Ja,. fragbite.. nu står jag här åter, en gång.

Med gråten i min hals tror jag barskt att min mamma.. ja, att hon är emo. Det hela började när jag skulle gå till skolan i fredags.

Jag satte på mig mina kläder, plockade åt mig mina föremål som låg på mitt malätna bord. Varav ett av de sex föremålen var ett par glasögon, med x antal sprickor i sig. Och som ni kanske redan insett är, och lever jag i en relativt fattig familj.

Jag förde mina steg mot dörren som konfronterade mig precis framför mina ögon, som sakta gled upp.
Vardagsrummet låg i ett dunkelt mörker. Rakt framför mig fann jag, liksom varenda morgon, min mor och fars rum. För att vara den lilla ängeln som min mor tros mig vara, tänkte jag säga hej då och gå till skolan extra tidigt.

Idag knarrade golvet extra mycket, tänkte jag, medans jag vinglade fram av trötthet mot mina föräldrars rum.
Synen jag bemöttes av var skräckinjagande, rentav sjukt. Jag blev illamående, och kväljningarna var som reserverade.

Hon fann mig i dörröppningen, hennes ögon var mörkare än vanligt, hennes ansiktuttryck var chockat och hon var vitfärgad i ansiktet. Svart läppstift och piercingar.

Med hennes rakapparat kring handlederna såg jag blodet svischa fram, hon var nöjd, det märkte jag.
Uppmärksamhet? Knappast. Jag hade inte haft den blekaste aning innan jag fick nys om detta. Av ren reflex tog jag mina glasögon och kastade på henne, sedan for jag mot ytterdörren.

Jag hoppade på min trimmade trehjuling och for än en gång fram genom gatorna, ända tills jag kom fram till min käraste plats på hela jordklotet - Playz.

Ett par dagar har gått, och jag har inte svarat min mor som har försökt kontakta mig genom både telefon och personsökare.
Polisen har kommit in x antal gånger och letat efter mig. Jag har dock under tiden gömt mig på toaletten, så de inte ska finna mig.
Jag är desperat, lyssnar på samtliga tips och kommer fortsätta be till gud tills jag undkommit Emo-mammans vrede.

Mvh - Kung Phlyma