området. Dessutom har uppkommit oenighet om den exakta innebörden av de brittiska undantagen (den sociala stadgan, och på det inrikespolitiska området) får för EU-domstolens rättstillämpning, och en rädsla finns för att denna urholkas.

Dessutom bevakar både parlamentet, kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) noga regeringskonferensen så att dessa EU-organ inte förlorar något inflytande på oklara formuleringar i den slutliga grundlagstexten. ECB:s chef Jean-Claude Trichet har till och med skrivit till det portugisiska ordförandeskapet och krävt garantier för att den nya grundlagstexten under inga förhållanden får underminera ECB:s oberoende ställning.

Om EU-grundlagen och vad som händer på regeringskonferensen har EU-etablissemanget inom allianspartierna och socialdemokratin inget att säga till svenska folket.

”De svenska förhandlarnas och experternas instruktion är väldigt enkel”, säger EU-minister Cecilia Malmströms statssekreterare Håkan Jonsson och fortsätter; ”Regeringskonferensen ska följa upp toppmötets beslut utan vidare tillägg eller ändringar. Uppgörelsen är fullt acceptabel för både regeringen och riksdagen”, säger Jonsson.

Regeringen har inte planerat några debatter kring fördraget eftersom man menar att den debatten hölls förra gången som konstitutionen var aktuell 2002-2005. ”Inget nytt har tillkommit sedan dess däremot har saker tagits bort eller blivit nertonade”, påstår Jonsson.

När Mona Sahlin samtycker med alliansregeringens tystnad, så verkar EU-grundlagen försvaras av EU-etablissemangets svenska politiker i Bryssel som till exempel av EU:s propagandakommissionär Margot Wallström. I en intervju i Värmlands Folkblad är hennes argumentation vilseledande och motsägelsefull. Hon börjar med att uttala att EU:s utvidgning ställer nya krav på effektivitet, varför fler beslut skall kunna tas med överstatlighat samtidigt som EU-projektet måste ha förankring hos medborgarna.

Hon hävdar att den nya EU-grundlagen innehåller en rad steg i rätt riktning som ger ett mer effektiv EU, och påstår samtidigt att det lägger grunden för ett mer demokratiskt och öppet beslutsfattande. Hon säger att det är upp till varje medlemsland hur man vill ratificera EU-grundlagen, men säger också att ett beslut inte har mindre legitimitet om riksdagsleda-möterna enbart röstar om det. Hon medger dock att EU-frågorna lyste med sin frånvaro under den senaste valrörelsen. Hon tillägger att skall det bli folkomröstning ”krävs det verkligen att man (dvs EU-etablissemanget) tar ansvar för att informera”, och anser att holländare och fransmän röstade nej för att de ej fått tillräcklig information.
Sanningen är den att EU-etablissemanget i Sverige inte vill informera medborgarna om EU-grundlagen för om medborgarna sakligt informeras så framgår obönhörligen att den svenska nationella självständigheten och riksdagens lagstiftningsmakt kommer att säljas ut.

Det gnisslar i förhandlingarna om unionens grundlag

I juni enades EU:s stats- och regeringschefer om en begränsad förändring av EU:s gällande fördrag, dvs. Rom- och Maastrichtfördragen i den lydelse som fastställdes vid EU-toppmötet i Nice i december 2000.

Revisionen bygger på förändringar hämtade från centrala delar av det förslag till EU-konstitution som stoppades av folkomröstningarna i Frankrike och Holland 2005.

Vid ett utrikesministermöte i Bryssel i juli presenterade EU:s portugisiska ordförandeskap ett komplett utkast till den nya fördragstext som ska ersätta det tidigare konstitutionsförslaget. Dokumentet har begåvats med titeln ”Draft Treaty Amending The Treaty On European Union And The Treaty Establishing The European Community” – men kommer förmodligen att kallas ”reformfördraget”, ett begrepp som användes av EU-ledarna under deras toppmöte i juni då de enades om ett mandat och tidtabell för de nya fördragsförhandlingarna.

Dokumentet omfattar 145 sidor, med tillägg av nästan lika många sidor (132) protokoll och förklaringar. Det finns sammanlagt 12 protokoll och 51 förklaringar.

Det förkastade konstitutionsförslaget hade 475 sidor, men det dokumentet var avsett att ersätta alla tidigare fördrag. Det nya förslaget till ”reformfördrag” medför ändringar av de existerande Rom- och Maastrichtfördragen, vilka kommer att döpas om till andra namn.

Det portugisiska fördragsutkastet utgör den formella grunden för medlemsstaternas förhandlingar om det nya fördraget i den regeringskonferens (IGC), vilken öppnades i samband med utrikesministermötet i juli.

Om EU:s alla medlemsregeringar står fast vid den politiska uppgörelse de ingick i juni i Bryssel så bör själva förhandlingarna kunna genomföras utan större dramatik. Då handlar det främst om juridisk teknik för hur fördragstexten ska utformas. Men eftersom alla måste vara överens om allting så kan det hända att någon regering av ett eller annat skäl utnyttjar vetorätten i slutförhandlingarna.

Enligt tidsplanen ska förslaget till ett reviderat fördrag antas i år av stats- och regeringscheferna. Tanken är att det sker vid det informella toppmötet i Lissabon den 18-19 oktober. Men ett planerat nyval i Polen i slutet av oktober kan komma att rubba planeringen.

Regeringen i Warszawa uppges försöker få igenom fyra förändringar i förhållande toppmötesbeslutet i juni. Förutom att man vill förbehålla sig rätten likt Storbritannien att få undantag mot stadgan om de grund-läggande rättigheter som nu föreslås bli bindande på EU-nivå, så kräver man också ett tydligare juridiskt skydd för minoritetsuppfattningar vid EU-toppmöten, vetorätt när Europeiska Investeringsbanken (EIB) ska ge ut lån och att Polen ska få rätten att utses en fast generaladvokat i EU-domstolen.

Förutom Polen har också Storbritannien och Österrike flaggat för ändringar och förtydligande i den nya fördragstexten jämfört med överenskommelsen vid junitoppmötet.

En annan osäkerhetsfaktor är att den belgiska regeringskrisen kanske ännu inte är löst när stats- och regeringscheferna samlas för att godkänna regeringskonferensens ändringar. Den sittande expeditionsministären i Bryssel har knappast mandat att ta ett sådant viktigt beslut.

Om stats- och regeringscheferna misslyckas med att komma överens vid Lissabontoppmötet i oktober ges nästa chans vid det ordinarie toppmötet i Bryssel den 13-14 december.

Om en uppgörelse kommer till stånd då går förslaget därefter till de 27 medlemsländerna för godkännande (ratifikation). Ambitionen är att den nya EU-grundlagen ska träda i kraft före valet till EU-parlamentet i juni 2009. Men det förutsätter att de nationella parlamenten i samtliga 27 medlemsländer ger sitt godkännande.

I Irland blir det folkomröstning och möjligen i några andra länder såsom Tjeckien, Portugal och Polen.

I Storbritannien utsätts den nye premiärministern Gordon Brown för kraftigt tryck från olika håll för att utlysa folkomröstning, något som hans företrädare Tony Blair utlovade om det då aktuella konstitutionsförslaget.

Inför parlamentsvalet hade Labour kravet på folkomröstning i sin valplattform. Men efter att fördraget ändras till viss del samt efter att Storbritannien fått igenom en del större undantag svängde regeringen. Nu heter det att fördraget är av mindre principiell betydelse för Storbritannien att frågan kan avgöra i parlamentet.

Närmare 120 parlamentsledamöter inklusive några ministrar från det regerande Labourpartiet antas stödja kravet på en brittisk folkomröstning om den nya EU-grundlagen.

Det brittiska facket GMB (Brittiska allmänna facket) försöker att få med sig hela fackföreningsrörelsen för kravet att britterna ska folkomrösta. När TUC, som organiserar alla fack i Storbritannien, håller kongress i september kommer GMB att försöka övertyga ombuden om en folkomröstning om den blivande nya EU-grundlagen.

Bland de brittiska folkomröstningsförespråkarna finns även den tvärpolitiska Open Europe och den konservativa Movement for European Reform (MER).

Även i Danmark är det en öppen fråga om det blir en folkomröstning. Det danska justitieministeriet ska när det nya EU-fördraget blir antaget analysera texten för att se om det krävs en folkomröstning eller inte i Danmark.

Avgörande för att en folkomröstning måste ske, skriver den danska tidningen Politiken, är om fördraget innebär en suveränitetsöverlåtelse från Danmark till EU. Det vill säga att landet förlorar i självständighet ur ett statsrättsligt perspektiv. I sådant fall ska folkomröstning utlysas, i annat fall blir det en politisk fråga som en majoritet i folketinget beslutar om.

Reinfeldt bluffar om den nya EU-grundlagen

”Fördraget innehåller ett antal viktiga reformer som kommer kunna stärka europasamarbetet. Öppenheten liksom de demokratiska principerna får en mer framskjuten roll. För första gången fördragsfästs att ministerrådets sammanträden skall vara offentliga när medlemsstaterna överlägger och röstar om utkast till lagstiftningsakter.”

Det skrev statsminister Fredrik Reinfeldt på Svenska Dagbladets debattsida med anledning av det EU-toppmöte som beslutade om att sammankalla en regeringskonferens med ett detaljerat uppdrag att omarbeta det mesta av innehållet i det förkastade förslaget till EU-konstitution till ändringar av EU:s gällande fördrag.

En förändring som sker med det nya fördraget är att man slår fast att ministerrådet, dvs. medlemsländernas regeringar, måste sammanträda offentligt när det stiftar lag. Tidigare har rådet lagstiftat bakom stängda dörrar. Nu ska rådsmötena delas upp i två delar. En offentlig del där alla lagstiftningsbeslut ska hanteras och en sluten del där andra diskussioner hålls. Rådet kan välja att ha öppna möten redan idag, men enligt konstitutionsförslaget görs det till en skyldighet när man stiftar lag.

Ett problem i sammanhanget är att lagarna för det mesta är färdigförhandlade när de kommer till rådet. I praktiken sker kompromisserna mellan länderna i olika arbetsgrupper och i ett förberedande organ som heter Coreper där ländernas EU-ambassadörer sitter.

Coreper är helt slutet, inte ens riksdagens ledamöter får läsa regeringens instruktioner till Sveriges förhandlare i Coreper. De flesta beslut – omkring 90 procent – som ministerrådet fattar är redan helt färdigförhandlade i Coreper och klubbas i praktiken bara igenom. I vissa andra ärenden finns det kvar oenighet i några delfrågor, där kan beslutet om öppenhet i rådet få viss betydelse för att öka insynen och möjligheten att utkräva ansvar av lagstiftarna.

Men samtidigt som arbetet i rådet blir något öppnare flyttas makten. Med det nya fördraget kommer den absoluta merparten av lagarna att beslutas i medbeslutande med EU-parlamentet.

Då är det en förhandling, en förlikning, mellan råd och parlament som i sista hand avgör hur lagarna ser ut. Denna förhandling är inte offentlig. Så samtidigt som rådets beslut om lagar blir lite mer öppna så flyttar det mesta av makten över lagarnas utformning till en förhandling som inte är offentlig.

Ska Sverige försvaras med kärnvapen

På femtiotalet planerade Sverige att skaffa egna kärnvapen. Men på grund av protester så skrinlades det projektet. Sedan dess agerade Sverige aktivt för att kärnvapen ska avskaffas.

Förra året publicerades en FN-rapport om kärnvapen. En av de viktigaste rekommendationerna är att kärnvapenstaterna i enlighet med ickespridningsavtalet ska göra sig av med alla kärnvapen.

Visserligen har antalet stridsspetsar minskat från 70.480 stridsspetsar år 1986 till cirka 25.000 i år. Men de som finns idag räcker för att förgöra hela jordklotet. Dagens kärnvapen är mer sofistikerade än tidigare och mer effektiva. Kärnvapenstaterna visar inga tecken på att vilja avveckla sina vapen. Tvärtom planerar de för en ny generation av vapen.

Vad gör Sverige? Ingenting. Redan i förhandlingarna inför EU-medlemskapet tvingades Sverige att begränsa kravet på att vi endast skulle exportera kärnmateriel under förutsättning att det kontrollerades av IAEA till att gälla enbart icke-kärnvapenstater. Det betyder att vi inte har några restriktioner vad gäller export till EU:s två kärnvapenstater Frankrike och Storbritannien.

I EU:s förslag till konstitution står att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp så är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ställa upp med alla till buds stående medel. Samma skyldigheter gäller vid terroristattack i något EU-land. Det görs ingen åtskillnad vad gäller kärnvapen eller konventionella vapen. Det betyder att Sverige ska kunna försvaras av franska eller brittiska kärnvapen.

Vid ett toppmöte 2004 beslöt rådet att lyfta ut paragrafen om terroristangrepp och anta en principiell solidaritetsdeklaration. Det handlar om en principdeklaration – ett ganska vagt åtagande, men som kan användas från att inte göra något alls till att användas för långtgående insatser.

Nato har en kärnvapenstrategi. Natos hållning är att kärnvapen uppfyller en ”fundamental politisk roll för att bevara fred och stabilitet i Europa”. Natos kärnvapen tjänar inte bara de allierade staterna utan även partnerländerna och Europa som helhet står det i deras strategidokument.

När jag i våras hade en debatt i radion med dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg, frågade jag om Sverige stödjer Natos kärnvapenstrategi. Han svarade inte. Det säger en hel del. I och med Sveriges medlemskap i EU så tystnade vår röst mot kärnvapen.

Frihandel ger inga säkra vinster för Afrika

EU och de andra rika länderna föreskriver ”mer frihandel” som vägen fram för Afrika. Men det är högst tveksamt om det är universalmedlet, visar en ny rapport från danska forskare.

En ny studie från Dansk Institut for Internationale Studier, DIIS, analyserar de eventuella vinster som Afrika skulle få av en ny liberaliseringsrunda av världshandeln. Med liberalisering menas att det blir lättare att sälja varor (och tjänster) mellan länderna, genom borttagandet av import- och exportavgifter och diverse stödordningar för den inhemska produktionen.

Författarna tvivlar på att det blir till gagn för Afrika med de liberaliseringar av handeln som står på dagordningen. Forskarna skapar en motbild till de mycket optimistiska tongångarna innan förhandlingarna om handelsliberaliseringar startade. Till exempel skrev Världsbanken:

”Total liberalisering kommer att lyfta 140 miljoner människor bort från fattigdom och 70 miljoner av dem kommer att vara i Afrika söder om Sahara.”

Men detta positiva budskap håller inte. Medan effekterna av handelsliberaliseringar är stora för Västvärlden och för andra utvecklingsländer, är de försvinnande små för Afrika vidkommande. Det finns det faktiskt tilltagande enighet om bland många forskare. Det förklaras framför allt av bättre och mer precisa beräkningsmetoder av handelsfördelarna.

Handel är viktigt, men inte som en snabb och allomfattande liberalisering. Det skulle enbart bli en förlust för Afrika, lyder slutsatsen. På längre sikt kan det skada ekonomin på grund av förlorade skatteintäkter. Liberaliseringar betyder nämligen att tull på import av varor ska avskaffas, och för de flesta av de fattiga länderna är just tull den viktigaste intäkten till statskassan. Om den försvinner, kommer det att ta lång tid att införa andra metoder att inkräva skatt.

Rapporten från DIIS avhandlar också fördelarna med liberalisering av handeln internt mellan de afrikanska staterna. Det kommer knappast att bli så stora vinster som många hittills har trott.

De fattigaste länderna producerar och exporterar i stor utsträckning samma varor. Det finns inte många handelsfördelar med att byta den enes kakaoböner mot den andres, som är producerade på i stort sett samma villkor och till samma pris

Det finns därför inga goda ekonomiska argument för att EU ska pressa på för liberaliseringar internt i Afrika, skriver de danska forskarna.

EU bygger ett imperium

Trots att intresset för ett Europas Förenta Stater, byggandet av en förbundsstat, har svalnat bland Europas befolkning så innebär det inte att federalisterna försvunnit som politiska aktivister inom EU-systemet. De använder möjligen inte samma storvulna vokabulär, men de tycks närmast religiöst övertygade om konstitutionens eller fördragens välsignelse för mänsklighetens framtid. De beter sig i praktiken som fundamentalister.

Jag märker dem dagligen i EU-parlamentet och vid möten med kommissionen. I riksdagens sammansatta utskott för att följa förhandlingarna om EU:s grundlag sitter folkpartisten Carl B Hamilton. Enligt minnesanteckningar från ett av utskottens möten uttryckte han sin stora besvikelse över att symbolerna försvunnit ur texten. Alltså flaggan, hymnen och mottot för unionen.

”Symboler är viktiga”, sa Hamilton. Han önskade se EU-flaggan vaja på såväl slottet som riksdagshuset, helst varje dag. Precis som att själva förutsättningen för detta var att flaggan nämndes i fördraget.

I EU-parlamentet röstade vi om toppmötets resultat den 11 juli. I det betänkande som antogs så beklagade parlamentet också borttagandet av symbolerna. ”Inga symboler som skulle göra det lättare för medborgarna att identifiera sig med Europeiska unionen behålls”, klagade parlamentets majoritet.

Det tycks finnas en föreställning om att EU:s medborgare varje morgon sätter sig och läser fördraget, för att sedan gå ut och hissa unionens fana. Annars känner de sig vilsna.

När jag var ansvarig för ett betänkande om avreglering av hamnverksamheten så förde jag diskussioner med kommissionen om lämpligheten av detta. Såväl arbetsgivare som fackliga organisationer ansåg det vara en urbota dum idé. Men kommissionen stod på sig. Deras enda argument för att avreglera hamnarna var att det låg i fördragets syfte och andemening.

Dumt eller inte, fördragen skall genomföras! Men jag lyckades denna gång få med mig parlamentet på att avvisa förslaget.

Europakännaren Uwe Kitzinger hävdade för mer än 40 år sedan att de idealistiska federalisterna verkade helt besatta av en slags frälsningsdogm som gick ut på att teknokratisk byråkratism och centralistisk lagstiftning var själva förutsättningen för att kunna förverkliga Jesu Bergspredikan i det tjugonde århundradet.

Trots att åren har gått så tycks ändå federalisterna och fördragsfundamentalisterna ha bitit sig fast i systemet. Möjligen bidar de bara sin tid.

Men vid en pressträff den 10 juli i år tog kommissionens ordförande, Barroso bladet från munnen: ”Vi bygger ett imperium”, berättade han stolt.

Vi kräver folkomröstning om den kommande EU-grundlagen!

Tysklands förbundskansler Angela Merkel hyllas nu av ledarskribenter och kommentatorer. Bilden som tecknas är att hon har räddat EU. Berömmet för hennes taktiska skicklighet inför och under EU:s toppmöte den 21-22 juni är gränslöst och kritiklöst.

Debatten och kommentarerna har i övrigt handlat om det politiska spelet på toppnivå med Tony Blair, Nicolas Sarkozy, Vaclav Klaus och Lech Kaczynski i centrum. Spännande politisk teater förvisso. Men vad var det politiska innehållet?

Det handlar faktiskt om medlemsländernas framtid som självständiga stater och därmed om den europeiska demokratins villkor. Ursprunget är att EU:s ledare vid toppmötet i Laeken 2001 definierade EU:s centrala problem: låg demokratisk legitimitet, bristande öppenhet och en långtgående centralisering och detaljreglering.

De enades om att man måste klara ut vad EU skall göra och vad medlemsländerna skall sköta själva. Vikten av att respektera subsidiaritetsprincipen och att EU förblir ett samarbete mellan likvärdiga stater betonades.

Ett konvent tillsattes för att föreslå reformer i denna riktning. Att sammanfatta EU:s fördrag i en samlad grundlag var inte uppgiften utan beskrevs bara som en möjlig lösning. Och här spårade det ur.

Konventets president, den förre franske presidenten Valery Giscard d’Estaing, frångick i praktiken uppgiften och satsade med mycket auktoritära metoder helt på ett författningsförslag för att lägga grunden till en EU-stat. Det gick så långt att förslag som aldrig diskuterats i arbetsgrupper eller ens i presidiet sattes in i texten.

Det stod naturligtvis klart för alla som ville se att Giscard d’Estaings förslag till EU-grundlag skulle förändra medlemsländernas styrelseskick.

I Sverige konstaterade tunga remissinstanser som JK, HD och Regeringsrätten att ett riksdagsbeslut om EU-konstitutionen kan strida mot svensk grundlag. Tio länder fann att frågan måste avgöras i folkomröstning, däribland Frankrike, Nederländerna och Storbritannien.

Det ledde till katastrof för projektet. De franska och holländska folken röstade nej i folkomröstningar redan på försommaren 2005 med stora majoriteter och högt valdeltagande. Alla förstod att även britterna skulle säga nej, och rent rättsligt hade ju förslaget fallit redan efter franska folkets nej.

Det som sedan hänt är från demokratisk synpunkt skrämmande. De politiska ledarna i EU har bakom kulisserna enats om att driva igenom fördraget i alla fall, utan folkligt stöd där så krävs.

För att klara detta måste nya folkomröstningar till varje pris undvikas. De regeringar som hade lovat folkomröstning måste därför kunna hävda att det nu har gjorts sådana ändringar att löftet inte längre gäller.

Samtidigt skulle förslaget genomdrivas med i praktiken oförändrat innehåll. Regeringscheferna svarade redan i mars ja på Angela Merkels fråga om det kunde vara en god idé att ändra terminologin utan att ändra den politiska substansen. Och så blev det! Det nya förslaget är praktiskt taget identiskt med det som fransmän och holländare röstade nej till.

Kosmetiska förändringar har gjorts. Nu heter det reformfördrag i stället för konstitutionellt fördrag, utrikesministern har fått en annan titel och symboler som nationalsång och flagga har strukits. Men den politiska substansen är, helt enligt planerna, oförändrad.

Och nu skall vi alla svälja påståendet att detta förslag å ena sidan är så totalt förändrat att alla löften om folkomröstning faller och samtidigt så totalt oförändrat att länder som redan ratificerat inte behöver göra om processen.

Förslaget innebär ett avgörande steg i byggandet av en EU-stat. Vi går nu snabbt mot en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Ett gemensamt försvar skall skapas och överstatligheten inom det rättspolitiska området skall förstärkas. En EU-president och en utrikesminister med egen diplomatkår skall införas. Den kostsamma jordbruks- och regionalpolitiken befästs. En europeisk åklagarmyndighet införs. Vetorätten avskaffas inom ett femtiotal områden. EU blir en juridisk person och kan ingå avtal som binder medlemsstaterna. Sveriges röststyrka och inflytande i ministerrådet halveras nästan.

Det rör sig alltså om fundamentala förändringar för Sverige som nation och för svensk demokrati, och vi vet att folkmajoriteten har en helt annan syn än riksdagsmajoriteten på denna fråga. Så är det i flertalet EU-länder. Det blir därmed orimligt att en riksdagsmajoritet utan förankring i folkviljan tar beslutet. Folkomröstning är den enda rimliga lösningen, när de valda politikerna inte är representativa för sina väljare i en av vår tids viktigaste politiska frågor.

Det går inte att bygga det europeiska projektet i strid med folkviljan, och opinionsmätningarna visar att en klar majoritet av svenskarna vill folkomrösta om EU-fördraget.

En omfattande Sifomätning, som presenterades den 10 juli, visar att en majoritet av de tillfrågade, 51 procent, anser att det är ett dåligt förslag som nu lagts fram. Mätningen visar också att 67 procent vill folkomrösta om frågan. Bara 30 procent tycker att förslaget är bra och 29 procent accepterar att riksdagen ska kunna ta beslutet utan föregående folkomröstning.

Det är därför Sveriges riksdag måste utlysa folkomröstning om detta och sedan i valkampanjen ta sig an uppgiften att övertyga medborgarna i stället för att köra över dem med ett riksdagsbeslut för vilket de i praktiken saknar politiskt mandat.

Sverige är förtjänt av en ny debatt. En sådan folkomröstning handlar inte om ja eller nej till EU utan om ja eller nej till detta författningsförslag. Ett nej leder till omförhandling av fördraget och dessutom till möjlighet för Sverige att i likhet med Storbritannien och Danmark erhålla permanenta undantag från bland annat kravet på att införa euron.

Undertecknade sex svenska ledamöter av EU-parlamentet kommer från vitt skilda politiska partier, men vi har alla valts på mandatet att säga nej till den utveckling av EU som nu föreslås. Vi kräver att svenska folket i folkomröstning får ta ställning till detta nygamla förslag till EU-grundlag. Svenska folket står inför ett historiskt vägskäl och måste ha rätten att självt välja sin framtid.

Varning för giftigt godis som godkänts av EU-byråkratin

Vanligt godis och läsk gör dina barn hyperaktiva. Nu varnar forskare för de farliga tillsatserna som Sverige tvingats godkänna på grund av EU.

En läsk om dagen kan ge barn beteendestörningar. Det visar en ny brittisk studie som nyligen publicerades i den medicinska tidskriften the Lancet. Forskarna gav 153 treåringar och 144 åtta-nioåringar en daglig dos av azofärgämnen och konserveringsmedel E211 blandat i fruktjuice. En kontrollgrupp fick juice utan tillsatser.

Barnen som fick tillsatserna blev stökigare, mer rastlösa och hade svårare att koncentrera sig.

– Läskdrickandet ger det stora intaget av konserveringsmedlet. Folk kan få i sig för mycket av det, säger Nils-Gunnar Ilbäck, professor på Livsmedelsverkets toxikologiska enhet, till Aftonbladet.

Det är känt sedan tidigare att tillsatserna förvärrar koncentrationsproblemen hos barn som fått den neuropsykiatriska diagnosen adhd. Nu står det klart att ämnena även gör andra barn överaktiva. De som ofta får i sig azofärger och konserveringsmedlet natriumbensonat (E211) blir överaktiva och okoncentrerade.

Azofärgämnena förbjöds i Sverige på 1970-talet på grund av allergirisker. Överkänsliga personer fick klåda och utslag.

– Vi ansåg att det var onödigt. Det finns alternativ till dessa ämnen och livsmedelsindustrin höll med.

Det resulterade i att man tog fram mildare färgämnen, säger Evelyn Jansson Elfberg, avdelningsdirektör på regelavdelningen på Livsmedelsverket, till Svenska Dagbladet.

I maj 1999 tvingades Sverige ta bort förbudet till följd av ett EU-direktiv. Men Livsmedelsverket fortsatte med kontroller för att se hur användningen av azofärgämnena utvecklades. Var tionde godissort innehåller azofärger idag, visar verket genomgång.

Förra året fick Livsmedelsverket i uppdrag av regeringen att se över kriterierna för användningen av tillsatser i livsmedel. Bland annat tittade man på azofärgämnena.

Resultaten publicerades i en rapport som visar att ämnena framför allt förekommer i livsmedel som är importerade från andra EU-länder eller länder utanför EU. Rapporten fastslår även att azofärgämnen används i fler livsmedel än tidigare.

EU-parlamentarikern Carl Schlyter (mp), tycker att Sverige borde återinföra ett förbud mot azofärgämnen.

– Sverige borde förbjuda ämnena nu. Det finns tillräckligt med bevis på att de är skadliga, säger Carl Schlyter till Svenska Dagbladet.

Han menar att azofärgämnen dessutom är helt onödiga.

– Deras enda funktion ör att ge färglösa livsmedel färg, vilket i sig är konstigt eftersom man enligt EU:s lagstiftning inte får vilseleda konsumenterna.

Carl Schlyter menar att ett svenskt förbud skulle tvinga EU-kommissionen att behandla ärendet och komma fram till ett av tre alternativa beslut. Antingen skulle Sverige få ha kvar förbudet, eller så skulle ett sådant beslut införas i hela EU, och det tredje alternativet är att EU-kommissionen underkänner det svenska förbudet.

- Men då kan man gå till EU-domstolen. Jag tycker att detta är ett utmärkt tillfälle för den nya regeringen att visa att man klarar av att driva en sådan fråga, säger Carl Schlyter till Svenska Dagbladet.

Postmonopolen ska upphöra inom EU

De resterande monopolen på posttjänster inom EU ska upphöra den 31 december 2010, enligt ett beslut i EU-parlamentet. Det är två år senare än vad EU-kommissionen föreslagit. Därmed försvinner ensamrätten för statliga bolag att leverera brev under 50 gram.

Men för att avregleringen ska kunna genomföras måste också EU:s ministerråd (regeringarna) godkänna planerna. Sverige och flera andra EU-medlemsländer har redan avreglerat och släppt marknaden fri för posttjänster.

Den 1 januari 1993 avreglerades brevmonopolet i Sverige. 1994 bolagiserades Posten och 1999 beslutade Posten att stänga postkontoren.

Antalet anställda har minskat från cirka 70.000 till idag knappt 40.000. Avregleringen skulle ge medborgarna en bättre service, men det blev tvärtom.

– Sverige framhålls i EU-debatten som ett lyckat exempel på avreglering av posten, säger Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för vänsterpartiet.

– Men det talas tyst om att den svenska avregleringen får hård kritik av många, inklusive företag som klagar över att de nu får sin post efter lunch istället för på morgonen. Det är trist att även resten av EU nu ska trampa nedför denna dystra väg mot förlorade arbetstillfällen och kraftiga försämringar av viktig samhällsservice tillägger Eva-Britt Svensson.

Visst fixar vi en folkomröstning om det nya fördraget. Eller hur?

Många seminarier har det blivit men ännu har jag inte fått klara bevis på hur medlemskapet gagnat ”oss vanliga dödliga”, trots alla pengar vi är med och betalar för medlemskapet. Jag skrev därför till Margot Wallström och frågade. Hon om någon måste ju veta.

Efter någon månad fick jag svar med 12 exempel som enligt henne var det jag efterlyste. Av utrymmesskäl kan jag bara ta med tre exempel. Men hennes brev och mina kommentarer finns på Folkrörelsens kansli i Stockholm om ni vill läsa och kommentera hennes övriga exempel. Det vore roligt att få skicka över era kommentarer till henne. Här är tre av hennes exempel:

1] Som arbetsgivare och arbetstagare har EU gett oss gemensamma minimirättigheter i arbetslivet för att ge företagen lika villkor och arbetstagarna trygghet var de än arbetar.

Min kommentar: Vad är det för trygghet för svenska arbetstagare att fasta anställningar mer och mer ersätts med projektanställningar som ofta upphör innan vissa trygghetsförsäkringar blir gällande?


2] Som levande varelser i miljön har EU gett oss Kyotoprotokollet, som EU var med och drev igenom, minskar växthusgaserna i atmosfären.

Min kommentar: Kyotoprotokollet är ett FN-dokument som kom till vid en FN-konferens i Rio 1997, vilken FN:s medlemsstater ratificerat och som EU har ”hakat på”. Sverige med flera EU-stater har ratificerat FN:s Kyotoprotokoll och därmed åtagit sig att följa vad den ålägger oss.


3] För att trygga medborgarna har EU beslutat om en europeisk arresteringsorder för att försvåra för brottslingar att fly från EU-land till EU-land samt en gemensam definition av terrorism för att stärka terrorismbekämpningen över gränserna.

Min kommentar: FN:s säkerhetsråd har i en internationell konvention den 12 januari 1998 gett sin definition av terrorism samt resolutioner 1999 och 2001 beslutat om olika insatser mot terrorism. Då EU:s medlemmar också är medlemmar i FN gäller de här dokumenten även dem om de ratificerat dokumenten. Ett EU-dokument om terrorism skulle inte gälla utanför Europa.

Av en intervju med Margot Wallström i Dagens Nyheter i februari 2006 med anledning av hennes vitbok kunde jag läsa att ”vi försöker ge medborgarna argument – en politisk plattform där de kan ha åsikter om EU” och ”det är så man bygger en demokratisk grundval för EU”.

Hur praktiseras den föresatsen? Jo, tidigare gratishäften med info om EU-beslut som den numera indragna EU2004-kommittén gav ut är indragna. De seminarier regeringskansliet anordnat har varit ensidig info av politiker i cirka 2 timmar och cirka 20 minuter till frågor och svar från cirka 150 i publiken.

Jag ringde EU-minister Cecilia Malmströms statssekreterare Oskar Våglund Söderlund för att påpeka att anslagen till frivilligorganisationer för EU-info upphört. Han hänvisade då till olika hemsidor där sådana organisationer annonserade olika fakta och seminarier. Jag talade om att jag inte uppkopplad till Internet och bad honom skicka ett utdrag från de olika hemsidorna. Det är nu många veckor sedan och jag har ännu inte fått något.

En folkomröstning säger regeringen vara omöjlig att genomföra. Hur kommer det sig att både Frankrike och Holland klarade av det? Och nu ska Irland folkomrösta om det nya fördragsförslaget. Mitt hopp står nu till Nej till EU:s kampvilja. Vi var med och fixade nej till EMU, så visst sjutton fixar vi en folkomröstning om det nya fördraget. Eller hur?

För att skapa diskution, vad tycker ni om detta?