Jag vaknade upp efter ett fåtal timmars sömn och insåg att jag just haft den märkligaste drömmen någonsin.


Jag skall försöka summera den så noggrant jag kan, men det finns en risk att jag inte minns så mycket längre. Jag skrev dock ned det mesta jag mindes så fort jag vaknade, vilket jag bifogar i ett senare inlägg.


Drömmen började med att två negresser i tolvårs-åldern stormade in i min lägenhet. Jag var hemma hos mig, men av någon anledning hade jag en väldigt stor balkong. De var riktigt vidriga, becksvarta med utstående hästtänder och slem i mungiporna. Jag frågade då vad i hela friden de gjorde hemma hos mig. "Vi ber till Mecka!" och just då såg jag att de stirrade ut på husfasaden. Alla knutar var täckta med svarta glaslober, ungefär som sådana som skyddar övervakningskameror. Jag visste inte vad det var för någonting och hade aldrig sett dem förr.


Jag sade åt dem att de skulle dra här ifrån, som svar skrek dem "Djävla rasist!" och just då hör jag hur min dörr öppnas. Jag sprang då in i köket och mötte någon form av somalipappa. Det var dock inte mitt kök, jag kände inte igen var jag var någonstans. Det första jag noterar var att bredvid mig låg en uppäten måltid med Findus färdigmat och i den lådan låg en halvautomatisk pistol á kaliber .22.


Så fort jag kunde försökte jag att greppa vapnet, men han hann före. Jag lyckades överrumpla honom och ta pistolen. Sedan avfyrade jag ett skott mot honom, men missade. Nästa skott träffade honom rakt i pannan. Det tog några sekunder för mig att förstå att han var död, jag hade dödat honom. Efter några sekunder kände jag mig euforisk, det var det skönaste jag hade gjort någonsin. Strax efter detta kom det in ännu en anhängare till somali-klanen, men denna gång hade personen ett vapen i handen. Jag tryckte av ett skott mot hans pannben och gjorde sedan samma sak mot de två flickorna.


Trots att jag precis hade mördat fyra personer och inte hade någon möjlighet att ta mig ur den här sitsen så var jag lugn. Helt lugn. Jag mådde faktiskt väldigt bra, jag var glad och njöt av tillvaron.
Varför jag gjorde det, vet jag inte riktigt. Men jag antar att det var adrenalinet som spred sig ända ut i kroppen. Som vid självdestruktivitet, fast 100 gånger bättre.


Istället för att gripas av panik efter allt som hade skett så bestämde jag mig för att gå ut och röka en cigarett. När jag väl var ute fokuserade jag på den där glaskuporna igen, utan att förstå vad det var. (Jag fick dock ett svar på vad det var för någonting, men det har jag tyvärr glömt.) Jag fann mig själv fullt upptagen med att skriva ett inlägg på ett Internetforum att jag förmodligen kommer att vara AFK i ungefär 20 år. Sedan hörde jag av mig till en vän via Skype och berättade vad som hade hänt, men att jag mådde väldigt bra. Bättre än jag någonsin gjort.


När jag gick in igen var jag helt plötsligt hemma hos min farmors gamla hus. Jag kunde inte förstå hur jag hade hamnat där. Då möttes jag av en röst, som visade sig vara en vän till mig. Hon hade uppenbarligen panik över vad som hade hänt. Jag sade att jag skulle ta mitt straff och att hon inte behövde oroa sig. Hon svarade då att min syster hade gått och lagt sig. Vad hon menade med det förstod jag inte, jag bor ju själv.


Då tog jag initiativet att höra av mig till min mor. Hon är vanligtvis en väldigt psykiskt instabil person och jag var helt säker på att hon skulle tappa fattningen totalt. Jag ringde och berättade att hon borde komma hit om hon ville träffa sin son en sista gång. Berättade vad som hade hänt och till min stora förvåning var hon väldigt lugn och sansad. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att hon kunde vara en lugn person, speciellt inte i en situation som denna. Hon skulle åka till mig, så jag gick ut på parkeringen för att vänta på henne. Helt plötsligt var jag hemma i mina trakter igen och jag kunde se min bil. Samtidigt som jag gick emot den såg jag tre nya vrålåk stå uppradade intill varandra på parkeringen.


Det var även nu som min morsa kom, hon hade dock med sig en tysk snubbe. Hon har aldrig dejtat en tysk förut. De pratade lite med mig medan jag gick iväg till bilen, men istället för att gå till min bestämde jag mig för att knäcka en ruta på en av de nya sportbilarna. Jag skulle ändå få livstids fängelse, så jag brydde mig inte om konsekvenserna. Så jag gick fram till den första bilen, en Lamborghini Aventador. Jag kände dock på dörrhandtagen och den var öppen! När jag satte mig i bilen fick jag ett sms på tyska, jag antar att det var från killen min morsa var med. Han bad mig att ta det piano och att sedan komma tillbaka med bilen.


Nu mådde jag till och med bättre än innan. Häftigt! Jag fick lov att visa upp bilen till min kompis, så jag började åka med honom. Men helt plötslig insåg att jag var i Örebro (av alla ställen) och åkte i en uppförsbacke, men jag befann mig i fel fil. Så jag åkte upp och vände för att sedan rulla ned för backen. När jag väl kommer till korsningen så möttes jag av en polisbil. Såklart tänkte jag att det var över, men jag brydde mig inte om det - jag var så otroligt lycklig. De stannade intill mig och vevade ned rutan. Ur rutan hänger två poliser med ett brett flin på läpparna. De sitter och röker en riktig grov joint i polisbilen. Jag förstod inte alls vad som hände. Hade jag verkligen så tur?


De började fråga mig en massa frågor om min fotbollsspelare. Jag förstod inte vad det var. De visade då ett par tatueringar på deras armar där det stod ett namn, samt födelseort. De berättade att det var deras fotbollsspelare. Jag knäppte upp min skjorta och såg att det stod ett namn och födelseort även på mitt bröst. Efter några sekunder insåg jag att det handlade om något slags kortspel, ungefär som när man bytte hockeybilder. Det var någon slags tävling, eller så. Under tiden hade jag sms:at med tysken och han skrev ett flertal sms där han undrade vad min spelare hade för födelseort. Jag svarade någonting, men jag minns inte vad det var. Det var i alla fall mexikanskt. Sedan vaknade jag.


Är det någon som är skicklig på att tolka drömmar? Varför drömde jag det här? Det är ingenting jag direkt kan förknippa med någonting som har hänt i det verkliga livet på senare tid. Men det kanske ligger i ens undermedvetna. Under den senaste tiden har jag drömt väldigt mycket, i ett stadie där jag inte längre är i djupsömn. Jag är fullt medveten om vad som händer, jag kan känna min kropp och så vidare, men jag kan inte röra mig. Det räcker med att jag råkar blinka, så är jag vaken.


Detta har lett till att under den senaste månaden har jag fått väldigt svårt att vakna upp ifrån drömmar. Jag har svårt att urskilja om någonting har hänt var en dröm eller om det var på riktigt. Det har hänt flera gånger att jag har planerat någonting eller liknande, för att senare få det berättade att det inte alls stämmer - jag hade alltså drömt utan att jag visste att det var en dröm.