1
Usa, Kapitalistisk rovdrift och imperial
Postat av Lugnet den 7 Februari 2006, 15:52
114 kommentarer · 82 träffar
Inledningsvis så vill jag tipsa om min Vietnamkrigs-tråd: http://www.fragbite.com/?threa dID=118226
Ett utdrag ur socialisten.se's artikel om FN:
1965 tog General Suharto och militären makten i Indonesien genom en militärkupp, som aktivt stöddes av amerikansk imperialism. En blodig slakt följde. Hur många som mördades i denna slakt är inte helt känt, men enligt Amnesty International rörde det sig om mycket mer än en miljon människor. De som mördades var arbetare, fattiga egendomslösa bönder och vänsterorienterade ungdomar.
General Suharto etablerade en hård militärdiktatur under västmakternas tysta applåder och aktiva stöd. Suharto gav förstås Västs storföretag full frihet att exploatera landets enorma naturtillgångar och befolkning. Militären tryckte med våld ner försök att bilda fackliga organisationer, och garanterade de storföretag som investerade i Indonesien enorma profiter genom de slavlöner arbetarna fick.
I gengäld gjorde Världsbanken General Suhartos militärdiktatur till sin tredje största låntagare och USA, Storbritannien och Australien stöttade militärregimen i Jakarta ekonomiskt, politiskt och militärt, ända fram till att den störtades 1998. Suhartos regim var en av historiens mest brutala diktaturer. FN lyfte inte ett finger för att hindra förtrycket av det indonesiska folket.
Under denna tid var Östtimor, östra delen av ön Timor i den indonesiska övärlden, en portugisisk koloni. Östtimor är ungefär lika stort som Kuwait och har mellan 600 000 och 700 000 innevånare. När Portugals fascistiske diktator Salazar störtades i revolutionen april 1974 väcktes hoppet om självständighet för Östtimors folk. I november 1975 förklarade Fretilin, den ledande motståndsrörelsen mot den portugisiska kolonialmakten, Östtimor som en självständig stat. Imperialisterna var mycket oroliga för att Östtimor skulle utvecklas till ett asiatiskt Kuba, något som skulle ha sänt revolutionära vågor över hela kontinenten.
I havet runt Östtimor fanns även rikligt med naturgas och olja, vilket intresserade imperialisterna.
Den 7 december 1975 invaderade indonesisk militär Östtimor med stöd av amerikansk och australiensisk imperialism. Invasionen inleddes dagen efter att USA:s president Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger lämnat Indonesien, där de mött General Suharto. Den indonesiska militären satte igång ett blodbad som den "oberoende och fria" pressen i Väst knappt rapporterade om. 60 000 människor, d.v.s. var tionde östtimores mördades under de första veckorna.
I John Pilgers bok "Den dolda dagordningen" berättar Paul Liechty, CIA:s kontaktman i Jakarta vid tiden för invasionen, numera pensionerad, för författaren:
"Jag såg underrättelserapporter från pålitliga källor på Östtimor. De berättade om att människor hade förts in i skolbyggnader som sedan tänts på. Människor kördes ut på fälten och sköts ned med automateld och jagades i bergen bara för att de råkade befinna sig där.
Vi visste att det var tillåtet att skjuta på allt och att Suharto hade fått klartecken från Förenta Staterna att göra det han gjorde. Vi försåg de indonesiska generalerna med allt som behövs för ett storkrig och det skulle användas mot en vapenlös motståndare. Vi försåg dem med gevär, ammunition, granatkastare, handgranater, livsmedel, helikoptrar, allt man kan tänka sig. Och de fick det omedelbart." (Pilger sid 283)
1989 uppskattade Amnesty International att den indonesiska militären sedan invasionen mördat ca 200 000 av Östtimors 600 000-700 000 innevånare. Enligt vissa uppgifter var det mer än 300 000. (Pilger: Den dolda dagordningen, sid 281).
Tidigare hemligstämplade dokument från det australiska utrikesdepartementet visar, enligt tidningen The Australian, att Australien kände till Indonesiens planer på att invadera Östtimor mer än ett år före offensiven 1975. Dokumenten från 1974-1976 avslöjar att Australiens före detta premiärminister Gough Whitlam (Labour!!) var en stark förespråkare för att Östtimor skulle införlivas i Indonesien. (Källa: Svenska Östtimorkommitténs hemsida 16 sept. 2000)
Fem dagar efter invasionen fördömde FN den som ett typiskt exempel på en internationell aggressionshandling. USA avstod från att rösta. Några sanktioner eller andra åtgärder infördes aldrig. Bakom de hycklande stora orden fortsatte bland andra USA, Australien och Storbritannien att förse den indonesiska regimen med pengar, investeringar och vapen.
Den australiska regeringen kom överens med regimen i Indonesien om utvinnande av de rika naturgas- och oljereserverna ur Timorklyftan. Kontrakt om oljeprospektering tecknades med bland andra australiska, brittiska, japanska, nederländska och nordamerikanska oljebolag. (Chomsky, sid 572)
Olika företrädare för Östtimors folk vädjade upprepade gånger till FN om hjälp. 1989 skickade exempelvis biskop Belo (den katolske biskopen på Östtimor) ett brev till FN:s generalsekreterare Pérez de Cuéllar och vädjade om hjälp från omvärlden. Han fick svar fem år senare (!) av Boutros Boutrus-Ghali som då var generalsekreterare. I svaret stod det att "Förenta Nationerna är beslutna att göra allt för att åstadkomma en slutlig, rättvis, fullständig och internationellt godtagbar lösning"! ( Pilger, sid 305)
Detta är bara ett av väldigt många exempel på västvärldens egentliga skepnad och den rovdrift de stödjer.
Vad har ni imperialism-supportrar egentligen att säga om saker som detta?
Ett utdrag ur socialisten.se's artikel om FN:
1965 tog General Suharto och militären makten i Indonesien genom en militärkupp, som aktivt stöddes av amerikansk imperialism. En blodig slakt följde. Hur många som mördades i denna slakt är inte helt känt, men enligt Amnesty International rörde det sig om mycket mer än en miljon människor. De som mördades var arbetare, fattiga egendomslösa bönder och vänsterorienterade ungdomar.
General Suharto etablerade en hård militärdiktatur under västmakternas tysta applåder och aktiva stöd. Suharto gav förstås Västs storföretag full frihet att exploatera landets enorma naturtillgångar och befolkning. Militären tryckte med våld ner försök att bilda fackliga organisationer, och garanterade de storföretag som investerade i Indonesien enorma profiter genom de slavlöner arbetarna fick.
I gengäld gjorde Världsbanken General Suhartos militärdiktatur till sin tredje största låntagare och USA, Storbritannien och Australien stöttade militärregimen i Jakarta ekonomiskt, politiskt och militärt, ända fram till att den störtades 1998. Suhartos regim var en av historiens mest brutala diktaturer. FN lyfte inte ett finger för att hindra förtrycket av det indonesiska folket.
Under denna tid var Östtimor, östra delen av ön Timor i den indonesiska övärlden, en portugisisk koloni. Östtimor är ungefär lika stort som Kuwait och har mellan 600 000 och 700 000 innevånare. När Portugals fascistiske diktator Salazar störtades i revolutionen april 1974 väcktes hoppet om självständighet för Östtimors folk. I november 1975 förklarade Fretilin, den ledande motståndsrörelsen mot den portugisiska kolonialmakten, Östtimor som en självständig stat. Imperialisterna var mycket oroliga för att Östtimor skulle utvecklas till ett asiatiskt Kuba, något som skulle ha sänt revolutionära vågor över hela kontinenten.
I havet runt Östtimor fanns även rikligt med naturgas och olja, vilket intresserade imperialisterna.
Den 7 december 1975 invaderade indonesisk militär Östtimor med stöd av amerikansk och australiensisk imperialism. Invasionen inleddes dagen efter att USA:s president Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger lämnat Indonesien, där de mött General Suharto. Den indonesiska militären satte igång ett blodbad som den "oberoende och fria" pressen i Väst knappt rapporterade om. 60 000 människor, d.v.s. var tionde östtimores mördades under de första veckorna.
I John Pilgers bok "Den dolda dagordningen" berättar Paul Liechty, CIA:s kontaktman i Jakarta vid tiden för invasionen, numera pensionerad, för författaren:
"Jag såg underrättelserapporter från pålitliga källor på Östtimor. De berättade om att människor hade förts in i skolbyggnader som sedan tänts på. Människor kördes ut på fälten och sköts ned med automateld och jagades i bergen bara för att de råkade befinna sig där.
Vi visste att det var tillåtet att skjuta på allt och att Suharto hade fått klartecken från Förenta Staterna att göra det han gjorde. Vi försåg de indonesiska generalerna med allt som behövs för ett storkrig och det skulle användas mot en vapenlös motståndare. Vi försåg dem med gevär, ammunition, granatkastare, handgranater, livsmedel, helikoptrar, allt man kan tänka sig. Och de fick det omedelbart." (Pilger sid 283)
1989 uppskattade Amnesty International att den indonesiska militären sedan invasionen mördat ca 200 000 av Östtimors 600 000-700 000 innevånare. Enligt vissa uppgifter var det mer än 300 000. (Pilger: Den dolda dagordningen, sid 281).
Tidigare hemligstämplade dokument från det australiska utrikesdepartementet visar, enligt tidningen The Australian, att Australien kände till Indonesiens planer på att invadera Östtimor mer än ett år före offensiven 1975. Dokumenten från 1974-1976 avslöjar att Australiens före detta premiärminister Gough Whitlam (Labour!!) var en stark förespråkare för att Östtimor skulle införlivas i Indonesien. (Källa: Svenska Östtimorkommitténs hemsida 16 sept. 2000)
Fem dagar efter invasionen fördömde FN den som ett typiskt exempel på en internationell aggressionshandling. USA avstod från att rösta. Några sanktioner eller andra åtgärder infördes aldrig. Bakom de hycklande stora orden fortsatte bland andra USA, Australien och Storbritannien att förse den indonesiska regimen med pengar, investeringar och vapen.
Den australiska regeringen kom överens med regimen i Indonesien om utvinnande av de rika naturgas- och oljereserverna ur Timorklyftan. Kontrakt om oljeprospektering tecknades med bland andra australiska, brittiska, japanska, nederländska och nordamerikanska oljebolag. (Chomsky, sid 572)
Olika företrädare för Östtimors folk vädjade upprepade gånger till FN om hjälp. 1989 skickade exempelvis biskop Belo (den katolske biskopen på Östtimor) ett brev till FN:s generalsekreterare Pérez de Cuéllar och vädjade om hjälp från omvärlden. Han fick svar fem år senare (!) av Boutros Boutrus-Ghali som då var generalsekreterare. I svaret stod det att "Förenta Nationerna är beslutna att göra allt för att åstadkomma en slutlig, rättvis, fullständig och internationellt godtagbar lösning"! ( Pilger, sid 305)
Detta är bara ett av väldigt många exempel på västvärldens egentliga skepnad och den rovdrift de stödjer.
Vad har ni imperialism-supportrar egentligen att säga om saker som detta?
