1
En otrolig händelse!
Postat av Little Mac den 10 Juli 2006, 23:43
28 kommentarer · 100 träffar
Jag vill först och främst börja med att be om ursäkt för den lite konstiga rubriken, men i ärlighetens namn kom jag inte på någon mer passande rubrik för det som jag nu ska berätta om. Jag vill också både påpeka och försäkra er om att detta _INTE_ är någon mytomantråd utan en helt sanningsenlig händelse. Ni som inte bryr er, ni som tror att jag är en mytoman eller ni som tycker att denna tråd är helt onödig och borde förkastas till helvetes portar behöver varken läsa eller kommentera i tråden. Jag vill också be om ursäkt för eventuella stavfel.
Det jag nu kommer att berätta om hände för bara några veckor sedan, jag har inte heller berättat detta för någon annan levande varelse än, så ni som läser denna tråd kommer att bli de första som får veta vad som egentligen hände denna sommarnatt.
Jag vill nu be er att släcka ner all belysning, så att ni får en kuslig stämning, för jag ska nu ta er tillbaka ungefär två veckor i tiden, till den kusliga sommarnatten då allting inträffade. Som vanligt hade jag gått runt i min ensamhet och undrat varför mitt liv var så tråkigt, aldrig kunde någonting nytt och spännande hända mig. Klockan hade för länge sedan passerat midnatt och jag satt som vanligt vid datorn och slösade bort mitt liv, timma efter timma av mitt liv tickade snabbt iväg för att aldrig mera återvända, tick tack, tick tack. Sen jag sumpade idrotten för datorn och counter-strike känns det som att allt har börjat gått utför och att flickvännen just har lämnat mig för en annan gör ju inte saken precis bättre.
Hur som hälst så beslutade jag mig för att jag måste ta saken i egna händer, eller sin min käre mor skulle ha uttryckt det: "Min son! Du måste ta tjuren vid hornen, annars kommer du aldrig att lyckas här i livet". Jag tog på mig mina träningsskor och mina joggingbyxor och gick ut i det kalla nattmörkret. Skönt med en joggingrunda, tänkte jag, medan jag började springa över den våta gräsmattan och ut på grusvägen som förde mig längre och längre bort ifrån säkerheten.
Efter ungefär 20minuters springande kom jag till ett vägskäl, höger eller vänster tänkte jag, hade det varit en månad innan hade jag med all säkerhet tagit den vänstra vägen som hade tagit mig tillbaka till mitt hus. Nu kändes allt så konstigt och en blandning av min flickväns svek och all denna oändliga tristess fick mig att istället ta den högra vägen.
Jag minns hur månskenet på ett sånt underbart och gudomligt sätt lyste upp sommarnatten och detta gjorde att jag bestämde mig för att inte låta mig själv påverka vart jag skulle springa och istället låta ödet få bestämma. Bortom horisonten skymtades belysningen från den vackra staden, Örebro, men det var långt dit och det var heller inte dit som ödet skulle ta mig. Efter ungefär 10minuters springande kom jag fram till platsen som ödet hade styrt mig till. Denna plats, som är en grusgrop, som jag alltid varit rädd för utan att veta varför, kanske för att dess skumma läge ligger som perfekt för att mord skulle kunna ske där, eller kanske för att jag redan långt inne i mitt hjärta redan visste vad som skulle ske där denna natt, denna kusliga sommarnatt.
Jag minns hur jag precis som i en dröm sakta gick ner för stigen som ledde ner till vattnet, månskenet skimrade på vattenytan och jag kom att tänka på hur underbart livet egentligen är och hur lyckligt lottad jag är som får uppleva det. Jag gick så snabbt att jag först inte hörde, sen såg jag dem, några människor befann sig på andra sidan grusgropen. Jag undrade vilka det var och beslutade mig för att smyga mig närmare och lyssna på vad de samtalade om. Jag gick runt gropen och smög mig fram till en sten. Jag började lyssna, men allt jag kund urskilja var några få ord som "100 000" och "fixa". Jag beslutade mig för att smyga mig ännu närmare för att kunna höra mer. Jag smög mig sakta fram, "Men då har vi en deal då?”, sade en kuslig röst. Vilken besvarades med ett kort "Ja".
Dags att börja dra mig hem, tänkte jag. Jag började sakta smyga mig bort mot säkerheten, när plötsligt min mobil ringde. "I like big butts and I can not lie you other brothers can't deny", lät det klart och tydlig över hela grusgropen och inte ens en brunstig älgko hade kunnat missa det. "Är det någon där", hördes en av rösterna längre ner vid vattnet. "Hålla vem f*n är där?", fortsatte rösten. Jag stod där hela stilla som förstelnad av rädsla och inte förens en annan röst skrek ut, "Kom hit så att vi får tala lite med dig", kunde jag röra på mig igen. "Fu*k this sh*t", tänkte jag samtidigt som jag började springa som en galning bort från platsen, jag slutade inte springa förens jag var långt inne i skogen och där stannade jag i flera timmar tills att jag äntligen vågade ta mig ut på landsvägen igen. Väl hemma började jag tänka över vad som hade hänt.
Vilka var rösterna?
Vad samtalade dem egentligen om?
Vad hade hänt om dem hade fått tag på mig?
Diskutera...
När jag kom hem beslutade jag mig för att aldrig låta någon få ta del av detta, det skulle bli egen lilla hemlighet som jag skulle ta med mig till graven. Men nu några veckor senare beslutade jag mig för att dela med mig detta till mitt favoritforum, Fragbite.
Det jag nu kommer att berätta om hände för bara några veckor sedan, jag har inte heller berättat detta för någon annan levande varelse än, så ni som läser denna tråd kommer att bli de första som får veta vad som egentligen hände denna sommarnatt.
Jag vill nu be er att släcka ner all belysning, så att ni får en kuslig stämning, för jag ska nu ta er tillbaka ungefär två veckor i tiden, till den kusliga sommarnatten då allting inträffade. Som vanligt hade jag gått runt i min ensamhet och undrat varför mitt liv var så tråkigt, aldrig kunde någonting nytt och spännande hända mig. Klockan hade för länge sedan passerat midnatt och jag satt som vanligt vid datorn och slösade bort mitt liv, timma efter timma av mitt liv tickade snabbt iväg för att aldrig mera återvända, tick tack, tick tack. Sen jag sumpade idrotten för datorn och counter-strike känns det som att allt har börjat gått utför och att flickvännen just har lämnat mig för en annan gör ju inte saken precis bättre.
Hur som hälst så beslutade jag mig för att jag måste ta saken i egna händer, eller sin min käre mor skulle ha uttryckt det: "Min son! Du måste ta tjuren vid hornen, annars kommer du aldrig att lyckas här i livet". Jag tog på mig mina träningsskor och mina joggingbyxor och gick ut i det kalla nattmörkret. Skönt med en joggingrunda, tänkte jag, medan jag började springa över den våta gräsmattan och ut på grusvägen som förde mig längre och längre bort ifrån säkerheten.
Efter ungefär 20minuters springande kom jag till ett vägskäl, höger eller vänster tänkte jag, hade det varit en månad innan hade jag med all säkerhet tagit den vänstra vägen som hade tagit mig tillbaka till mitt hus. Nu kändes allt så konstigt och en blandning av min flickväns svek och all denna oändliga tristess fick mig att istället ta den högra vägen.
Jag minns hur månskenet på ett sånt underbart och gudomligt sätt lyste upp sommarnatten och detta gjorde att jag bestämde mig för att inte låta mig själv påverka vart jag skulle springa och istället låta ödet få bestämma. Bortom horisonten skymtades belysningen från den vackra staden, Örebro, men det var långt dit och det var heller inte dit som ödet skulle ta mig. Efter ungefär 10minuters springande kom jag fram till platsen som ödet hade styrt mig till. Denna plats, som är en grusgrop, som jag alltid varit rädd för utan att veta varför, kanske för att dess skumma läge ligger som perfekt för att mord skulle kunna ske där, eller kanske för att jag redan långt inne i mitt hjärta redan visste vad som skulle ske där denna natt, denna kusliga sommarnatt.
Jag minns hur jag precis som i en dröm sakta gick ner för stigen som ledde ner till vattnet, månskenet skimrade på vattenytan och jag kom att tänka på hur underbart livet egentligen är och hur lyckligt lottad jag är som får uppleva det. Jag gick så snabbt att jag först inte hörde, sen såg jag dem, några människor befann sig på andra sidan grusgropen. Jag undrade vilka det var och beslutade mig för att smyga mig närmare och lyssna på vad de samtalade om. Jag gick runt gropen och smög mig fram till en sten. Jag började lyssna, men allt jag kund urskilja var några få ord som "100 000" och "fixa". Jag beslutade mig för att smyga mig ännu närmare för att kunna höra mer. Jag smög mig sakta fram, "Men då har vi en deal då?”, sade en kuslig röst. Vilken besvarades med ett kort "Ja".
Dags att börja dra mig hem, tänkte jag. Jag började sakta smyga mig bort mot säkerheten, när plötsligt min mobil ringde. "I like big butts and I can not lie you other brothers can't deny", lät det klart och tydlig över hela grusgropen och inte ens en brunstig älgko hade kunnat missa det. "Är det någon där", hördes en av rösterna längre ner vid vattnet. "Hålla vem f*n är där?", fortsatte rösten. Jag stod där hela stilla som förstelnad av rädsla och inte förens en annan röst skrek ut, "Kom hit så att vi får tala lite med dig", kunde jag röra på mig igen. "Fu*k this sh*t", tänkte jag samtidigt som jag började springa som en galning bort från platsen, jag slutade inte springa förens jag var långt inne i skogen och där stannade jag i flera timmar tills att jag äntligen vågade ta mig ut på landsvägen igen. Väl hemma började jag tänka över vad som hade hänt.
Vilka var rösterna?
Vad samtalade dem egentligen om?
Vad hade hänt om dem hade fått tag på mig?
Diskutera...
När jag kom hem beslutade jag mig för att aldrig låta någon få ta del av detta, det skulle bli egen lilla hemlighet som jag skulle ta med mig till graven. Men nu några veckor senare beslutade jag mig för att dela med mig detta till mitt favoritforum, Fragbite.
