Så fort man talar om svensk politik och hur Sveriges politik ska föras så dyker samma klyschor upp - de svaga, de sjuka och de arbetslösa. I Sverige så ska man daddas från vaggan till graven. Framsteg och välstånd är fula saker, så fort man nått en viss framgång så ska man skämmas lite inför de som har det sämre. Man får inte frossa även om man har råd till det eftersom man ska tänka på de som har det knapert ställt. Millimeterrättsvisa åt alla är den enda sanna vägen. Ingen mannamån, lika för alla. Däremot ska de lite mer välsuttna ska dela med sig en större bit av sin kaka än de mindre bemedlade eftersom de "har råd med det". Tänk på de som inget har... Dessutom ska allt skötas genom staten. Utskott, myndigheter och medelålders tyckare ska styra upp allt och folk måste inlemma sig i olika system. Fri tankegång, egensinnighet och strävan efter oberoende (både ekonomiskt och filosofiskt) är fult och bör bestraffas. Vi måste ju tänka på de svaga i samhället.

Dessa svaga personer använder framförallt vänstern som ett jättelikt slagträ så fort det ska debatteras. Min enkla tankegång är då att ställa mig frågan vem som egentligen bör prioriteras i ett samhälle - den svage eller den starke? Vem bör få bäst utdelning - den som tar resurser eller den som ger tillbaka en del i form av företagaranda, skattekronor och arbetstillfällen? Vem bör vara den målgrupp makthavarna ska sikta in sig på - den svage, sjuke och arbetslöse eller den som skapar jobb, betalar skatt och inte tär på den offentliga sektorns resurser? Vilken pedal bör regeringen trampa på - gasen eller bromsen?

I min värld är det självklart att en regering ska lägga mest krut på den folkdel som för landet framåt och som gör det rikare/starkare. Inte den del som äter upp dess resurser. Sossarna talar sig varma om vikten att allt ska gå rättvist till, att folk ska hjälpas med bidrag och kurser och att folk ska kunna gå sjukskrivna eller förtidspensioneras. Detta kostar enorma summor och dom som ska betala är dom som agerar motorn i landet, d.v.s. företagarna och de som har lite kapital. Moderaterna å andra sidan är mer inriktade på att underlätta för företagen så att dessa får det lättare att etablera sig och därigenom anställa folk. Då bespottas dom av sossar och skygglappsförsedda svenskar som hävdar att Moderaterna enbart värnar om sina pengar. Ja, varför ska dom inte få göra det? Det är deras (företagens/kapitalisternas) pengar som för det här landet framåt. Hur skulle det se ut om hela Sveriges befolkning var arbetare, vem skulle anställa folket? Staten? Hela Sverige skulle alltså bestå av små familjer bosatta i staplade trerummare som varje morgon stämplade in på fabriken. Det påminner lite väl mycket om socialism/kommunism för att verka vara en idé i mina öron.

Jag är väldigt USA-vänlig av mig. Jag gillar helt enkelt det tankesätt som "det kapitalistiska USA" anammat. Jag har funderat ganska mycket på varför USA är så ultrakapitalistiskt och varför vi i Europa och Sverige dragits med socialismen så länge trots att vi ser att alla länder som anammar socialismen avstannar utvecklingsmässigt, utarmas och splittras. Min tanke är att företagsamhet och "jävlaranamma" går i arv och att USA har en större koncentration driftiga människor eftersom landet byggts upp av de lite driftigare europeérna som vågade ge sig ut på äventyr i och med sin utvandring över havet. Kvar i Europa (och Sverige) blev de lite mindre företagsamma individerna, de som hellre hemfaller åt kollektivism än egenpåkommet luskande i möjligheten att berika sig. Alltså delades folket mer eller mindre upp i två delar - den drivna delen borta i Staterna och den fega och oföretagsamma delen här i Europa.

Därför är det kanske inte så konstigt att bl.a. Sverige är så rosenröda att man reflexmässigt röstar på sossarna oavsett vilka försämringar och tilltag dom än ger sig på. Sossarna står ju trots allt för en slags kollektivism, en möjlighet för folk att slippa tänka själva och istället följa ett i förhand uppgjort arbetsschema som man inte själv bär något ansvar för.