Igår kom jag och min familj äntligen hem ifrån libanon efter en lång väntan att få svar från UD som inte alls hörde av sig.


Här följer en liten dagbok om det jag varit med om


Jouniueh 14-07-06


Så en dag skulle jag och 3 kompisar ner vid hamnen och äta lunch i en restaurang så tyckte min kusin att han hörde en smäll vi sa åt han o att va tyst och skratta åt han. Efter ungefär 10 sekunder hör vi en kraftig smäll *BOOM*. Folk drabbades av panik i restaurangen imed att de va den första bombningen i den staden. Servitörerna sa till alla o va lugna o sitta kvar att de bara var en bombning vi kollar och ser 2 feta helikoptrar flyga imot oss efter det hör vi 2 ännu högre smällar folk springer norrut på gatorna även servitörerna som bett oss stanna kvar springer vi fick lämna vattenpipan och drickan och springa mot hotellet.


När vi väl springer hör vi hur Libanesiska soldater skjuter tillbaka med sina vapen mot helikoptrarna och vi fortsätter springa efter några hundra meter ser vi en taxi som tutar det är våra släktingar som skriker till oss att hoppa in. Jag och min kusin hoppar in och de andra 2 tar en buss senare. I taxin är dom redan 8st ihopklämda i varje sväng drar avgasröret i marken och bilar tutar och är nära att krocka. När vi väl är framme ger vi taxichauffören rejält med drix och går in i hotellet där hela familjer står samlade gråtandes alla är ledsna och rädda. Jag säger till alla o va lugna att dom har slutat bomba att dom har bombat hamnen som dom ville.


Jouniueh - Aleppo flygplats (Damaskus) 18-07-06


Vårat flygbolag har kontaktat oss att vi ska resa med bussar till Damaskus. Alltså INTE UD vi börjar att vakna klockan 08.00 och äter någon macka vi packar det sista och tar med oss rejält med vatten och mackor. Vi åker med hotellets buss som vi betalat till en samlingsplats där väntar vi ungefär 2 timmar tills bussarna ska komma. Klockan var då ungefär 12 när bussarna kom. När bussarna väl kommit var det oro ibland folket och slagsmål startade för att folk inte lyssnade och trodde att de skulle bli kvar. Efter en bussfärd på ungefär 1 timma med bensinproblem m,m är vi framme i gränsen. Mina kusiners pappa hjälper till med alla pass så att det ska gå snabbare dom vill även ha 20 dollar per person som ska över gränsen för våran familj som var 6st var det motsvarande 900kr. Och vi väntar i stora köer där tills vi kommer fram dit man ska betala. När vi passerat kön ställer sig bussen åt sidan så att folk kan gå ut och sträcka på benen. Nu har det gått ca 3-4 timmar i tullen och folk undrar vad dom håller på med. Det är inte så lätt med 1 reseledare som ska ta hand om 4 stora fullproppade bussar med folk i. frivilliga personer från bussarna hjälpte till med passen stämplingar och betalningar. Nu börjar alla undra VART FAN ÄR UD! när en kommer tillbaka från passkontrollen säger han att ett passdatum har gått ut. när dom rätt ut det problemet var en hundradollarssedel falks. FALSK? vem har kunnat ha en falsk hundradollarssedel om inte dom som tar betalt och stoppar den riktiga i fickan! Vi ser hur dom danska bussarna kommer förbi bara efter ett par minuter samma sak med dom spanska däremot dom har militärer med sig som hjälper dom medans vi har UD som sitter med saft o bullar i flygplatsen och väntar.


Folk börjar bli hungriga och börjar få slut på vatten vi delade med oss våran matsäck till hungriga barn tillslut efter mutningar lät dom oss passera vi hade då varit i gränsen i 8 timmar alla var hungriga, törstiga, trötta och jupt besvikna på UD som inte har hjälpt oss med något. 20.30 Vi beger oss vidare nu mot flygplatsen. Busschauffören kör i full gas så att vi inte ska missa flyget. Alla vill stanna bussen vid en restaurang för att få isig mat men busschauffören kan inte stanna. Efter en 2 timmars åkande stannar vi vid en restaurang för att köpa vatten och något snabbt att äta en man skriker åt alla att sätta sig i bussarna annars missar vi flyget men folk är på toaletterna vissa vill äta andra dricka kaffe. Ungefär efter en timma får vi in alla i bussarna och åker vidare. Nu är det bara 10km till flygplatsen och vi ser bussarna framför oss stanna där finns poliser alla suckar och vill bara fram min kusin har fått ett astma anfall och kan inte andas hon får vätska och in i bussen kliver folk i röda tröjor fram och alla börjar plötsligt undra vilka dom här är med blont hår är. Vi kommer från röda korset min morbror frågar vilka har skickat er

- UD svarar han

då börjar alla skrika vart fan har ni varit och massa annat.


Då vill dom att vi ska gå ut ur bussen och ge oss person nummer och namn alla i bussen är förbannade på dom för att dom ber oss gå ut från bussen i vägkanten och vänta ännu en gång vi vill att bussen ska rulla vidare. Då fick vi som vi ville dom fyllde i papperna i bussen och vi kommer fram till flygplatsen utmattade och med vätskebrist. Där ser vi UD med vatten och godis allt går snabbt med väskorna för att vi är sena till flyget som ska flyga 01.05 när vi lämnat väskorna står vi vid passkontrollen som stänger den och säger inga mer kan komma in efter er. Den tredje familjen som var efter oss fick stanna kvar med en hel del andra personer alla börja skrika på personalen. Vi skyndar oss till planet för att vi inte ska bli kvar. När alla kommer in ser vi att de är mindre än halvfullt nu får alla mat och vatten och vila och kan åka hem från Arlanda i lugn och ro.


Sammanfattning: Det UD gjorde var att de gav oss vatten i flygplatsen och eskortera oss 10 km innan flygplatsen och gav oss fika i Arlanda. Är det det dom har fått 50 miljoner till ? Att anställa massa onödigt folk vi kan prata med istället för att ge oss en säker resa hem?


EDIT


LÄNK: http://www.tv4.se/jonkoping


Det finns ingen direkt länk till inslaget men den heter "Tranåsbor hemma från krigets Libanon"


Om ni undrar vem jag är så sitter ja längst till höger när dom filmar alla. :)



// Roni Kara Tranås 20-07-06