skrev denna uppsats, fick IG av min lärare :S

för att skapa diskussion, har någon lärare någonsin missbrukat sinn makt och "jävlats" med er?


En mardröm

Det hela har hållt på fler månader, kanske till och med år. Sömnproblem, ätstörningar och ibland självmordstankar. Jag klarar snart inte mera, jag ser saker när jag sover, när jag jobbar även när jag handlar. Terapi hjälper inte, inget hjälper. Det är en vardaglig händelse för mig, det har förföljt mig och mitt sinne för lång tid nu. Jag har vant mig med att alla ser ner på mig, hatar mig och framförallt att de inte ser mig som en människa utan mer som en best utan känslor.
Mitt liv i depression är något som är sjukt jobbigt och så här lågt trodde jag aldrig att jag skulle sjunka. Det enda jag ser i livet och i min framtid är mörker, ständigt mörker.

Det hela började för ca ett år sen. Det är händelsen då det skedde som har gett upphov till mina syner och tankar. Jag kommer för evigt sakna min bästa vän Elliot, bilolyckan var något som ingen förutom föraren kunde förhindra.. -han körde bil onykter.
Jag såg min trogne vän sargas av den gnistrande bilen och det hela utbröt i ett flammande inferno. Det är synerna jag ser varje dag, det är tankarna som förföljer mig. Vart ska man fly om man vill fly från sig själv? Svaret på den frågan har jag inte hittat än, men hoppas att jag hittar svaret en vacker dag.

Jag försöker dränka synerna genom att träffa kompisar och ha kul men det går inte utan min bästa vän. Jag har svårt för att skaffa nya vänner, dessutom kan ingen i hela världen ersätta Elliot. Det känns som om jag inte passar in, som om jag kommer från en annan planet. Mina visioner är att ha 100 bästa kompisar och bara leva livet, det är min drömvärld, bara skratta och ha kul. Död och ondska existerar inte.

Jag kommer aldrig att glömma då Elliot gick bort. Det är mitt fel, allt är mitt fel. Om jag inte hade övertalat hon att vi skulle gå och hälsa på våra kompisar Kalle och Emma, då hade det aldrig hänt. Jag drunknar i skuldkänslornas mörker, det är som att sitta i en isoleringscell utan ljus och bara sitta och stirra i mörkret.

Elliots familj vill inte acceptera mig i detta nu. Dom klandrar mig för det som hände och det får inte mig att må bättre, dom förstår inte hur det gick till. Dom vägrar lyssna, dom vägrar ge mig chansen att förklara. De är antagligen så ledsna för vad som hände att de vägrar tro något annat.

Hela historien är en lång sådan och något jag helst inte vill bli påmind om men hursomhelst.
Vi hade planerat att träffa våra vänner som vi inte hade träffat på flera månader och nu var dagen inne. Vi skulle gå dit för att ta en bit mat och umgås som vänner brukar. Det började med att jag ringde Elliot klockan tolv på förmiddagen. Det tog ovanligt lång tid innan hon svarade, minst sex-åtta signaler, hon som brukar svara efter två-tre. Vi pratade inte speciellt länge. Vi bestämde oss för att ses utanför badhuset för att sedan gå till Kalle och Emma.
Kalle och Emma bor ca två-tre kilometer från badhuset, endast ett gångavstånd.



Jag hade svårt att bestämma vilken klädsel jag skulle bära men tillslut beslöt jag mig att ta det som passade vädret bäst. Jag kollade i fönstret och såg att det var åtta minusgrader och det låg minst en meter snö på marken och glittrade, så jag tog på mig ett par mörkblåa jeans, en ljus skjorta och svart kavaj. ”Riktigt stiligt” tänkte jag och jag hoppades att jag skulle träffa någon trevlig tjej som jag skulle kunna lägga in en stöt på.
Jag var 22 år och singel, det var inget att skryta om. Någon lär väl falla för mig, så hade jag tänkt i minst fem år men utan resultat. Ett förhållande skulle vara perfekt, då skulle livet kännas perfekt, men istället hände olyckan och mitt liv gick i spillror.

Jag gick ner för trappan mot vardagsrummet. Jag kom att tänka på min mamma och pappa, hur dem har det i himlen, om de har det bra. Jag gick fram till hyllan där foton av mina föräldrar och kusinbarn stod uppradade. Jag kom att tänka på hur det skulle vara om man var gift och fick höra småbarnssteg trumma ner för trappan på morgonen. Doften av deras kläder, hår och höra dem andas. Känna att man är där för dem, som min mamma och pappa var där för mig.
En tår började sakta rinna ner för min kind, den tåren stod för min ensamhet, min otrygghet i denna värld. På något sätt känner jag mig lättad av att gråta, det är som en grymt tung börda släpper taget kring mig. Men så fort jag slutar gråta kommer verkligheten ifatt mig.

Jag torkade tårarna, gick ifrån hyllan och gick mot min akustiska gitarr som hängde på en krok som satt fast i väggen. Jag tog även fram mitt plektrum som jag fick av Rolling Stones gitarrist när jag var på deras spelning i konserthuset tidigare i år. Jag hade lärt mig några ackord från min pappa som var väldigt duktig på akustisk gitarr. Jag började med ett D, sedan ett A, sen flöt det på. Jag spelade ”Idas sommarvisa”. Den spelade alltid min pappa när jag var liten. Han tyckte nämligen att jag var lik Emil i Lönneberga när jag var liten. Dock vet jag inte hur han fick för sig det för jag hade mörkt hår som liten men Emil hade blont.

Nu kom tårarna igen. Jag kunde se bilder av hur jag satt i pappas knä medan han läste min favoritbok samtidigt som mamma satt i soffan bredvid och löste korsord. ”Ta dig samman nu polaren” tänkte jag. Jag brast ut i världens gråt. Aldrig har jag varit så här nere. Nu behövde jag verkligen någon att hålla om, någon som kunde få mig att känna mig älskad.

När jag känner mig extremt nere så läser jag alltid något av kärleksbreven som jag fick av min största ungdoms förälskelse. Sanja var hennes namn.
Det namnet ger mig gåshud, hon förstod sig på mig som ingen annan, hon lyssnade verkligen. Hon gav livet en mening. Hon fick mig att känna mig älskad och behövd. Hon skrev alltid en dikt i slutet av breven. Det här är den absolut finaste:

Att få ligga med huvudet mot ditt bröst, att ha handen på din mage.
Du har din arm under min nacke och smeker mig lätt på axeln.
Jag hör ditt hjärta slå, och jag vet att det slår för mig.
Du viskar i mitt öra; ”Jag älskar dig!”.
Jag känner hur en rysning flyr igenom kroppen, och somnar sedan till dina andetag.

Det var verkligen den vackraste av alla hon skrev. Jag skulle verkligen göra vad som helst för att få prata med henne idag, bara att se henne skulle göra mig varm.

Jag tittade på den silvriga klockan på min vänstra arm. Klockan var strax tolv och jag skulle vara utanför badhuset halv ett så jag var tvungen att lägga på ett kol. Jag hängde upp gitarren på kroken och la mitt plektrum på hyllan bredvid. Jag pussade på mammas och pappas bröllopsfoto och bad till gud att han tar väl hand om dem där uppe.

Min jacka hängde alltid där den brukade på kroken längst till vänster, mössan och vantarna var också på sina platser. ”Ordning och reda pengar på fredag” var ett citat som jag gillade. Jag var nämligen väldigt nogran och petnoga av mig, vilket syntes i min lilla villa. Det var alltid rent och snyggt. Så fort jag åt klart diskade jag tallriken och ställde in den i köksskåpet.

Nu var jag redo att möta kylan utanför huset. Jag stängde ytterdörren och tog upp min nyckelknippa ur fickan. Jag stoppade in nyckeln i nyckelhålet och vred om två varv. Nu var det låst och klart. Nu var det bara att traska till Elliot som säkert redan var framme vid badhuset. Hon är nämligen en mästare på att stressa och komma för tidigt. Jag gick igenom villaområdet, jag såg hur alla gamlingar var ute och skottade den nyfallna snön, dock såg jag inte herr Pettersson. Han var ju där borta i Staterna och hälsade på sina släktingar. Jag började fantisera om hur skönt det skulle vara att åka bort ett tag, men tyvärr det är totalt omöjligt med det jobbet jag har. Att jobba som veterinär är inte det enklaste. Man kan vakna mitt i natten av att ens sökare piper på grund av ett akut fall, då en katt kan ha slagits med en hund, eller satt något i halsen. Det kan vara vad som helst som hänt.

Nu såg jag hur badhusets gråa plåtväggar bara blev större och större. Nu såg jag även Elliot, hon hade på sig den rosa halsduken med nyans av lila på sig. Hon fick den av mig i julklapp och det var jag som stickade den. Jag var faktiskt riktigt stolt för en gångs skull. Hon uppskattade verkligen den julklappen.
Jag möttes av hennes varma kind mot min. Hon var riktigt mysig att kramas med. Vi kramades länge och vi gungade framåt och tillbaka. Nu släppte vi taget och vi beslöt oss om att gå vidare till Emma och Kalle. Emma och Kalle har varit tillsammans i minst sju månader nu. Lyckliga och kära är något de verkligen är, något som jag saknar och inte är. De har allt; pengar, bra jobb och det viktigaste, varandra. Jag var nästan lite svartsjuk på Kalle, för Emma var verkligen fin och snäll och verkade vara en riktigt underbar partner.

Vi traskade vidare. Snart var vi framme, men några hundra meter ifrån deras hus fick jag den märkligaste känslan som jag någonsin känt. Det var en blandning av osäkerhet och rädsla, som om jag blev rädd. Som om det skulle hända något fruktansvärt. Elliot såg direkt att något var fel, hon frågade med en mjuk röst ”Hur är det fatt?”. Jag ville inte säga hur det kändes för då skulle hon tjata om det i minst en timme så jag svarade bara med ett tonlöst ”Inget”. Elliot blev smått sur på mig för hon såg att det verkligen var något på tok, men jag insisterade om att det inte var någonting.

Nu var vi så gott som framme. Vi hade några lyktstolpar och radhus kvar att passera. Emma och Kalle hade verkligen det vackraste huset jag sett. Det såg ut som en sommarstuga, röd panel och listerna runtom var vita, verkligen fint. Deras trädgård var fylld av prydnads tomtar, stenar och fina belysningar. Det märktes att Emma gillade att pyssla om i trädgården för man såg att det var mycket kärlek nerlagd på den. Elliot sa att Emma påminde om hennes farmor för hon satt i sin trädgård hela dagarna på sommaren och pratade med blommorna.

Nu stod vi på deras tröskel och ringde på. De hade en krans på ytterdörren och en skylt där det stod ”Välkommen till familjen Johansson”. Det var små tomtar och tomtenissar ritade på skylten, det var en trevlig och liksom inbjudande syn.

Dörren öppnades hastigt, det var Kalle som öppnade. Det stormade ut värme och doft av mat.
”Välkomna” sa Kalle. ”Tackar, tackar” svarade jag och Elliot och följde upp med en omfamning av Kalle. Vi såg inte Emma, hon höll nog på för fullt med maten i köket. Kalle gick direkt in i köket medan jag och Elliot hängde av oss våra ytterplagg och tittade till oss i spegeln. Vi gick in mot vardagsrummet, det var uppdukat för fyra personer med mörkgröna servetter, vin glas och vita tallrikar.

Efter ett tag kom Emma in i vardags rummet. ”Hej där” sa hon med en väldigt glad röst.
”Hejsan” svarade jag och kramade henne, Elliot sa inget, hon bara kramade Emma. Nu började det outhärdliga tjejpratet. Det är nästan sjukt, de kan stå och prata om varandras hår i minst 30 minuter och så var nästan fallet nu så jag gick in mot köket. Där stod Kalle och rörde om i såsen. Han frågade ifall jag ville ha en öl och så klart så svarade jag ja. Det var hans favoritöl, Carlsberg i glasflaskor. ”SKÅL” hojtade han till, ”skål”, svarade jag tillbaka. Maten som skulle serveras var fläskfilé, klyftpotatis och svampsås. Det såg verkligen frestande ut.

Efter en stunds trevligt diskuterande kom Elliot och Emma in i köket. Det hade minst gått 20 minuter. ”Nå, har ni skvallrat klart nu?” sa jag. Elliot reagerade väldigt starkt på det, det såg jag. Men hon sa inget. Vi gick in med maten i vardagsrummet och dukade fram allt.

Vi slog oss ner, jag satt mig bredvid Kalle mitt emot Emma och Kalle satt mitt emot Elliot.
Jag var verkligen hungrig så jag tog extra mycket av allt. Emma och Elliot gav mig konstiga blickar som om jag vore ett rovdjur men som sagt, jag var hungrig. När alla hade kommit igång med att äta så fick jag en liknande känsla som jag fick tidigare när vi var på väg till Emma och Kalle. En känsla blandad av osäkerhet och rädsla. Jag la genast ner besticken och tog en stor klunk vin. Alla såg direkt att det var något fel så Elliot frågade direkt hur det var och jag vet inte varför men jag blev sur. Jag svarade riktigt uppkäftigt, ”Vad fan är det? Får man inte ta en klunk vin i fred?”. Jag ångrade det verkligen, Elliot tittade på mig med stora ögon och sa ”Förlåt att man bryr sig, jag kan dra här ifrån om det är så!”. ”Men..” Var det ända jag han få fram innan hon redan var halvvägs ut ur rummet. Jag hörde hur ytterdörren small igen.

Jag sprang in mot hallen, tog på mig mina ytterkläder och sprang ut i vinterkylan.
Där ute stod Elliot med gråten i halsen och med tårar nedrullandes för kinden. Hon såg riktigt ledsen ut och efter någon bråkdels sekund utbrast hon: ”Jag betyder inget för dig, eller hur?” Hon såg mig i ögonen i några sekunder och sen rusade hon iväg i världens fart. Hon kom till vägskälet och la inte märke till bilen som kom i full fart från andra sidan korsningen. Att se hur ens bästa väns liv går mot sitt öde är som att få en kniv i hjärtat. Tid och rum stannar, känslorna flödar inom en och på samma gång som att man blir tom, delvis på grund av att jag själv känner att jag är skyldig till vad som hände. Jag såg hur bilen kom närmre och närmre. Hur mycket jag än skrek så reagerade inte Elliot. På samma sätt som Elliot förstördes av bilen krossades mitt hjärta i 1000 bitar. Just det ögonblicket kändes som fler år, allting stod still i oändlighet.


Jag såg hur bilen slog sladd, voltade och landade över henne. Jag såg hur hon låg där med bilen upp till midjan, hur ett inferno uppstod av bilens oljor och bensiner, hur hon började hosta blod. Jag föll ner på knä och skrek. Det var ett skrik efter hjälp och välsignelse för det jag gjort.
Jag kom att tänka på att hon levde, jag ville ta farväl av min bäste vän. Så jag sprang fram till henne med tårar rinnande längst ned kinden. Jag la min kavaj runt henne och höll om henne. Jag hörde hur hon försökte andas men blodet gjorde det svårt, det kom ner i lungorna och störde andningen.

Hon såg mig i ögonen och det började rinna tårar. Hon fick inte fram ett endaste ord. Det var bara harklingar och mumlingar. Jag kramade om henne hårt och viskade i hennes öra ”Var inte rädd Elliot, jag är här. Vi ska klara det tillsammans!”. Jag visste att det inte var sant, jag ljög min bästa vän i ansiktet bara för att mitt samvete skulle må bättre. Nu hörde jag ambulansernas sirener höras i bakgrunden. Jag tittade mot Emmas och Kalles hus. De båda kom utspringande. Jag såg deras ansiktsuttryck, det var hemskt.

Nu hörde jag att Elliot försökte säga något, men hon blev allt svagare och svagare. Jag pratade med henne hela tiden. Jag återberättade gamla minnen från vår barndom och dom gångerna vi har haft den bästa tiden i världen tillsammans. Nu fick hon fram några enstaka ord. Det var verkligen svårt att tyda dom men orden som kom ut ur henne var ”Jag är kär i dig, du är underb…”. Mer hann hon inte säga, ögonlocken föll ner och slöt hennes ögon. Jag la ner henne på backen, la min kavaj över hennes ansikte och vände mig mot Emma och Kalle.

Det var situationernas situation. Det värsta möjliga som kunde ha inträffat gjorde också det.
Varför? Varför just mig?

Det var så det hela gick till, den dagen, den sorgen. Nu har det snart gått fem år och jag börjar bli bättre. Jag har en flickvän och vi ska snart gifta oss. Vi har haft varandra i snart ett år och är jättelyckliga. Mitt liv är som en Hollywoodfilm nu, allt går min väg. Önskar att Elliot kunde se hur jag har det nu. Hon skulle vara så stolt över mig. Tack för tiden vi hade tillsammans vännen.

Vila i frid.