En omgjord version utav Dane Cooks standupnummer samt lite eget jag har kommit på för oss ensama datornördar som inte har ngt att göra att läsa..



Det finns alltid en äcklig människa som man bara hatar arslet av sig på. Nånstans i livet har man en vidrig individ för nära, liksom. Ofta startar det när vi är små. På lågstadiet, back in the days, vet inte vilken dag det var, men det var alltid en unge i klassen som luktade piss, hette typ ”Petter” eller ”Simon” och hade skitiga händer som han hade målat med tusch på och alldeles för långa naglar. Och Petter luktade inte bara en liten gnutta piss. Han luktade som en hink, minst. Som om han var doppad i det. Som om han vaknade på morgonen och ropade: ”WOHO! Bring on the piss!” och någon brought it on. Han var tjuven i klassen. Snodde ALLT! En jävla skurk som använde sin pissånga för att hindra alla andra från att vilja titta på honom när han snodde typ allt som alla andra hade, kleptoungjäveln. Han snodde alltid luktsudden som alla var helt galna i och typ slogs om på rasterna. ”GE TILLBAKS MITT RÖDA SUDD SOM LUKTA SOM JAG TROR KÖRSBÄR LUKTAR!” Om man vann fajten satt man och inhalerade suddlukt tills lungorna drunknade i ens eget näsblod. Det är hur hårt man luktade på dom. Förlorade man så började man grina och sprang till fröken. Jag förlorade iofs. aldrig :D Det svarta suddet luktade för övrigt alltid röv, men trotts det så fanns det alltid en irriterande jävla unge som följde efter en och tjatade. ”Får jag lukta SNART?” även om man hade det svarta rövluktsuddet.




Detta gäller dock inte bara när vi var små. Ta nu t.ex. när vi går på gymnasiet. Även nu finns det minst ett freak på skolan. En konstig jävel som oroar litegran så fort han är närvarande. Jag kan beskriva honom. Han är inte en fet kille, men han är satt. Han är som en amöba, har olika konsistens vart man än ser honom. Dendär lavalampstypindividen du vet, och han går alltid jävligt långsamt, även när han har bråttom så liksom flyter han fram som sirap. Han har glasögon, konstig ansiktsbehåring, fickorna fulla med pennor eller ett stort jävla pennskrin, ifall han skulle behöva skriva JÄVLIGT mycket. Ingen pratar med den killen. Du har rast, och i samma sekund som han närmar sig in från periferin så säger du typ: ”Vad tror ni om att försvinna härifrån snabbt som fan? Typ gömma oss i en cell i biblioteket eller gå upp på taket och träna breakdance MAAAH VI MÅSTE HÄRIFRÅN!”



Men jag pratar faktiskt med den där killen som ingen annan pratar med. Inte för att vara schyst dock… missförstå mig inte. Men jag låtsas stöta ihop med honom, småpratar lite. Chit-chat duvet. Först lite chit, sen lite chat… man lyssnar och är väldigt intresserad och sen slänger man upp en chokladbit och säger ”förresten, här får du en snickers. Jordnötter och krämig kola, varsågod, stoppa den i munnen och njut.” Vet ni varför jag pratar med killen? Jo för när den dagen tillslut kommer då han slår slint och kommer till skolan med ett avsågat hagelgevär, går genom korridorerna och bara ”PANG PANG PANG”. När han kommer till min cell i biblioteket där jag sitter och skakar så tittar han in, flämtar till och viskar sedan långsamt efter tio sekunder… ”Tack för godisbiten.” Sen går han vidare från cell till cell, PANG PANG PANG. Men han lämnar mig i livet. Ja, ni kanske skrattar nu, men både du och jag vet att när vi börjar skolan igen så kommer du vara typ ”tjena Lennart, hur va lovet, va gjorde du? Här! Jag har köpt lite pennor till ditt stora pennskrin. Du gillar pennor va? Jag gillar också pennor. Kan vi inte typ snacka om pennor nån dag? Bara sitta och snacka liksom? Bläckpennor, blyerts..."



http://www.youtube.com/watch?v =YUPLxM88-WQ länk till orginalet, men hittade inte med irl dane. Länka gärna om ni hittar.