Vi hade fått, alla i klassen, en uppgift att skriva en berättelse, jag skrev min, och den blev RIKTIGT bra, det var några slarv fel, men jag märkte dom inte när jag läst igenom den. Läste igenom den 5-6 ggr. Det var en utav dom bästa berättelsena jag skrivit, och jag fick ett G, då blir kman jefligt missnöjd med sig själv. Jag ska nu låta folket på FB betygsätta texten. Tänk, innehållet är de viktigaste!

Hon hade skrivit "Sorglig, men många slarvfel"

Berättelse Av David "Davva" Sahlén.
Han låg på mage på bryggan och tittade ner mot det klara vattnet. Han låg där och tänkte, tänkte på livet. En tår rann ner från hans kind. Han tänkte på kärlek.Ja, allt som hittills gjort hans liv mer misslyckat än aldrig. När han låg där på bryggan och tänkte kom han på att han skulle vara hemma klockan 15:00. Så han tog sin bräda och rullade iväg. Han tog inte den vanliga vägen hem den är gången. Han började rulla hemåt, snabbare och snabbare för varje sekund. Men hans blick stannade på en trappa, en sexstegs trappa. Han åkte snett emot den. Luften yrde i hans mellan långa blonda hår.Han ställde fötterna till rätta. Vänster foten ett par centimetrar bakom skruvarna. Och höger foten placerade han bestämt på kicken. Han drog upp vänster foten mot tailen samtidigt som han tryckte ner höger foten på kicken. Efter en halvmeter började han rotera kroppen. Han roterade ett halvt varv. Han landade med en dunst. Han böjde på benen för att sedan få upp balansen, det gick bra. Ett par småbarn applåderade. Han stannade ett tag och tog upp mp3:n, han drog igång låten Millencolin - Ray. Han rullade iväg med ljudet som strömmade in i öronen. Väl hemma så tog han av sig skorna och tröjan."Hej!" sa Jonas, inget svar. Pappa hade som vanligt ögonen fastklistrade på TV- skärmen, det hade varit så ett tag nu sen mamma gått bort för ett år sedan. Han gick in i sitt rum och stängde dörren om sig. Skateboard affischerna bländade honom av solen som sken mot dom. han höll handen för ögonen och försökte, blind, nå fram till datorn. Han hittade stolen och satte sig. Han satte på datorn och trummade mot datorbordet med tummarna medans han väntade på att den skulle komma igång. Den blåa bakgrundsbilden visade sig. Han loggades automatiskt in på MSN. Han fick ett meddelande från Erik. Det stod
- tjo Jonas" Skaru me på ferre hos sebbe på fredag?
- Ferre?:S
- Ja, fest du vet. Ditt jävla nöt:D
-Jo, men hos sebbe? Han är ju som ett jävla helgon ffs.
-Skitsamma, gratis sprit. Skaru me?
- hm.. OKej då.
- Ja! Nice då syns vi där imorgon?
-Mm.
Erik loggade ut.

Jonas funderade på vad han skulle hitta på härnäst. Han beslutade sig för att gå ut. På väg ut gick han in till vardagsrummet. "Du, farsan, hitta du någe jobb idag då?" han fick ett mummlnade nej till svar.
Jonas tog en djup suck och tog på sig skorna. Han öppnade dörren och gick ut. Han bestämde sig för att knalla ner till stranden. Väl där nere såg han henne, det gick inte att missa hnne, Elin. Hans blick fastnade på henne. Hon kollade tillbaka, deras blickar mötes. Men den bröts snart då en lång, stor, välbyggd kille kom in och började kittla henne. Han vände sakta om och kollade inte tillbaka. Orden ekade i huvudet på honom "Det är slut Jonas, fatta de!". Han kunde inte hjälpa de, men han fick tårar i ögonen och klumpen i halsen växte och växte.

Han klev på bussen satte sig längst bak. Han klev av vid kyrkogården. Han klev fram till en gravsten där det stod "Här vilar Ann-Marie Eriksson". Han lade den ros han köpt sakta ner not dom andra. han viskade tyst och lungt "Mamma, snart kommer jag. Snart kommer jag..." Tårarna gjorde de röda rosenbladen blöta. Han gick hem, först sakta, sen snabbare, sen snabbare, tillslut så sprang han så snabbt som han aldrig hade sprungit förut. Han sprang och sprang men de kände som om han stod kvar på samma ställe. Han sprang ända hem. När han väl hemma så lade han sig på sängen, tårarna forsade ut. Han grät som om han aldrig hade gråtit förut. Han tog upp repet ur byrålådan, han knöt sakta en knut. Efter ett tag hade han fått till en bra snara. Han hängde upp den i taket tog dator stolen under repet. Han började skriva det brev som skulle bli hans avskedsbrev "Förlåt. Förlåt, men nu orkar jag inte mera. Allt bara ekar i mitt huvud, allt går bara om och om, det är som om allt spelas i replay. Ni kunde inte ha hjälpt mig. Och du Pappa, ta tag i dig själv, gör det för min skull! Älskar dig av hela mitt hjärta, du lever för alltid kvar där. Skaffa ett jobb, hitta en ny fru. Du måste gå vidare. Jag vet att jag har vart en förfärlig son i alla lägen, men snälla... gör det för min skull, för min skull.Och Elin. Vad finns det att säga? Lycka till. Och Alla mina polare, speciellt du Erik, tack som fan för att du har funnits där, inte dissat mig en endagång! Du lever för alltid vidare! Och alla här kommer en dikt som jag skrev, hoppas den säger er mycket.
Jag vill. Jag vill inte.
Jag vill glömma. Jag vill minnas.
Jag vill gå. Jag vill stanna.
Jag vill stanna. Jag vill lämna.
Vill leva. Vill dö.
Vill lyckas... Förlåt för alla förlåt jag inte han säga , så jag säger det här och nu, förlåt!"Han klev upp på stolen.Han tog snaran runt halsen och sa "Mamma, nu kommer jag" Han sparkade undan stolen. Han kände hur repet drog åt vid halsen. Han kvävdes. Det vart bara svartare och svartare...

Jonas pappa kom senare in, han hade äntligen hittat ett jobb. Han hittade brevet sedan sin livlösa son. Han var död.

Av David Sahlén 8B