1
Ingen vill ha mig!
Postat av vriden den 3 Maj 2004, 20:04
1 711 kommentarer · 1 096 träffar
Jag skriver detta eftersom att jag inte har någon att prata med. Vill bara skriva av mig mina bekymmer och jag vet att inte detta passar in ett cs-forum. Ni kommer säkert hitta en mängd stavfel men vem bryr sig om det?
Jag är en kille på 18år som är ensam, hatad och lever med de ständiga depressionerna. Jag är vad folk kallar för ensamheten själv, jag har bara en enda riktig vän. Min föräldrar tror att jag lever ett normalt liv, men de vet inte alls hur jag egentligen känner och mår. I skolan tex, om jag kommer först till matsalen och tar mat först och sätter mig vid ett tomtbord så sätter sig alla andra vid ett annat bord. Om jag ska sätta mig där det finns plats så får man höra kommentarer som "sätt dig nån annastans", "försvinn" eller något likande. En sån sak som att sitta och äta ensam, utan att ha någon att prata med känns så förbannat jobbig att jag bara har lust att försvinna. Sånt här får mig att må så psykist dåligt. Jag är aldrig dum mot någon eller beeter mig på något konstigt sätt, utan jag ser mig själv som rätt normal, men har på senare tid börjat undra vad det är för fel på mig.
Jag har urkasst självförtroende och inte blir den bättre av att vara utfryst i skolan. Känner mig så utanför att jag har börjat se ner på mig själv. Jag har aldrig haft en flickvänn, aldrig har jag kysst, smekt, gosat, haft sex med en tjej och jag är 18år, snart 19. Jag har aldrig hört att någon tjej har tyckt att jag ser bra ut eller gillat mig på något sätt, precis som i skolan så är jag bara luft för tjejer. Vad har jag gjort för dumt för att förtjäna denna ensamhet? Varför kan inte jag få bli älskad precis som alla andra? Jag har som sagt aldrig medvetet vart taskig mot någon, ställer alltid upp någon behöver hjälp. Jag vågar inte ta intiativ med tjejer om jag inte har alkohol i kroppen. Blir till och med skakis, stum och svettas med alkohol i blodet när jag ska prata med en tjej. Hur ska det då gå nykter? Jag får en storklump i magen bara jag tänker tanken att prata med en tjej nykter. Även rädslan att bli utskrattad av tjejer om de vill kyssas eftersom att jag inte vet hur man gör, för att inte tala om att ha sex.
Jag har ljugit för precis alla att jag haft sex med tjejer, jag vet inte varför, kanske är det för rädslan att bli ännu mer utanför. Vid en period började jag spela CS för att jag inte orkade med mitt riktiga liv.
Jag lever med ständiga självmordstankar och jag har även försökt ta mitt liv med sömntabletter i badkaret, men som otur va så vaknade jag när huvudet kom under vattnet. Frivillig ensamhet är frihet, ofrivllig ensamet är pest. Jag vet inte hur länge till jag orkar leva i denna ensamhet. Kanske blir det en vecka till kanske flera år, den som lever får se. Till alla er som har flickvänner/pojkvänner och många kompisar ta väl hand om din flickvänn/pojkvänn för du vet inte hur lyckligt lottad du är. Och när du och dina kompisar går förbi den där ensamma killen/tjejen i korridoren fråga honom/henne: hur är det? eller räcker med ett Hej! För ingen vet hur dåligt denne person egentligen mår inombords.
/Den eviga oskulden
Jag är en kille på 18år som är ensam, hatad och lever med de ständiga depressionerna. Jag är vad folk kallar för ensamheten själv, jag har bara en enda riktig vän. Min föräldrar tror att jag lever ett normalt liv, men de vet inte alls hur jag egentligen känner och mår. I skolan tex, om jag kommer först till matsalen och tar mat först och sätter mig vid ett tomtbord så sätter sig alla andra vid ett annat bord. Om jag ska sätta mig där det finns plats så får man höra kommentarer som "sätt dig nån annastans", "försvinn" eller något likande. En sån sak som att sitta och äta ensam, utan att ha någon att prata med känns så förbannat jobbig att jag bara har lust att försvinna. Sånt här får mig att må så psykist dåligt. Jag är aldrig dum mot någon eller beeter mig på något konstigt sätt, utan jag ser mig själv som rätt normal, men har på senare tid börjat undra vad det är för fel på mig.
Jag har urkasst självförtroende och inte blir den bättre av att vara utfryst i skolan. Känner mig så utanför att jag har börjat se ner på mig själv. Jag har aldrig haft en flickvänn, aldrig har jag kysst, smekt, gosat, haft sex med en tjej och jag är 18år, snart 19. Jag har aldrig hört att någon tjej har tyckt att jag ser bra ut eller gillat mig på något sätt, precis som i skolan så är jag bara luft för tjejer. Vad har jag gjort för dumt för att förtjäna denna ensamhet? Varför kan inte jag få bli älskad precis som alla andra? Jag har som sagt aldrig medvetet vart taskig mot någon, ställer alltid upp någon behöver hjälp. Jag vågar inte ta intiativ med tjejer om jag inte har alkohol i kroppen. Blir till och med skakis, stum och svettas med alkohol i blodet när jag ska prata med en tjej. Hur ska det då gå nykter? Jag får en storklump i magen bara jag tänker tanken att prata med en tjej nykter. Även rädslan att bli utskrattad av tjejer om de vill kyssas eftersom att jag inte vet hur man gör, för att inte tala om att ha sex.
Jag har ljugit för precis alla att jag haft sex med tjejer, jag vet inte varför, kanske är det för rädslan att bli ännu mer utanför. Vid en period började jag spela CS för att jag inte orkade med mitt riktiga liv.
Jag lever med ständiga självmordstankar och jag har även försökt ta mitt liv med sömntabletter i badkaret, men som otur va så vaknade jag när huvudet kom under vattnet. Frivillig ensamhet är frihet, ofrivllig ensamet är pest. Jag vet inte hur länge till jag orkar leva i denna ensamhet. Kanske blir det en vecka till kanske flera år, den som lever får se. Till alla er som har flickvänner/pojkvänner och många kompisar ta väl hand om din flickvänn/pojkvänn för du vet inte hur lyckligt lottad du är. Och när du och dina kompisar går förbi den där ensamma killen/tjejen i korridoren fråga honom/henne: hur är det? eller räcker med ett Hej! För ingen vet hur dåligt denne person egentligen mår inombords.
/Den eviga oskulden
