1
min väg till alkolismen
Postat av BARRABAS den 12 Oktober 2012, 04:03
13 kommentarer · 158 träffar
Nico, om du någonsin läser detta så vill jag att att du håller detta för dig själv. Ta snacket direkt med mig, inte med någon annan. Du är en av mina bästa vänner och jag vet att jag kan lita på dig. Jag skäms över detta.
Hej.
Mitt namn är Anton, jag är precis som dom flesta men jag tror jag har ett problem. Jag tror jag är alkolist.
Jag är 19 år, nybakad student. Jag är som alla andra, gillar att vara ute och festa, testa på nya saker och social men jag tror att jag skiljer mig ifrån mängden. Jag ska inte slösa eran tid på att snacka bull om hur kefft jag mår och skit för det gör jag inte.
Jag dricker. Jag dricker för mycker tror jag. Jag dricker på vardagar för jag gillar känslan av att inte känna av den meningslösa jävla verkligheten vi lever i. Ikväll tänkte jag "äsch va fan, jag tar två öl och sätter mig vid Goa Gubbar (vilket för övrigt var skitkul, jag nickar BARRADRAK). men två öl blev fyra, som sedan blev åtta, som sedan blev tolv.
Min släkt präglas av alkolism, min morfar är alkolist, min farfar är alkolist och även några till som näst intill alltid dricker om är oftast fulla när jag träffar dom. Min mamma varnade mig när hon fick reda på att jag började dricka att alkolism låg i släkten. Hon är förövrigt näst intill nykterist, hon är den mest underbara människa ni kan tänka er.
Men nu det senaste halvåret har jag börjat tänka på det. Jag brukar alltid bli mest full, jag vill inte direkt träffa damer, och nej, jag har inte problem med att träffa damer, faktum är att dom gillar mig, men jag gillar ruset. Jag älskar ruset. Hade jag fått välja mellan en dam och ruset hade jag valt ruset. Det spelar ingen roll vilket rus det är, det kan vara vad som helst. Jag testar allt, bara jag får komma härifrån. Jag börjar mer och mer känna igen mig i min morfar, båda är trötta. Riktigt trötta. Och nej, ni äldre, som vet allt, detta är något annat. Detta är något som tär på min vardag. Detta är något som gör mig upprörd. Detta är något som får mig att må psykiskt dåligt.
Jag uppskattar inte verkligheten.
Jag tänker inte hålla på å ordbajsa här, utan jag ville bara skriva av mig. Skriva av mig för att jag vet att det finns vettiga människor här inne som fungerar som moraliskt stöd. Jag vill inte fortsätta såhär. Det är fett jävla kefft.
Ta en diskussion, snajda en docka, gör vad ni vill. I denna tråden skriver vi av oss när vi känner att dekadensen kryper sig på, när vi vänder vår mörka sida utåt.
Hej.
Mitt namn är Anton, jag är precis som dom flesta men jag tror jag har ett problem. Jag tror jag är alkolist.
Jag är 19 år, nybakad student. Jag är som alla andra, gillar att vara ute och festa, testa på nya saker och social men jag tror att jag skiljer mig ifrån mängden. Jag ska inte slösa eran tid på att snacka bull om hur kefft jag mår och skit för det gör jag inte.
Jag dricker. Jag dricker för mycker tror jag. Jag dricker på vardagar för jag gillar känslan av att inte känna av den meningslösa jävla verkligheten vi lever i. Ikväll tänkte jag "äsch va fan, jag tar två öl och sätter mig vid Goa Gubbar (vilket för övrigt var skitkul, jag nickar BARRADRAK). men två öl blev fyra, som sedan blev åtta, som sedan blev tolv.
Min släkt präglas av alkolism, min morfar är alkolist, min farfar är alkolist och även några till som näst intill alltid dricker om är oftast fulla när jag träffar dom. Min mamma varnade mig när hon fick reda på att jag började dricka att alkolism låg i släkten. Hon är förövrigt näst intill nykterist, hon är den mest underbara människa ni kan tänka er.
Men nu det senaste halvåret har jag börjat tänka på det. Jag brukar alltid bli mest full, jag vill inte direkt träffa damer, och nej, jag har inte problem med att träffa damer, faktum är att dom gillar mig, men jag gillar ruset. Jag älskar ruset. Hade jag fått välja mellan en dam och ruset hade jag valt ruset. Det spelar ingen roll vilket rus det är, det kan vara vad som helst. Jag testar allt, bara jag får komma härifrån. Jag börjar mer och mer känna igen mig i min morfar, båda är trötta. Riktigt trötta. Och nej, ni äldre, som vet allt, detta är något annat. Detta är något som tär på min vardag. Detta är något som gör mig upprörd. Detta är något som får mig att må psykiskt dåligt.
Jag uppskattar inte verkligheten.
Jag tänker inte hålla på å ordbajsa här, utan jag ville bara skriva av mig. Skriva av mig för att jag vet att det finns vettiga människor här inne som fungerar som moraliskt stöd. Jag vill inte fortsätta såhär. Det är fett jävla kefft.
Ta en diskussion, snajda en docka, gör vad ni vill. I denna tråden skriver vi av oss när vi känner att dekadensen kryper sig på, när vi vänder vår mörka sida utåt.
