För alla er jag-tänker-såga-denna-tråd-ord entligt:

Tänk först. Läs igen. Skriv sen.


++++++VARNING. LÅÅÅÅÅÅÅNG TRÅD!.+++++++++


Det var i Söndags mitt liv vände. Igen. Alla åsikter flög ut genom fönstret som en gammal matta ersatt av ett nytt golv.


Allt började med en, som vanligt, super-stressad färd till jobbet och ett nödstopp vid bankomaten (För att ta hand om mina dagliga behov).

Väl i kön blev jag orolig för mitt saldo på kontot och började rentav kallsvettas att jag inte skulle kunna finansiera dagens eskapader. Efter en stunds köande och med en kroppstemepratur på ca 300 grader klev jag stolt fram till bankomaten och körde kort-in-slå-kod-välj-belopp proceduren. Det tackades jag med genom ett tjut, ett utspottat kort och en text som talade om för mig att den gubben gick inte. Jag tog mod till mig, vilket var genom att hastigt glo på den kö som bildas bakom mig, och skrev ut ett saldobesked. Jag fruktade det värsta.


Minus på kontot.


Det skulle vara det som förstörde min dag, tänkte jag. Det kändes som en evighet innan bankomaten rasslade till och började sin sakta utskrivning av det vita pappret som skulle kunna göra mig så fly-förbannad.

Kanske var det därför jag kunde släppa blicken från displayen och titta runt.

Det jag såg, var en kvinna. En dam.

Damen bar runt på ett barn. Runt halsen, i ett snöre, hängde en skylt som löd:


" Hjälp oss med några kronor. Snälla "


Det var i det ögonblicket, ett ögonblick av ren och skär förtvivlan som jag mötte damens blick. Hennes ögon var som ett glashus, de avslöjade den terror, den misshandel hon fått genomlida. Misshandlad av vårat samhälle. Det var ingen tvekan, tänkte jag, att om hennes ögon kunnat skriva skyltar hade hela Sveavägen varit första raden i hennes bok.


Men som jag skrev, 'misshandlad av vårat samhälle'. Det kan vara så att jag har helt fel, det kan vara så att chanser har gets, men då har dom har säkerligen försummats av henne. Dock tror jag inte så är fallet.

För jag såg.

Jag kände.

Jag kände hur hon, damen, såg genom oss med en död blick.

En död blick av förtvivlan.

Det var en enorm känsla av hjälplöshet som spred sig över gatorna på Sergel.

Men då förstog jag. Det var ingen hjälplöshet. Vi brydde oss helt enkelt inte. För återigen blickade jag tillbaka till kön, där jag såg något som stannade alla mina tankar. Jag såg hur så många blickade bort, hur så många ansträngde sig så mycket för att bry sig så lite. Hur så många fruktade att möta damens blick. Att förstå att livet kan gå åt, rent ut sagt, helvette.

Damen fortsatte nerlängs Sveavägen, mot pendelstationen, och jag kände rutinen i hennes steg. Jag kände rutinen raka vägen in i tankarna. Rutinen att få bortvända blickar, rutinen av att nekas hjälp, av att nekas ens en tanke av uppmärksamhet. Det ekar i mitt huvud, hela stunden, hela frågan varför, och alla svar som jag inte förstått.

Har vi inte alla svurit lika mycket och lika många gånger åt den mängd pengar som dras från vårat konto den 25e? Den enorma summa som tydligen är ämnat för något som kallas skatt. Skatt som skall gå till människor som är i behov av hjälp.

Jag kan lova att den damen som jag mötte inte sett rangar-röken av några sådana pengar.


Kan det då vara så att våra politiker, allas våra folkvalda, sitter med samma bortvända blick? Kanske är det så att dom sitter trygga bakom deras masker, i en enda stor maskerad. Har vi målat upp en bild av det svenska 'perfekta' samhället, där ingen vandrar utan skor, kläder eller mat? Den stämmer inte. Vi måste slå hål på drömmen om pojken med guldbyxorna.


Jag tycker att varje politiker som anser sig arbeta med ekonomiska bidrag och stöd för dom som har det svårt, ska vandra längs Sergels torg och för en gångs skull titta. För att, om så bara för en sekund, ta del av den misär. Den brutala misär som folk lever i.


Jag tycker dom, istället för att välja deras privata limousiner, borde välja att stiga av tunnelbanan vid T-Centralen, uppgång Sergel, utgång Sergelstorg.

"to make them change their minds"


Jag drog med mig mitt kontoutdrag och lämnade kön. Men det var inte samma jag som lämnade kön. Halva jag stog kvar, förevigad i ögonblicket då jag mötte 'den där' damens blick. En av dom alla.

I den smutsiga metallen såg jag en spegelbild. En spegelbild av mig själv.

Med en halvschizzofren känsla tänkte jag, Var det han jag kände?* Var det han som var jag?*


Kort därpå lämnade jag Sergels torg.


Mitt kontoudrag visade minus 16 kronor.

En axelryckning rådde bot på det.


När man vet som kan vänta runt hörnet, när man vet att det enda man har är nuet, spelar det som kan förstöra ens dag ingen roll längre. Vad är en dag av dom alla? Om min dag förstörs idag, räddar morgondagen mig. Med en helt ny dag.


Sen om jag fick min dagliga cola och kycklingsmörgås på pressbyrån är en annan femma. Jag kan bara lova att damen inte fick det.


* Lite halv-citerat från Lars Winnerbäck.


Edit:

Jag skrev tråden 23.28 efter en dag fylld med vardagliga spänningar , så som jobb och plugg. Visa ödmjukhet/förståelse inför stavfel och dylikt.