1
Svenskuppsats, betyg?
Postat av fredda^ den 12 Oktober 2006, 22:27
76 kommentarer · 197 träffar
Vet att den är lång, om du inte orkar läsa behöver du inte kommentera den.. :) Hoppas att ni som orkar läsa den uppskattar den, skrev den på cirka 1 timme så finns med största säkerhet en mängd stavfel ^^
Kristoffer hade bestämt sig, idag skulle det vara nog! Han skulle stå emot de dagliga trakasserierna han fick utstå ifrån Sebastian. Han satt som vanligt ensam runt träbordet i matsalen och sörplade tyst på mjölken. De råttliknande ögon Gud hade givit honom spanade upp mot klockan som befann sig i matsalen, han visste att hans öde nalkades. Det var som vanligt livligt i matsalen men för Kristoffer fanns det bara ett ljud som existerade. De tunga och bestämda stegen som Sebastians kängor gav ifrån sig kunde han inte ta miste på, han visse att det var dags! Hans ärkerival, det var så Kristoffer såg på saken, hade allting som man kunde kalla ”det”. Han var snygg och var populär, han hade ett oändligt hav av beundrare, man kunde definera honom som Kristoffers motsats. Sebastian såg dock inte Kristoffer som något annat än ett kortvarigt nöje, någon han kan skämma ut och håna, en exsistens för hans välbefinnande. För Kristoffer var allting annorlunda, att bli utskämd av den coolaste i skolan fick honom att bli psykiskt instabil, han kunde inte heller få vänner, för vem vill vara med ”den mobbade”? Sebastian lunkade sakta igenom matsalen, hans vita lactose skor såg bara ut att snudda golvet när han gick där, när han passerade Kristoffers bord utbrast han
- Hur är läget din lilla mäzid-unge?
Kristoffer tänkte inte tolerera mer hånerier och han exploderade av ilska, han reste sig upp med en sådan stor kraft att stolen flög åt sidan, han använde hela sin tyngd i fotsteget när han sprang framåt mot Sebastian, han vred på höftbenet när han riktade sin högerkrok mot hans ansikte, det blev en fullträff och Sebastian flög bakåt. Han blev paralyserad av chocken och innan han kunde göra motstånd gick matsalens säkerhetsvakt Peppe och tog tag i de båda. Allt liv som hade existerat i matsalen försvann, folk med ett stort gap i mun det var som om ett spöke hade uppenbarat sig, alla var förstummade. Det var första gången någon någonsin hade vågat sätta sig emot Sebastian, folket insåg dock att Kristoffer hade gjort något mycket dumt, han hade skapat en fejd med Sebastian.
Resten av skoldagen spenderade Kristoffer i sina egna tankar, när han fick sitta upp hos skolans kurator Marika och Anders var han som en zombie, allt han gav dem till svar var olika former av teckenspråk med huvudet. På svensklektionen med hans klassförståndare Eva, där han annars brukar vara som en lysande sol och besvara på frågorna var han disträ. Han lekte inte ens viktig-petter och anmärkt sig över att hon hade skrivit fel på schoolsoft, utan han satt bara och funderade på dagens händelse. Han visste inte när, men han visste att Sebastian skulle hämnas. Stryk var inget som oroade honom, han var härdad från när han var mindre och hans faders misshandel honom. Han hade fortfarande kvar minnesbilderna av när piskan snärtade till på ryggen och styvfadern stod med njutande ögon och sa ”Gråter du blir det mer din lilla snorunge”. Nej, det enda han egentligen fruktade var att Sebastian hämnades på honom genom modern, hon var det enda värdefulla han hade kvar. Han gick in i 9c3’s kapprum och tog på sig sin slitna millitär-jacka han hade hittat i en UFF-container, ett riktigt fynd ansåg han själv. Han packade ner matte och NO-boken i ryggsäcken och började vandra hemåt. På vägen hem så såg han en fattig unge sitta och tigga, han kände efter i sina fickor och när handen lätt rörde sig över tjugolappen han hade hittat på skolgården under morgonen tyckte han att det var bättre att ge ungen den än att spendera pengarna på en Coca-Cola som var hans orginal-plan. Det är oftaste så att personer som har gått igenom hårda tider och inte fått kärlek, kan visa medömkan till andra för de vet hur det är att gå igenom tuffa tider.
Kristoffer var ändå rätt nöjd med dagen som hade passerat, han hade äntligen vågat stå upp mot Sebastian. Solen sken så vackert på hans gyllenbruna hår att han kände att även Gud var med honom idag, dock skulle han bli varse om vad som väntade honom. Han svängde in mot Barks Väg och tog hissen till tredje trappan, det var då han skulle mötas av en chock. På hans ytterdörr fanns det en lapp där de stod ”Vi har din mamma, du bör vara vid vattentornet 17.00 prick annars kan vi inte garantera hennes säkerhet /Sebastian” Han tog upp armen ur fickan och skådade uret, hon var redan 17.30. Han kastade av sig ryggsäcken, sprang ner för trapporna, ut genom portingången med rasande steg mot skolan. Tankarna flög förbi i huvudet när han passerade Skandia-bron, vad kan de ha gjort med henne? Han närmade nu skolgården, han sprang förbi parken och upp för kullen, det var där han såg henne, sin egen Mamma ligga lemlästad och våldtagen. Han kände någonting han aldrig hade känt förut i bröstet, hans faders bortgång kunde inte jämnföras med detta, honom hatade han ändå. Han insåg att det var hans fel, att han skulle vara cool och stå emot Sebastian, nu insåg han konsekvenserna av sitt hanlande. Chocken, rädslan och dysterheten men framförallt skamen, det var en omöjlighet för honom att leva med detta. Han gick ner för backen mot Svedenbadet, fortsatte mot Edsviken, han tog den största stenen han kunde hitta, kramade om den hårt och hoppade i vattnet. Hans liv fladdrade förbi framför hans ögon, hans fader misshandel, när hans fader avlivade hans käraste hund Saidi, när han blev utfryst under hela skolgång pågrund av Sebastians mobbning. Kristoffer hade inte gått igenom ett lätt liv kan man lugnt säga. Hans ögonlock började nu bli tyngre och tyngre, han kunde nu se ljuset i slutet av tunneln, han kunde nu le för första gången på en lång tid.
Kristoffer hade bestämt sig, idag skulle det vara nog! Han skulle stå emot de dagliga trakasserierna han fick utstå ifrån Sebastian. Han satt som vanligt ensam runt träbordet i matsalen och sörplade tyst på mjölken. De råttliknande ögon Gud hade givit honom spanade upp mot klockan som befann sig i matsalen, han visste att hans öde nalkades. Det var som vanligt livligt i matsalen men för Kristoffer fanns det bara ett ljud som existerade. De tunga och bestämda stegen som Sebastians kängor gav ifrån sig kunde han inte ta miste på, han visse att det var dags! Hans ärkerival, det var så Kristoffer såg på saken, hade allting som man kunde kalla ”det”. Han var snygg och var populär, han hade ett oändligt hav av beundrare, man kunde definera honom som Kristoffers motsats. Sebastian såg dock inte Kristoffer som något annat än ett kortvarigt nöje, någon han kan skämma ut och håna, en exsistens för hans välbefinnande. För Kristoffer var allting annorlunda, att bli utskämd av den coolaste i skolan fick honom att bli psykiskt instabil, han kunde inte heller få vänner, för vem vill vara med ”den mobbade”? Sebastian lunkade sakta igenom matsalen, hans vita lactose skor såg bara ut att snudda golvet när han gick där, när han passerade Kristoffers bord utbrast han
- Hur är läget din lilla mäzid-unge?
Kristoffer tänkte inte tolerera mer hånerier och han exploderade av ilska, han reste sig upp med en sådan stor kraft att stolen flög åt sidan, han använde hela sin tyngd i fotsteget när han sprang framåt mot Sebastian, han vred på höftbenet när han riktade sin högerkrok mot hans ansikte, det blev en fullträff och Sebastian flög bakåt. Han blev paralyserad av chocken och innan han kunde göra motstånd gick matsalens säkerhetsvakt Peppe och tog tag i de båda. Allt liv som hade existerat i matsalen försvann, folk med ett stort gap i mun det var som om ett spöke hade uppenbarat sig, alla var förstummade. Det var första gången någon någonsin hade vågat sätta sig emot Sebastian, folket insåg dock att Kristoffer hade gjort något mycket dumt, han hade skapat en fejd med Sebastian.
Resten av skoldagen spenderade Kristoffer i sina egna tankar, när han fick sitta upp hos skolans kurator Marika och Anders var han som en zombie, allt han gav dem till svar var olika former av teckenspråk med huvudet. På svensklektionen med hans klassförståndare Eva, där han annars brukar vara som en lysande sol och besvara på frågorna var han disträ. Han lekte inte ens viktig-petter och anmärkt sig över att hon hade skrivit fel på schoolsoft, utan han satt bara och funderade på dagens händelse. Han visste inte när, men han visste att Sebastian skulle hämnas. Stryk var inget som oroade honom, han var härdad från när han var mindre och hans faders misshandel honom. Han hade fortfarande kvar minnesbilderna av när piskan snärtade till på ryggen och styvfadern stod med njutande ögon och sa ”Gråter du blir det mer din lilla snorunge”. Nej, det enda han egentligen fruktade var att Sebastian hämnades på honom genom modern, hon var det enda värdefulla han hade kvar. Han gick in i 9c3’s kapprum och tog på sig sin slitna millitär-jacka han hade hittat i en UFF-container, ett riktigt fynd ansåg han själv. Han packade ner matte och NO-boken i ryggsäcken och började vandra hemåt. På vägen hem så såg han en fattig unge sitta och tigga, han kände efter i sina fickor och när handen lätt rörde sig över tjugolappen han hade hittat på skolgården under morgonen tyckte han att det var bättre att ge ungen den än att spendera pengarna på en Coca-Cola som var hans orginal-plan. Det är oftaste så att personer som har gått igenom hårda tider och inte fått kärlek, kan visa medömkan till andra för de vet hur det är att gå igenom tuffa tider.
Kristoffer var ändå rätt nöjd med dagen som hade passerat, han hade äntligen vågat stå upp mot Sebastian. Solen sken så vackert på hans gyllenbruna hår att han kände att även Gud var med honom idag, dock skulle han bli varse om vad som väntade honom. Han svängde in mot Barks Väg och tog hissen till tredje trappan, det var då han skulle mötas av en chock. På hans ytterdörr fanns det en lapp där de stod ”Vi har din mamma, du bör vara vid vattentornet 17.00 prick annars kan vi inte garantera hennes säkerhet /Sebastian” Han tog upp armen ur fickan och skådade uret, hon var redan 17.30. Han kastade av sig ryggsäcken, sprang ner för trapporna, ut genom portingången med rasande steg mot skolan. Tankarna flög förbi i huvudet när han passerade Skandia-bron, vad kan de ha gjort med henne? Han närmade nu skolgården, han sprang förbi parken och upp för kullen, det var där han såg henne, sin egen Mamma ligga lemlästad och våldtagen. Han kände någonting han aldrig hade känt förut i bröstet, hans faders bortgång kunde inte jämnföras med detta, honom hatade han ändå. Han insåg att det var hans fel, att han skulle vara cool och stå emot Sebastian, nu insåg han konsekvenserna av sitt hanlande. Chocken, rädslan och dysterheten men framförallt skamen, det var en omöjlighet för honom att leva med detta. Han gick ner för backen mot Svedenbadet, fortsatte mot Edsviken, han tog den största stenen han kunde hitta, kramade om den hårt och hoppade i vattnet. Hans liv fladdrade förbi framför hans ögon, hans fader misshandel, när hans fader avlivade hans käraste hund Saidi, när han blev utfryst under hela skolgång pågrund av Sebastians mobbning. Kristoffer hade inte gått igenom ett lätt liv kan man lugnt säga. Hans ögonlock började nu bli tyngre och tyngre, han kunde nu se ljuset i slutet av tunneln, han kunde nu le för första gången på en lång tid.
