1
Feminsterna avslöjar sina inre tankar
Postat av kaskade den 7 April 2013, 02:19
10 kommentarer · 381 träffar
Med en dåres envishet brukar jag ständigt intala mig själv att botten är nådd för svensk journalistik men gång efter gång blir jag motbevisad.
Dagens bidrag i kategorin "you cannot make this up" kommer från Hanna Fahl i DN där hon kritiserar skräckfilmsregissörernas överanvändning av "ondskefulla vaginor".
Ni får läsa artikeln själv då den är kort.
http://www.dn.se/kultur-noje/h anna-fahl-halla-skrackfilmsreg issorer-den-ondskefulla-snippa n-ar-overanvand
Jag kan inte låta bli att ta mig för pannan. Samtidigt är Fahls artikel väldigt upplysande eftersom den blottar en svensk vänsterfeminists inre tankar.
Med ovanstående i åtanke blir den feministiska modus operandi i Sverige genast mer begriplig. Jag börjar nu sakta förstå varfrån deras blinda och rödglödgade hat och agressioner mot män kommer från. Om upphovskvinnorna i deras egna verklighet ser ondskefulla vaginor (producerade av män) vartän deras blick landar, blir steget till hyllningen av SCUM väldigt kort.
Även om denna krönika i sig är trivial och banal så är det en ögonöppnare för mig. Jag har tidigare betraktat feminismen som en politisk-ideologisk rörelse och debatten med feministerna som diskussion / debatt värd att föras (trots deras postmodernistiska position).
Jag börjar sakta tro att feminismen (eller åtminstone feminsterna i Sverige) är bortom postmodernistisk galenskap och istället närmare renodlad galenskap. Oförmågan att komma vidare i diskussionen med feminister har inte bara att göra med oförenliga politiska ståndpunkter och postmodernism, utan beror helt enkelt att deras verklighet är så annorlunda att man nästan kan likna den med en psykos.
Detta ger mig också en annan syn på "incidenten" som utspelade sig på Gräv13 mellan Maria Sveland och övriga debattdeltagare. Jag har tidigare betraktat Sveland som en slug maktspelerska som avsiktligt spelat offerkortet och våga-vägra-debatten-kortet på ett utstuderat sätt. Nu börjar jag tro att det istället är "äkta" d v s på en patologisk nivå.
Jag tror nu att Sveland verkligen upplevede sig orättfärdigt attackerad på samma sätt som hon upplever sig orättfärdigt attackerad så snart någon motsäger henne. Hennes våga-vägra-debatten-attityd blir också mer begriplig om hon ser "motståndarna" som ren ondska (och då blir det logiskt-rationellt att inte ödsla tid på diskussion med "ondskan").
Detta gör det enklare att begripa det förbryllande förslaget att förbjuda antifeministiska åsikter. Själv har man betraktat den ur ett demokrati- och yttrandrefrihetsperspektiv och förundrats över hur man från feministisk håll kunnat stödja detta med tanke på vilket prejudikat som man riskera att sätta. Med ovanstående i åtanke blir det dock genast begripligt eftersom det är ju helt enkelt ondska man förbjuder.
Jag börjar nu att ge upp att försöka begripa svensk feminism och svenska feminister. Den verkar mer likna en sekt än en normal politisk-ideologisk rörelse och dess sektmedlemmar verkar nästan vara psykotiska.
Dagens bidrag i kategorin "you cannot make this up" kommer från Hanna Fahl i DN där hon kritiserar skräckfilmsregissörernas överanvändning av "ondskefulla vaginor".
Ni får läsa artikeln själv då den är kort.
http://www.dn.se/kultur-noje/h anna-fahl-halla-skrackfilmsreg issorer-den-ondskefulla-snippa n-ar-overanvand
Jag kan inte låta bli att ta mig för pannan. Samtidigt är Fahls artikel väldigt upplysande eftersom den blottar en svensk vänsterfeminists inre tankar.
Med ovanstående i åtanke blir den feministiska modus operandi i Sverige genast mer begriplig. Jag börjar nu sakta förstå varfrån deras blinda och rödglödgade hat och agressioner mot män kommer från. Om upphovskvinnorna i deras egna verklighet ser ondskefulla vaginor (producerade av män) vartän deras blick landar, blir steget till hyllningen av SCUM väldigt kort.
Även om denna krönika i sig är trivial och banal så är det en ögonöppnare för mig. Jag har tidigare betraktat feminismen som en politisk-ideologisk rörelse och debatten med feministerna som diskussion / debatt värd att föras (trots deras postmodernistiska position).
Jag börjar sakta tro att feminismen (eller åtminstone feminsterna i Sverige) är bortom postmodernistisk galenskap och istället närmare renodlad galenskap. Oförmågan att komma vidare i diskussionen med feminister har inte bara att göra med oförenliga politiska ståndpunkter och postmodernism, utan beror helt enkelt att deras verklighet är så annorlunda att man nästan kan likna den med en psykos.
Detta ger mig också en annan syn på "incidenten" som utspelade sig på Gräv13 mellan Maria Sveland och övriga debattdeltagare. Jag har tidigare betraktat Sveland som en slug maktspelerska som avsiktligt spelat offerkortet och våga-vägra-debatten-kortet på ett utstuderat sätt. Nu börjar jag tro att det istället är "äkta" d v s på en patologisk nivå.
Jag tror nu att Sveland verkligen upplevede sig orättfärdigt attackerad på samma sätt som hon upplever sig orättfärdigt attackerad så snart någon motsäger henne. Hennes våga-vägra-debatten-attityd blir också mer begriplig om hon ser "motståndarna" som ren ondska (och då blir det logiskt-rationellt att inte ödsla tid på diskussion med "ondskan").
Detta gör det enklare att begripa det förbryllande förslaget att förbjuda antifeministiska åsikter. Själv har man betraktat den ur ett demokrati- och yttrandrefrihetsperspektiv och förundrats över hur man från feministisk håll kunnat stödja detta med tanke på vilket prejudikat som man riskera att sätta. Med ovanstående i åtanke blir det dock genast begripligt eftersom det är ju helt enkelt ondska man förbjuder.
Jag börjar nu att ge upp att försöka begripa svensk feminism och svenska feminister. Den verkar mer likna en sekt än en normal politisk-ideologisk rörelse och dess sektmedlemmar verkar nästan vara psykotiska.
